Kan detta fungera?

När små eller stora barn säger att någon är elak, ja då är de ouppfostrade.

Men om du inte vet mer om när det tog slut då har ni inte pratat särskilt mycket, då går det för snabbt. Tycker du ska passa på bryta innan ni blir mer seriösa än så.

Du ska känna efter vad DU vill. Hurudant liv vill du ha? Är du beredd att leva med andras barn på halvtid och med vad det innebär? Att du många gånger kommer att känna dig utanför, att du inte riktigt hör till? Att du inte får den tiden du egentligen skulle vilja ha med din man på egen hand för barnen går före? Att om du skaffar barn med honom så kommer du tvingas dela den tiden med dessa barn? Dvs du har ingen tid för dig själv och för DIN familj för dessa barn ska vara med även när du är nybliven mamma? Exempelvis....

Men om du och din man kan prata om dessa saker, han förstår dig, tar dig i beaktande och visar att du hör till familjen, står upp för dig och sitt val, lär barnen att visa dig respekt och att de inte får vara respektlösa mot dig  så kan det lyckas. Men du får nog vara beredd på att du inte kommer att älska dessa barn och de inte dig. Ni blir aldrig en kärnfamilj, det är viktigt för dig att veta. Hur bra ni än kommer överens så blir ni aldrig det. Är det en kärnfamilj du vill ha, då ska du välja bort denna man. Men om det inte är så noga för dig vems barn du lever med och du är öppen för att leva i en familj där andras barn hela tiden är med och du annars tycker om denna man, tycker jag inte du direkt ska ge upp detta.

Däremot tycker jag det går alldeles för snabbt! Om det är ett halvår sedan de separerade så har barnen inte hunnit med. Låt dem landa i sin nya vardag först innan ni flyttar ihop. För flyttar ni ihop redan är risken står att de kommer vara negativt inställda till dig redan från början och det bäddarför framtida problem. Och också för din skull. Lär känna denna man som särbos och låt den första nyförälskelsen falna och först då kan ni fundera på att bo tillsammans om du känner lika starkt för honom då. Lä känna varandra i lugn och ro, du och mannen och du och barnen. Ni behöver inte ha bråttom.

Nej, jag vet inte när de har sagt att det är slut och det spelar inte mig någon roll. Han har flyttat in i sitt hus i augusti och han hade köpt den några månader tidigare så de måste väl planerat separationen ett tag. Jag har dock ingen aning om när de kommit ut med att de separerar till vänner, familj osv. och det angår inte mig. På vilket sätt är detta relevant?

Han var single när vi träffades och han har inte lämnat sin fru på grund av mig. Sedan vilket datum separationen blev officiell är inte något som jag funderar på.

Att planera att flytta ihop med en man  som har tre barn, och som man endast känt i tre månader verkar väl inte vidare seriöst. Varken från hans eller din sida. Ni kan ju rimligtvis inte känna varandra särskilt  väl med tanke på den korta tiden.  Vadan denna panik?

Vad är det som inte är seriöst?
Vi har inte panik, var har du fått det ifrån?
Jag har inte sagt heller att vi har känt varandra i tre månader utan att vi dejtat sedan februari. Hur längre vi har känt varandra har jag inte berättat här.

Planerar du att flytta ihop med en man som har 3 minderåriga barn efter endast 3 månaders dejtande så kallar jag det också panik - frågan är varför ni har så oerhört bråttom?
Särskilt när det inte ens fungerar särskilt bra mellan er!

Det kan lika bra vara pappan som har sagt det du tror är mamman som har sagt, typ:

"jag bor inte med er mamma för jag ska flytta ihop med ts nu....."

Då ber jag om ursäkt att jag uppfattat fel. Ni kan ju  ha känt varandra i massor av år. Men för barnen är du kanske en ganska ny bekantskap? För deras del går det kanske lite för fort i svängarna? De kanske inte hunnit smälta föräldrarnas separation, och då är det  inte så lätt att redan  välkomna en ny partner till pappa.

Vi pratar om att flytta ihop, diskuterar det men inget är bestämt, jag har inte sagt att vi flyttar imorgon. Det kan bli nästa månad, nästa höst eller nästa år, det vet jag inte. Det är ingen panik alls, vi är kära i varandra och vill tillbringa tid tillsammans och det kan vi inte göra just nu. Jag bor i centrala Stockholm, han bor lååångt från stan, dessutom på landet så det är svårt att ses, särskilt under veckorna han har barnen. Praktiska skäl alltså.

Varför ska han ha sagt detta? Som svar på frågan om varför han inte bor ihop med mamman?

