pengar eller umgås

Din sambo får väl söka jobb! Eller att ni hyr ut huset och flyttar till Norge för en period.

Men varför jobbar inte din sambo? Det är ju bara sätta barnet i förskola och börja tjäna pengar NU!

Håller med fullständigt!
Prata om detta med din sambo.
Bara ni kan ju avgöra hur ni vill leva. Men i mina öron låter det hemskt att ena parten skulle vara borta så mycket. Jag skulle varken vilja vara den som drar lasset på hemmaplan eller vara den som är borta mycket. Jag vill dra det där lasset tillsammans med min partner.
När barnen är små (och egentligen annars också) så är umgänge så oändligt mycket mer värt än pengar. Visst...man måste ju få det att gå ihop ekonomiskt, men ofta kan man dra ner på mer än man tror och klara sig bra ändå.

Ja min sambo är arbetssökande. Inte jobbat men än en sommar på våra snart 3,5 år tillsammans.

Vet inte om det skulle gå att hyra ut huset, men visst, det var iaf en bra tanke. 

Jag jobbar borta i norge 2 veckor åt gången. Visst ær det tråkigt med det man missar, men ledigheten och lønen gør det vært det alla gånger.

Sambon tycker också det ær vært det.

Verkligen ingen situation jag avundas dig. Jag vill helst träffa mina barn varje minut tycker mitt jobb (arbetar 35h/v) är för mycket. Men det är lätt för mig att sitta och säga. Ni har kanske inget val och då får man göra det bästa man kan av livet. Lycka till!!!

Jobbat i Norge 1 år nu, är gift och har en dotter på 2 år.

Vi gjorde detta lite som ett experiment pga att lönen blev avsevärt bättre samt att det öppnade sig nya möjligheter i karriären.

Detta var dock inget enkelt beslut utan vi diskuterade mycket innan jag tog jobbet, samt att vi kom överens om en muntlig uppgörelse som i princip går ut på att skulle någonting inte fungera, praktiskt eller känslomässigt så avbryter vi detta och flyttar tillbaks till Sverige.

Efter att jag veckopendlat i 3 månader valde vi att flytta till Norge.

Massa anledningar till det,

jag saknade min familj oerhört mycket, och min fru fick ta allt ansvar för vår dotter, vi tyckte inte att helgerna var tillräckligt mycket tid tillsammans helt enkelt.

Ska man flytta till Norge så kommer också självklart större levnadskostnader som man bör sätta sig och räkna på,

en extra hyra (om man ska ha ett boende kvar i Sverige då givetvis) och barnhage (dagis), samt det skiljer en hel del på priser för livsmedel här och i Sverige.

Men om en person står skriven kvar i Sverige kan man fortfarande göra alla avdrag som veckopendlare. Och eftersom dagis funkar lite annorlunda här, du får en plats i mars eller augusti, bör man även tänka på att en person ska gå hemma tills man fått barnhage plats, ifall bägge har tänkt sig jobba jobba.

Det vi saknade mest som nyinflyttade (och fortfarande gör) var vänner och familj hemifrån.

Vi hade dock tur då lokala kyrkan hade sångstund med barngrupp som var helt öppen för alla, vilket vi deltog i för att få en start, med att lära känna andra barnfamiljer i området, så vår dotter fick lite lekkamrater.

Men som sagt, det vi aldrig verkar komma ifrån är saknaden av det sociala kontaktnätet med familj och vänner hemifrån, då det är tyvärr inte bara att ringa "mormor/morfar" "farmor/farfar" om man vill gå ut och äta som par, eller göra något överhuvudet taget med barnvakt. Och självklart saknar man bekantskapskretsen man har hemma i övrigt.

Så vi har nog tagit beslut om att hitta hem till Sverige igen, för oss kommer nog detta aldrig kännas riktigt som hemma, vilket är synd för jag trivs verkligen med jobbet här. Men min fru trivs inte alls här och hon saknar sitt gamla jobb.

Vet ej om ja kommer med några nyheter dock, då du redan jobbar här.

