Barn som "skryter"

Som jag ser det, så har 3-åringar all rätt att "skryta" så mycket de vill.  En 3-åring kan inte sätta sig in i det komplicerade resonemang som kallas Jante-lagen. Att be din dotter att inte utföra de motoriska bedrifter hon kan, vore som att be grannbarnen att inte tala rent i din dotters närvaro ...

Är din dotter stolt så låt henne vara det. Dela hennes glädje och be om en high-five.

Du kan styra upp hela situationen genom att se de andra barnens prestationer och personer och dela deras glädje i det. Du kan även försöka lära dottern att hitta saker hos andra att ge komplimanger för, men jag skulle se det lite som överkurs.

Vill du snabbt avdramatisera en spänd situation så ta på dig rollen som clown ett tag och snubbla över dina egna fötter och tappa saker och säger fel. Låt barnen se att alla kan klanta sig och låt dem få leka att de är de starka, kompetenta, duktiga. Brukar vara hur uppskattat som helst, särskilt om man kämpar med något, och hur kul som helst.

Det är kommentarerna om "JAG är duktig" som jag mest reagerar på. Ok om hon susar iväg på sin balanscykel medan de andra barnen inte kan hålla balansen för fem öre, det har jag inga protester emot. Grannbarnens mamma blir dessutom lite sur när vår dotter säger så och då undrar jag om jag borde säga nått.

Det händer inte så ofta att mitt barn kan något som andra närvarande barn inte kan, men när det inträffar så pratar vi om att det är okej att kunna, och okej att göra, men inte okej att retas. Oavsett om de andra barnen är äldre eller yngre. Det är alltså helt okej att susa iväg på sin cykel eller klättra högst upp i klätterställningen eller vad det nu kan vara, trots att det andra barnet inte kan, men jag accepterar inga "du är ju en bebis som inte kan det där", "JAG kan minsann...", "DU kan inte..." och så vidare. Man får vara stolt över saker man kan, men inte vara dum mot andra som inte kan.

Hon verkar inte säga det för att retas utan mer som ett konstaterande. Hmmm... jag vet inte...

Amen då är hon ju bevisligen duktig. Inget fel i att då konstatera det faktumet.

Oj. Våran tjej har väl hållt på att skryta sedan hon var 2 då. När hon gör något nytt som hon tycker är häftigt att hon kan så "skryter" hon.
Men ja, jag ser det inte som skryt, dom är liksom för små för det. Min dotter blir skitglad när hon gör något nytt hon försökt med. Kullerbytta, hoppa jämnfota eller när hon lärde sig att blåsa såpbubblor, gå balansgång. "Titta på miiiiiig!! Titta vad jag kan!!" O dyl.
Men det har dom väl ändå rätt till eller?

Tror sonen var bortåt 6 år när vi kunde ha ett bra prat han förstod om att skryt kunde göra andra ledsna och att alla var bra på olika saker. Är de bara 3 år så skryter de inte i den bemärkelsen utan mer bara är lyckliga över att de kan saker.

"Titta på mig"-varianten får hon köra så mycket hon vill medan jag klappar i händerna och beundrar.

Ett exempel:
Hon och ett av grannbarnen gör xx (cyklar, klättrar upp i gungan etc). Grannbarnet lyckas inte men det gör hon. Mamman och jag småpratar lite om vad de gör. Dottern säger då "Jag kan xx. Jag är duktig" varpå grannbarnets mamma ser sur ut. 

Efter att ha läst era svar låter jag nog mamman se sur ut så mycket hon vill. Det är inte dotterns fel att grannbarnen inte är så motoriska av sig

jag tycker också att vid 3 år kan man itne förstå så bra eventuella "regler". Man ska få vara stolt men får öva sig i att vara stolt och itne retas på något sätt. Och som någon annan sa, hjälp henne kanske hitta saker som de andra barnen är ra på och ge dem komplingaer för det? 
Alla barn måste ju får kämna sig stolta över det de kan. Inte i perspektivet om någon annan kan det utan bara vada glada över dig själva och sin egna förmåga. 

3-åringar brukar vara bra på att berätta vad de kan, det är oftast mest ett konstaterande.

Däremot hade jag försökt få bort hennes fokus på just "Jag är duktig" Inte genom att säga åt henne att hon inte får säga så men liksom flytta fokus.

T ex om hon då säger "Jag kan klättra dit, jag är duktig" Så kan man ju svara att "Vad roligt att du kan klättra så högt som du vill, vissa barn vill klättra högt och andra tycker bättre om att bara klättra lite"

Har en 6-åring som är helt galet duktig motoriskt, han trumfar 8-åringen på nästan alla plan. Snart 4-åringen är å andra sidan helt sanslös försiktig och fixar inte alls springcykeln vettigt än (6-åringen cyklade vanlig cykel så fort han fyllt 3 och snön försvann) men hon är nöjd i sitt tempo och är superstolt om hon vågar släppa markontakt 1 dm och då peppar vi såklart. För att för henne är det jättemodigt gjort, det går ju inte jämföra med andra barn.

Dock är hon väldigt nog med klänningar och sånt och kan säga saker som att "nu har jag klänning, nu är jag fin" På det svarar jag alltid att hon alltid är fin, oavsett vad hon har på sig. Jag vill inte skuldbelägga henne för att hon känner som hon gör och säger som hon säger men jag tänker verkligen inte uppmuntra det tänket heller.

Bekräftar ni henne ofta genom att säga att hon är duktig? Om det är så kan ni ju försöka flytta fokus lite genom att istället för att säga 'vad duktig du är som kan springa så fort' kan man säga 'vilka bra fötter du har som kan springa så fort', dvs hitta alternativ till duktig. Jag tycker iofs inte att det är ett problem att barn "skryter" så länge de inte är elaka mot andra. Men det är ju viktigt att visa att det inte är viktigt att vara duktig.

Det är det vi inte gör! Jag försöker medvetet göra så som du säger vilket gör mig ännu mer förvånad över hur hon uttrycker sig. Kanske vill hon få bekräftelse på att hon är duktig?