Abort, varför känns det så fel nu?!

Gör inte abort om det inte känns rätt. Vill ni ha barnet? Det är viktigast , inte att "allting borde vara perfekt" innan ni får barn.

Oj, vilken svår sits. Ytterst är det Din kropp och Ditt beslut. Du ska naturligtvis lyssna till mannens vilja, men Du måste också lyssna till Dig själv och vara övertygad själv till 100 % om att det är rätt för Dig själv att göra abort. 

Undrar hur många såna här trådar o hur många ångertrådar det egentligen finns på detta forumet.
För bara några minuter sen läste jag en tråd om en tjej som hade gjort en abort för sin sambos skull o som nu undrade om hon någonsin skulle komma över sorgen o om hon kommer att sluta ångra sig.

" vi vill ha barn, men inte nu..."
"Min sambo vill...."
Vad är det med vissa tjejer egentligen?
Blir ni så beroende av era pojkvänner att ni inte kan tänka själva?
Att ni inte kan göra det som känns rätt för er?Riskerar ni hellre en livstid av ånger o saknad av det barn ni valde att döda, än att ni blir lämnade av en "ofrivillig" pappa som kunde ha skyddat sig.

I samma veva finns det trådar om sambos som bara efter en kort tid efter aborten nu faktiskt hunnit tänka o känna efter o vill ha barn så då ska det börjar göra ett nytt barn.
O då ska det gärna lagas över att det tar lång tid innan pluset kommer.
O så denna bitterhet...."kunde han inte ha kommit på det innan aborten...".

Vill man inte ha barn ser man till att skydda sig o allra helst *knips, knips*.
Jag vart gravid mitt i en separation o tanken på att döda mitt barn fanns aldrig.
Hade inte pappan velat ha barnet så hade det varit hans förlust.

Väljer man att döda ett barn bara för att det inte passar just nu, ska man heller inga barn senare ha.
Ber ni era sambon om lov för att få gå på toa med?

Det är så lätt att döma någon utan att man vet egentligen varför de tar ett sånt beslut som de tar. Man skriver ju knappast inte ut allt här på familjeliv så alla kan läsa. De handlar väl inte om att behöva fråga om lov. Jag tror på ett jämställt förhållande. Visst det är min kropp, men de är hans beslut med. Det är bra om båda vill ha barnet. Jag har varit gravid 3 gånger i mitt liv och jag har 3 barn. Behåller jag det här barnet så kommer jag vara tvungen att sluta mitt jobb. Jag pendlar till jobbet och är borta länge varje gång och jag har långt till mitt jobb. Det tar mig två dagar att resa dit. (Om jag inte kan flyga) utan jobb så blir jag utan pengar. Jag har tre barn som ska försörjas, är knappast egoistisk utan tvärtom. Visst man kommer långt på kärleken men de gör knappast mina barn mätta. Jag har dessutom två tonårs barn och en sladdis som är 7 år. Jag skulle gärna börja om ytterligare en gång men samtidigt inte. Jag är bara 32år så de skulle inte vara något problem med åldern. Men det skulle inte vara rättvist mot min sambo eller våra 3 barn som redan finns.

Parasit, riktigt dåligt ordval. Hur tänker du?

Tack för alla svar! Det är väldigt skönt att få stöd i detta. Anonym (*******) inlägg tänker jag bara se bort ifrån. Totalt respektlöst och egentligen helt tagit ur luften. 

Jag vet att det är min kropp och mitt val. Och jag har faktiskt valt att jag ska genomföra aborten trots allt. Jag ringde och pratade med en fantastisk kurator som hjälpte mig att ta det beslutet, och nu känns det inte så tungt längre. Med henne fick jag backa i processen att ta ett beslut (jag kände att allt hade gått alldeles för fort) och reda ut allt som kändes oklart. Sedan pratade jag med min sambo och vi gick tillbaka till ruta ett - vi började diskutera för- och emot att behålla. Vi radade upp alla argument och då märkte jag att jag faktiskt inte vill ha detta barn just nu, och jag fick själv komma fram till detta. Det kanske låter dumt med tanke på trådstarten, men så var det. Jag behövde bara bromsa lite, stanna upp och verkligen tänka efter. 