Kan dock lägga till att jag har arbetskamrater som utvandrat från Sverige och bott här nu i många år, och tagit med familjerna över.

De trivs jättebra här, vilket också var en bidragande orsak till att vi så småningom valde att testa detta lilla äventyr :)

Varför har inte din sambo något jobb? Jag tycker det låter hemskt att du ska tvingas bort från familjen för matt tjäna tillräckligt med pengar. Din sambo får se till att skaffa ett jobb alternativt påbörja en utbildning som gör att hon får ett om hon är "oanställningsbar" så att du får flytta hem och vara med dina barn.

Först och främst vill jag säga att det är fint att du faktiskt tänker på det, hur det skulle komma att påverka din partner, er relation, era barn och din relation till dem.
För mig är det otänkbart idag, jag har hellre pengar så att vi klarar oss och har något utöver det vanliga och samtidigt mycket tid med våra barn och varandra än har det du beskriver. Jag har inte levt detta men jobbade borta tre dagar i sträck varannan vecka (ibland varje) under en kortare period av våra barns liv och även om jag verkligen tyckte så mycket om arbetet och mina kollegor mådde jag dåligt inombords mot slutet. Mina barn var så pass gamla då (4 och 5 år) att de redan hade knutit an till mig så det var inte det, det var nog mer att de kunde sätta ord på sina känslor. Pappan här i familjen är fullt kapabel att ta hand om barn och hushåll. Dina barn är yngre och för att knyta an krävs tid och mycket tid och intresse. Att du är pappa på pappret är en skitsak. Din sambo fixar det säkert men är det rätt?
Jag fick nog en dag när jag pratade med min dotter i telefon och hon sa att hon tyckte det var jobbigt, att hon ville ha en mamma som x som var hemma mer. Jag jobbar inte med det jag gjorde då, studerar faktiskt och har betydligt mindre i inkomst. Det är värt det alla gånger, inga jobbiga känslor idag som då hos någon part. Åker jag bort idag är det för nöjes skull och inte regelbundet och "jämt", skillnad för barnen här i alla fall.'
Känn efter och prata med din fru. Vi är alla olika men själv hade jag hellre levt ensamstående än levt så, barnen hade träffat pappan lika mycket (lite) och det är oattraktivt i mina ögon. Jag vill ha en partner som delar ansvar för barn och hem, tar ut lika mycket föräldraledighet. Lyckligtvis hittade jag en.
Jag hoppas ni kommer på rätt spår, TS!

Om hon jobbar och du istället är föräldraledig så borde ni väl få mer pengar. Fast jag vet inte hur det funkar med föräldrapenning för dig om du jobbar i Norge.

Din fru behöver göra någonting så att hon blir mer attraktiv på arbetsmarknaden. Andra familjer hjälps åt att tjäna pengar.

Och barnbidraget är inte fruns inkomst. Hon har alltså NOLL? Ingen A-kassa?

Hon kan inte bara gå hemma ett helt år med nya barnet. Hon måste skärpa till sig och utnyttja en del av mammaledigheten till tex studier. Om hon får CSN-bidrag plus lån och du tar full föräldrapenning, klarar ni er då?

Och jag tycker du bör flytta hem. Du missar dina barns barndom bara för att din fru vill vara hemmafru och bli försörjd. Det är en väldigt stor uppoffring från din sida.

Vad hon sa, precis så.

Mycket bra. Din fru måste ta tag i sin inkomst, Sverige är inte byggt för att leva på en inkomst.

Har eg ingen åsikt, det är din familj, å ni vet bäst vad ni vill, iaf om ni är någorlunda tajta..
Men visst finns alltid risken att ni glider ifrån varandra, utan att ni märker nåt förrän det är försent..
Befinner man sig ofta å länge från sin partner, så är möjligheten att växa samman å utvecklas tillsammans, betydligt mindre än i en "normal" parrelation, men det vet du säkerligen redan 
Å vad vet jag, ni kanske trivs med det, å vill inte leva så tätt inpå varandra hela tiden.. 

Har inte läst tråden, jag bara kommenterar utifrån din frågeställning