Jag föreslår att du och mannen pratar igenom vilken roll du ska ha i barnens liv. Lyssna på hur stor del han vill att du ska ta.

Vill han att du ska vara hans partner och en vuxen förebild för hans barn?

Eller vill han att du ska vara hans kvinna och dela lika på hushållssysslor och arbetet kring barnen?

Eller vill han att du ska kliva in i hans före dettas roll och köra hela "mammaracet"?

Det är otroligt otacksamt att vara bonusmamma. För det mesta förväntar sig både mannen och omgivningen att man ska vara som en mamma för barnen. Men man har å andra sidan inga rättigheter, man får sällan påverka uppfostran/regler/konsekvenser, man får finna sig i att semestern styrs av en annan kvinna, man får finna sig i att bonusbarnen kan dyka upp när som helst och andra planer blir inställda, osv. Och om bioföräldrarna är osams så kan man räkna med att hamna mitt i konflikten utan få uttala sig.

Mitt råd är att vara särbo minst ett år och att du är extremt tydlig med mannen om vad du vill att din roll i deras familj ska vara.

Jag tror på att skynda långsamt i sådana här fall. Ni har ju de veckor han är barnfri som ni kan träffas. På barnveckorna tror jag i sådana här fall på att träffas då och då, och sedan börja vara där någon helg.  Vad du då bör enligt fokusera när du träffar barnen är att se hur de beter sig emot dig och pappan, och tänk sedan på om detta beteende är något du gillar eller ogillar. T ex om de skulle visa sig att de är fortsatt otrevliga mot dig och pappan inte säger ifrån eller om de inte hjälper till något i hushållet och pappan inte bryr sig om detta.  För om det är så att du t ex inte gillar att de slipper ifrån hushållssysslor bör ni inte bli sambos, för om din sambo inte tar tag i detta beteende så har du troligen liten chans att påverka barnen.

Som flera redan skrivit bör du också vara säker på vilken typ av relation du vill ha bonusbarnen och vilket ansvar eller inte ansvar du vill ha över dem och fråga din pojkvän om hur han ser på detta.  Du bör också tänka över noga om du själv vill ha barn i framtiden för med tanke på din pojkväns ålder samt att han 3 barn är risken stor att han inte vill ha ett till barn.

Det som är relevant är att ni pratar med varandra. Det exakta datumet är iaf inte nåt som jag begär.

Du ställer frågor i trådstarten och jag försöker svara men blir du mer säker på hur kär du är ju fler som råder dig att hoppa av? Jag tycker du lät väldigt tveksam men varifrån kommer den tveksamheten?

Är du på riktigt orolig att han vill ha någon som tar hand om hans barn? Vad vill du själv? Finns det något som får dig att tro att så är fallet?

Som varandes styvmamma kan jag bara svara för mina egna erfarenheter. En av dem är att jag är begränsad vad gäller hur många barn jag får, och då hade han ändå bara ett barn. Min man har aldrig förväntat sig att jag ska ta hand om hans barn men det är ändå krångligt att leva med någon som har barn sen tidigare.

Levt nyfamiljsliv i 15 år med både dina o mina. Har många erfarenheter runt mig med nyfamiljer. Jag säger bara att ge allt TID och åter TID, det är grunden till hela ert samboliv när den dagen kommer. Byggs inte grunden rätt faller hela familjen inom några år, det är 99% fakta. Att bygga grunden rätt =ta allt i barnens takt och inte i ER takt, tänk inte vad NI vill, hur NI vill bo o flytta utan läs in barnen o känn när dom är redo - sådant kan ta flera ÅR. Tyvärr. Men är det äkta kärlek tål den ju att väntas på. En separation (om vi nu då ser saken ur barnens synvinkel) är alltid ett trauma, dom vill aldrig att ens mamma o pappa skall skilja sig - och att acceptera denna skilsmässa tar TID, kanske 1-2 år. Att sedan acceptera att mamma eller pappa har en ny kärlek tar åter tid - kanske flera år, så INNAN man flyttar ihop är det oerhört viktigt att låta barnen växa in i allt det nya, enbart på det sättet kan ni få det bra i framtiden. På basen av kommentarer barnen hävt ur sig åt dig är dom låååångt ifrån den punkten ännu, dom sörjer ännu och mår inte bra av att föräldrarna skilt sig. Mitt råd är att ni låter allt ta TID, lev särboliv, var delaktig i deras liv ibland o gå framåt på deras vilkor, en dag kommer dom att märka (förutsatt ni sköter detta bra o rätt) att du inte alls är något hot, jag lovar. Åldern 6-7-8 kan vara värst för barn om föräldrarna separerar. Någonstans minns jag att jag läste att det tar så många år för ett barn att acceptera sina föräldrars skilsmässa som den ålder dom var i när skilsmässan inträffade. Stämmer bra för vår del. Mannens äldsta flicka var 7år när jag kom in i bilden och det var först när hon var 12-13 som hon började gilla o godkänna mig - inga lätta år kan jag lova - men SEN blev det jättebra. Lycka till. Ibland krävs att man offrar lite (mycket) av sina känslor o önskningar för en fin kärlek på vägen till den, bara på det viset kan den bli så fin som man tänkte.

