Hot är det enda som hjälper

Alexi, i det här fallet handlar inte hotet om att lämna mitt barn, utan att hota med att "ta ifrån saker som hen gillar". Jag tycker inte om det.

När jag gick ifrån mitt barn så var det 20 meter från dörren, inte så att det blev lämnat vind för våg hemifrån. Hen hittar själv, om man säger så. Jag ville markera att nu var jag färdig med våra diskussioner hit och dit och nu ville jag inte dividera mer.

Ja då funkar ju inte det

Hmm, barnet är ju ganska litet än och att resonera kan fungera en gång för att vara bortglömt nästa gång. Min äldsta kan jag ju säga till att vi inte kommer gå till parken om hon inte kan acceptera att vi ska gå hem en viss tid. Min 4 åring fungerar inte det på.
Min 2 åring kan man säga att om hon inte kommer så tänker jag bära henne och det fungerar ofta. Hon vill ju gå (var väl någon fler som skrev)

Är ditt barn tillräckligt moget för att kunna diskutera saken? Om det är en återkommande grej det här i lekparken, så kanske ni kan diskutera saken på förhand? Det funkar på min dotter att förklara att igår då du inte kom direkt när jag sa att vi skulle hem, så blev det bråk. Kan du vara så snäll och komma direkt när jag ber dig ikväll? Och så förvarnar jag ca 5 min innan vi ska gå att det börjar bli dags. 

Det är ingen vattentät lösning och ibland hör jag mig själv hota med indragen godnattsaga, men det funkar för det mesta och allt bättre ju äldre hon blir.

Känner igen det där. Min dotter var också så att hon visste att det gick bra att låta bli att lyssna tills "om inte så händer det här". Så då pratade jag med henne om saken och sa att jag kommer sluta säga så, nästa gång du inte lyssnar/gör något dumt så händer det något dumt tillbaka direkt. Och sedan så har jag sagt till en gång och om hon inte lyssnat då så har jag direkt gjort verklighet av det som jag annars hotat med. Och sedan så funkar det bra ett tag och sedan så kommer vi in i "om inte"-träsket igen och så börjar det om.

Så här har jag gjort:
Förvarnar om att vi strax ska gå hem. Säger till att "nu får du bara åka en gång till innan vi går hem". När barnet åker går jag fram och möter. Då kan h*n inte gå runt till trappan igen.

Att hota leder bara till onda cirklar och gör ingen nytta alls i längden. Samma sak gäller mutor, tyvärr.

Det brukar alltid förenkla hemgående om man talar om vad man ska hem och göra. "Nu går vi hem och äter välling" låter mer lockande än "Nu ska vi gå härifrån".

my1313, jag pratar ofta om detta med min fyraåring. Vi pratar om hur tråkigt det blir när jag blir arg och hen ledsen. Att vi ska vara ett "team", hjälpas åt och att hen får göra/bestämma vissa saker (gå till lekparken) och att jag som vuxen måste bestämma andra saker (när vi ska gå hem så vi hinner sova i tid) osv.

Jag försöker verkligen diskutera detta och det känns bra i stunden. Hen är med på notorna. Men sen är det lika bortglömt dagen efter.
Jag brukar också ta upp det innan vi ska göra någonting. Om hur det behöver gå till. Att okej, vi går dit men jag vill att vi går hem när jag säger till/ jag vill att vi går hem utan att bråka osv...

Hen är alltid med på notorna innan, men glömmer sig helt i leken och vill alltid tänja gränser, utmana och förhandla.

(Smurfan75, om du läser texten ser du att jag håller strikt på ett hot som jag uttalat. Jag kommer inte med tomma hot. Om jag hotar med att då blir det inget lördagsgodis, så blir det inget lördagsgodis. Inte något alls).

I ditt exempel TS är det bättre att ta tag i barnet rent fysiskt för att sätta stopp, än att hota. En 4-åring går i min värld fortfarande att ta under armen och gå, åtminstone en kort bit. Så jag skulle vänligt men bestämt säga åt barnet att nu går vi, och bära barnet om hen inte följer med frivilligt. Eller kanske börja gå själv utan att säga något, för då följer mina barn med mig när de upptäcker att jag går. 

Ofta om mina barn är extra trötta (som i ditt exempel att man är någonstans på kvällen) så är det jättesvårt att förhandla. Min 3-åring sätter sig på tvären och säger nej till alla alternativ som erbjuds. Det är då bättre att inte dividera och förhandla så mycket utan bara ta ungen och gå trots att han blir förbannad och skriker. 