Det känns fortfarande jobbigt när jag tänker på måndagen, men mitt hjärta är många kilo lättare nu. Jag vet att tiden inte är inne för ett till barn, men hoppas att det blir det någon dag. Om inte har jag en fantastisk dotter som jag har lyckan att få spendera mina dagar med. Och det är faktiskt mer än nog :)

Tack igen för allt stöd.
Hoppas det går bra för dig, Nellan12!

Vad skönt att du har fattat ett beslut som känns bra för dig. Min tanke är inte nu att få dig att tveka. Men det kändes nästan som om det var jag som skrivit trådstarten, fast för ett halvår sedan. För mig och min sambo så slutade det med abort. Dagen då vi gjorde det gick egentligen ganska bra, både fysiskt och psykiskt..men efteråt kom allting som en smäll. Jag kan inte släppa tanken på att jag tog fel beslut. Jag minns att jag inte alls kunde tänka klart när jag tog beslutet, jag ville att någon annan skulle ta beslutet, och i slutändan fick min sambo bestämma (även om han också tvekade så blev det abort). Jag var ju så klart med på beslutet, men jag kunde själv inte bestämma mig för något.  

Min uppfattning är iaf att ifall man känner den minsta tvekan så ska man ge sig själv mer tid. Förstår att du känner att tiden går och ifall du ska göra abort så vill du göra det så snabbt som möjligt (själv väntade jag till v. 8). Men ifall du efter helgen känner dig osäker, så ge dig själv mer tid. 

Hoppas allting går bra, oavsett vilket beslut du fattar! 

Tänker på dig idag. Själv har jag fått en tid nästa vecka. Nu funderar vi en extra gång på att vi gör rätt med en abort. Min sambo sa häromdagen att han ville behålla det men ändå inte. Lika känner jag nu när jag fått lite tid på mig. Jag känner mig sååå kluven i beslutet. Jag både vill och inte vill.

Tack för att du delar med dig.

Jag tänkte på att ge mig själv mer tid. Men jag tycker det är så tärande att gå runt och tänka, känna och vela. Dessutom blir det svårare för mig att gå igenom en abort ju senare det blir. Jag har redan fått stor svullen mage. Jag vet att det inte har med embryot att göra, utan svullna tarmar och grejer, men jag ser redan gravid ut. 
Jag tycker det är nog jobbigt att veta att hjärtat troligtvis slår. Eller slog. 

Jag var helt säker hela helgen, och det kändes inte så jobbigt alls att jag skulle ditt sjukhuset idag. Men när jag väl stod där med tabletten i handen var det tungt. Jag grät och blev yr efteråt. Jag tror det hade mycket med läkaren att göra dock. Hon var så oförstående. Det verkade som om hon trodde att jag var rätt för smärtan eller nåt, inte för att jag mådde dåligt psykisk över att ta bort något som kan bli ett barn. 

Jag vet att det inte är någon återvändo nu, men ibland så känner jag att alla argumenten jag hade för en abort är så oviktiga egentligen. Allt får ju att lösa om man bara vill. 

Men jag vill ju egentligen inte ha ett till barn nu. Om jag tänker efter är det helt nog med min dotter. Jag känner ju att jag inte ens räcker till för henne ibland. Och som någon sa är det bäst att vara två om det. Inte för att jag tror att min sambo skulle lämna mig om jag valde att behålla, men jag vill att vi ska kunna vara två genom hela graviditeten. Två som vill hela vägen. Dessutom känner jag att det är för tidigt i relationen. Visst kan det funka ändå, men jag känner att det inte skulle vara det bästa förutsättningar för oss. Jag har många praktiska och känslomässiga argument för aborten som väger tungt, men det gör ändå ont i hjärtat. 