ja just det - pst - vi flyttade ihop först efter två år efter att vi träffades o började dejta - då först var barnen klara med sina känslor o tankar. Vårt gemensamma barn föddes 5 år efter vi träffades, även detta väntade vi in barnens känslor o mående med o kollade hur vi fungerade att bo ihop LÄNGE ...det är en annan del alltför många har för bråttom med men det är ju en helt annan diskussion.

Det som jag tycker är relevant för dig om du funderar på att flytta ihop med denne man är dels ATT det är slut med exet förstås  men också när barnen fick veta det. Hur lång tid barnen har haft på sig att förstå och smälta det.

För visst är barn väldigt olika men de allra flesta barn behöver LÅNG tid på sig att smälta sina föräldrars separation/skilsmässa. I många fall kan det handla om flera år innan barnen är redo att flytta ihop med mammas/pappas nya partner.

Och jag tror att om du ska ge dig in i något allvarligare med den här mannen så behöver du inse att hans liv styrs till stor del av hans barns behov. Dvs ditt liv kommer starkt påverkas av hans barns behov. Gillar du inte tanken på det så är han nog inget för dig oavsett hur kära ni är.

Jag lever med en man med två barn sedan innan. Är också 30 år och kommer från singelvärlden, inga egna barn.

Jag tycker inte att du ska påbörja en relation med ungarnas mamma som vissa föreslår. Det är inte hon som är viktig. Det är barnen och vad ni två som ett par har. Vad vill NI? Vill du skaffa barn i framtiden? Vad säger han om det? Det är viktiga frågor hur ni vill hade och i så fall ta det därefter. Att barn behöver tid på sig osv är individuellt. Allt beror på hur barn förhåller sig till förändringar och hur snabbt dom anpassar sig osv. Jag och min kille har varit tillsammans i 2 år nu och vi bor fortfarande inte ihop. Den äldsta har sagt att han önskar att jag bodde där, men det är mer JAG som inte känner mig helt 100%. Och det det jag att det kommer med tiden. Jag bor där någon natt när dom är där vv. Det är även viktigt att DU får den tiden du behöver för att smälta det. Allt handlar inte bara om barnen för att du har ett förhållande med en man MED barn. Även du är en individ och har känslor. Att ungarna har sagt att du har tagit deras pappa från deras mamma är med all säkerhet något som mamman har sagt. Barn ser sällan saker på ett ont sätt. Det är dom vuxna som gör det och "manipulerar" barnen många gånger.

Med facit i handen så hade jag nog INTE hoppat på tåget. Hade inte valt en man med barn sedan innan. Dock är jag medveten om att när man är 30 så blir det lite svårare att hitta en man UTAN barn. Men man ska veta att ens liv också kretsar runt ungarnas liv och du har ingen som helst koppling till dom mer än att det är din partners barn. Hans liv kretsar runt deras och även ditt. Semester tex. Du kommer att behöva ta semester när deras skola/dagis är stäng för att då kommer med all sannolikhet din partner också att ta semester och kommer att vilja att du är med. Deras sportlov gör också att din semester kan bli lidandes. Vill du ens ta semester för att ungarna är lediga och din partner vill att du ska vara ledig? Ni har inte friheten att bestämma helt fritt kanske när ni kan åka på semester... Har han ungarna så är han låst. Ännu mer om det är vv. Ungarnas morsa kommer ALLTID att se dig som ett hot (det är sällan en mamma inte känner sig hotad av exets nya). Det är ganska naturligt att kvinnor känner sig hotade av varandra... Det är också något du ska vara medveten om. Du kommer att kanske behöva umgås med henne eller hon vill tom komma hem till er och se hur "barnen bor". Du kommer KONSTANT att ha ungarnas mamma som ett spöke och som konstant gör sig påmind... Man kan aldrig föreställa sig hur det är att bo i en "nyfamilj" förrän man är där. Inget jag rekommenderar dock...