Alltså, visst att 4-åringar är talbara  men så värst mycket förstånd tycker jag inte att de har. Det är mycket snack och lite verkstad i de där skallarna och det är ju som det ska vara.
Med andra ord kan man inte förvänta sig att man kan resonera sig fram till någonting, sånt tar mycket längre tid än så. Man visar istället praktiskt med minimalt med resonemang.

Det jag har gjort med min truliga 4-åring är att förklara noga INNAN vad som ska ske. "Vi går till parken är där si och så många minuter. Jag säger till när det är dags att gå" och jag tillägger också vad som händer om det inte blir som bestämt "Du hinner inte bada, vi kan inte gå hit på kvällen" eller vad det nu blir för konsekvens av strulet. Praktiska konsekvenser alltså och inte sånt som jag hittar på (som eg är straff).Och så säger jag det ett par gånger till. 

Och minst en gång så blir det de där trista konsekvenserna, det enda man gör i det läget är att lugn som en filbunke säga att vi hinner inte för vi stannade för länge. Och nästa gång man ska ut drar man allt det där igen. Och nästa gång. Och nästa. Och en vacker dag har ungen fattat och då börjar de med nästa grej istället så allt börjar om igen.

En annan sak jag varit noga med i strulåldrar är att så ofta som möjligt ge ett val så att barnen inte ska känna sig dompterade precis hela tiden. Men de har haft ett mycket begränsat val som rosa eller blå pyjamas, tomat eller gurka till mellis.

Sen gäller det bara att härda ut för det går över. Någon gång i alla fall...

Jag har också en fyraåring som testar mina gränser så gott han kan. Det jag har märkt funkar hyfsat är så kallade "begränsade val", dvs barnet får välja på två alternativ där bägge leder till samma lösning. 

Exempel:
Istället för att fråga "vad vill du dricka till maten?" så får sonen får välja mellan mjölk eller vatten till maten. Alternativet saft finns inte, inte heller ingenting.

Antingen kommer du nu så jag kan hjälpa dig att klä på dig eller så får du göra det själv senare. (Han hatar att klä på sig själv...)

Vill du ha den röda eller den gröna tröjan?

Ska vi gå eller cykla hem?

På så vis får han en möjlighet att påverka men inom ganska så begränsade ramar.  Det funkar rätt så bra, faktiskt.

Jag har inte läst alla inlägg så jag upprepar mig kanske nu. Problemet är att dina "hot" inte fungerar eftersom du måste fortsätta "hota" och anledningen till det är att du hotar om fel saker.

Ett barn under 6-7 år förstår inte "straff" vilket gör det hela meningslöst. Det du skall använda dig av istället är det som brukar kallas för konsekvenser.

För att ge ett exempel så kan vi låtsas att du beter dig illa på krogen. Du super dig full, spiller ut öl och välter stolar. Konsekvensen av det blir att vakten slänger ut dig. Förmodligen kommer det göra att du skäms och antagligen så kommer du att dricka mindre nästa gång du går till krogen eftersom du inte vill riskera att bli utslängd. Det är en konsekvens.

Låt oss titta på samma scenario igen: du super dig full, spiller ut öl och välter stolar. Den här gången blir du inte utslängd från krogen. Dagen efter går du till ICA och handlar. Killen i kassan, som även jobbar extra som dörrvakt på krogen, såg dig välta stolar och hälla ut öl. Nu hindrar killen i kassan dig från att handla på ICA. Du måste ställa tillbaka alla varor och lämna butiken omgående, säger han. Anledningen till att det är för att du skall lära dig att inte hälla ut öl och välta stolar nästa gång du är på krogen.

Förvirrande, eller hur?

Barnet kan inte koppla ihop välling med rutschkana och blir förvirrad. En konsekvens i det här fallet hade istället varit att om barnet fortsätter att åka rutschkana så kan du göra på två vis:

1. Bär barnet därifrån.
2. Förklara för barnet att om barnet inte följer med så kan ni inte åka rutschkana nästa dag.

Om barnet vill åka rutschkana nästa dag så gäller det att vara stenhård och dessutom förklara varför ni inte kan gå till lekplatsen. "Kommer du ihåg att vi pratade igår om att om jag måste stå i 20 minuter och tjata så kan vi inte gå till lekplatsen eftersom jag dels tycker att det är jobbigt att tjata och dels så innebär det att vi blir alldeles för sena med maten. Jag orkar inte tjata så länge och därför vill jag inte gå till lekplatsen. Vi kan gå dit imorgon om du lovar att följa med mig hem direkt så att vi slipper det här tråkiga bråket och tjatandet."

Om du alltid gör så här, så kommer barnet så småningom att koppla ihop handlande och konsekvens vilket innebär färre "hot" och mindre tjat.

Amanda84. Tack underbara du för din tid och din tydlighet.