Sätt dig ner med din sambo och diskutera detta ordentligt. För mig kändes det bättre när vi hade snackat igenom alla för- och emot en gång för alla. Du måste vara helt med på vad ni än beslutar att göra. Jag önskar dig all styrka och lycka till <3

Jag tycker att det låter som om du tänkt igenom det hela iaf! Även om man vet att man fattat rätt beslut så kan det ändå vara väldigt jobbigt! Jag grät också när jag skulle ta tabletten, för mig och min sambo fanns det också flera skäl till att inte behålla.. då kändes det som om de skälen var ganska starka men precis som du säger känns det som om allting som talade emot var/är oviktigt när man tänker på det efteråt. Jag tycker att det är tråkigt av att du möttes av en sådan oförstående läkare, tycker att de borde förstå att det kan vara oerhört jobbigt psykiskt även om det är ett val man själv gjort. 

Du får försöka hålla fast vid dina tankar som gjorde att du valde att inte behålla, och fokusera på allt fint som du har <3 Hoppas att du och din partner kan stötta varandra igenom det här! Ta hand om dig! Kramar 

Ingen människa har rätt att döma dig för dina gärningar, men en dag har du allt att stå till svars för och vad gäller då argumentet "det passade inte nu" till varför du tog livet av en oskyldig människa. Bara för att svea-rikes lag ger dig rätten att agera Gud över babyns liv, betyder inte det att det är rätt. Uppenbarligen tror du inte på Gud eftersom du inte respekterar hans skapelse, men en dag kanske du börjar fundera.

Har du någon form av samvete så ser/tänker du ditt ofödda barn varje gång du ser din dotter, allt vad hon är var också den lilla människa du bar inom dig, bara inte färdigutvecklad - och chanslös gentemot din aktion. Jag skriver inte det här för att klanka ner på dig, jag skriver detta för att du ska tänka till om du sätter dig i samma situation i framtiden, försök att inse att en även en ofödd människa har ett oersättligt värde för Han som har skapat honom/henne. 
Det finns förlåtelse för den som ångrar sin synd.

mvh

Jag förstår att du och jag har helt olika syn på saker och ting och jag respekterar din ståndpunkt. Jag kan bara undra över vad du gör i denna tråden överhuvudtaget eftersom du inte verkar respektera mitt beslut. Men det är jag det. Sedan undrar jag också över hur du ser på att sätta ett barn till värden när "det inte passar". Är det alltid så mycket bättre? 

Jag vill ha barn igen när jag har möjlighet till att spendera mer tid tillsammans med det och min dotter. Min dröm är att kunna vara hemma med bägge barnen till de börjar skolan. Det skulle vara omöjligt om jag fick barn nu. Jag vet att det inte är något man måste göra, men jag tror att både jag och barnen skulle må bäst av det. Som jag sagt många gånger tidigare vill jag också skapa de bästa förutsättningarna för att jag och min sambo ska göra detta tillsammans. Jag vet att det går att göra det ensam, men det är fan inte lätt. Jag har varit ensamstående fram till min dotter var nästan 2 år, så jag vet. 

---

Till er andra som är kanske är intresserade tänkte jag berätta hur det gick idag. Jag var väldigt ledsen och tyckte det var sjukt jobbigt i morse när jag kom till sjukhuset. Dessutom fick jag en hemsk läkare som var otroligt hårdhänt när han skulle sätta in slidpillrena. Jag grät och grät. Just då kände jag att jag inte ville, men så kom jag att tänka på allt jag egentligen vill göra innan det är tid för ett barn till.

Men när det var klart och jag och min sambo blev lämnade ensamma i rummet kändes det bättre. Och det gick ganska bra. Jag fick dock ett blodtrycksfall och svimmade nästan på väg till toaletten. De tog blodtryck och jag låg på 88/37 - väldigt lågt. Det var ganska hemskt men det gick över med lite vila. Det berodde troligen på de smärtstillande tabletterna. 

Jag låg inne i 9 h och sedan fick jag gå hem. Hoppas att allt ska vara ute. Jag ska in på fredag igen för kontroll. 

Tack för allt stöd jag fått i denna tråden, och jag hoppas det går bra för alla andra där ute som ska ta ett beslut. 

jag tycker att ditt resonerande är hemskt. inte någonstans i trådstarten beklagar du det liv som går till spillo för egoistiska handlingar. hur värderar du ett människoliv? mitt hjärta blöder för det stackars livet som kämpade för just livet., för det har man sett under aborter att fostren dom kämpar!