• magdalenah92

    Om vi förlovar oss så gör vi det för din skull

    Jag och min sambo väntar vårat första barn ihop och är jättelyckliga. Han och jag har diskuterat förlovning ett tag men idag sa han något som fick mig att bli väldigt off " jag fattar inte riktigt grejen med förlovning och giftemål , det är totalt ointressant, om vi förlovar oss är det ju för din skull"

    Jag vet inte om det är gravidhormonerna eller om det va mitt ego som fick sig en smäll men jag blev ledsen. Man ska väl förlova sig för att båda vill det?

    Sen frågade han mig, varför förlovar/ gifter man sig?
    Vad fasiken svarar man på det?

  • Svar på tråden Om vi förlovar oss så gör vi det för din skull
  • Flickan och kråkan
    Anonym (Sanne) skrev 2014-09-20 18:29:09 följande:

    Förhoppningsvis förlovar man sig för att man vill det. Inte av praktiska/juridiska skäl. Man förlovar sig för att man älskar varandra. Så som förlovningen/giftermålet är, så blir relationen/äktenskapet.

    Din man verkar inte speciellt generös, vare sig med känslor eller kärlek. 


    Det var nog det märkligaste inlägget hittills. Menar du på allvar att man inte kan älska djupt om man inte vill gifta sig? Äktenskap har i sådär 99% av mänsklighetens historia handlat om just ekonomi och juridik. Kärlek och en djup relation på alla plan har jag redan.....utan äktenskap. Däremot kommer vi nog att gifta oss så småningom av just ekonomiska och juridiska orsaker. Fast även det kan handla om kärlek givetvis....och om att värna om varandra, men det övriga symbolvärdet som många här i tråden lyfter fram som avgörande.....nej, det symbomvärdet har inte äktenskap för mig och det är som sagt en nymodighet historiskt.
  • Sansa Snark
    Flickan och kråkan skrev 2014-09-20 20:26:40 följande:
    Det var nog det märkligaste inlägget hittills. Menar du på allvar att man inte kan älska djupt om man inte vill gifta sig? Äktenskap har i sådär 99% av mänsklighetens historia handlat om just ekonomi och juridik. Kärlek och en djup relation på alla plan har jag redan.....utan äktenskap. Däremot kommer vi nog att gifta oss så småningom av just ekonomiska och juridiska orsaker. Fast även det kan handla om kärlek givetvis....och om att värna om varandra, men det övriga symbolvärdet som många här i tråden lyfter fram som avgörande.....nej, det symbomvärdet har inte äktenskap för mig och det är som sagt en nymodighet historiskt.
    Amen! 

    Sen kan man också gifta sig eller förlova sig för att man vet att det är viktigt för ens partner, och skulle göra honom/henne glad. Det är också en fin symbol, om man nu är inne på sånt.

    Jag och min kille är inte gifta men i och med att vi har barn ihop så har vi åtagit oss att uppföra oss civilicerat mot varandra de närmsta 18 åren. Det samtalet vi hade när vi bestämde oss för att behålla barnet vi blivit med värderar jag 1000 gånger högre än alla ringar och frierier i världen.
  • Demmpa
    Anonym (Sanne) skrev 2014-09-20 18:29:09 följande:

    Förhoppningsvis förlovar man sig för att man vill det. Inte av praktiska/juridiska skäl. Man förlovar sig för att man älskar varandra. Så som förlovningen/giftermålet är, så blir relationen/äktenskapet.

    Din man verkar inte speciellt generös, vare sig med känslor eller kärlek. 


    Förlovning ger ingenting juridiskt, förlovningen finns inte registrerat i några papper eller liknande.

    Däremot ger giftermål många bra juridiska fördelar när man har gemensamma barn.
  • Centurione
    Flickan och kråkan skrev 2014-09-20 20:26:40 följande:
     Fast även det kan handla om kärlek givetvis....och om att värna om varandra, men det övriga symbolvärdet som många här i tråden lyfter fram som avgörande.....nej, det symbomvärdet har inte äktenskap för mig och det är som sagt en nymodighet historiskt.
    Fast nu missar du, att även om äktenskapen ofta (men långt ifrån alltid!) var arrangerade förr i tiden - så var symbolvärdet av trolovningen och vigseln oerhört stort! När man VAR gift så VAR man det - inför Gud och människor och från Evighet till Evighet. Helt oavsett vad man tyckt om sin tilltänkta från början.

    Erfarenheten visar för övrigt, att arrangerade äktenskap ofta är starkare och hållbarare... att kontrahenterna ofta säger som äldre, att de skulle ha valt varandra för kärlek idag TROTS att de inte var förälskade vid vigseln. Medan våra förhållanden, grundade på kärlek... ofta går upp som en sol och ner som en pannkaka, och sedan är den andre inte vatten värd längre... Vårdnadstvisten kommer som ett brev på posten, barnen dumpas helt hos den ena föräldern medan den andra flyttar till sin Nya Stora Kärlek 60 mil bort...
  • Flickan och kråkan
    Centurione skrev 2014-09-20 21:56:19 följande:

    Fast nu missar du, att även om äktenskapen ofta (men långt ifrån alltid!) var arrangerade förr i tiden - så var symbolvärdet av trolovningen och vigseln oerhört stort! När man VAR gift så VAR man det - inför Gud och människor och från Evighet till Evighet. Helt oavsett vad man tyckt om sin tilltänkta från början.

    Erfarenheten visar för övrigt, att arrangerade äktenskap ofta är starkare och hållbarare... att kontrahenterna ofta säger som äldre, att de skulle ha valt varandra för kärlek idag TROTS att de inte var förälskade vid vigseln. Medan våra förhållanden, grundade på kärlek... ofta går upp som en sol och ner som en pannkaka, och sedan är den andre inte vatten värd längre... Vårdnadstvisten kommer som ett brev på posten, barnen dumpas helt hos den ena föräldern medan den andra flyttar till sin Nya Stora Kärlek 60 mil bort...


    Tror du får läsa på lite mer historia .
  • Flickan och kråkan
    Centurione skrev 2014-09-20 20:21:45 följande:

    Fast detta beror nog på vilken uppfostran man själv fått, vad som är vanligt i ens släkt, och vilka värderingar man själv kommit fram till. Jag tycker att du bagatelliserar äktenskapet. Det kanske kommer sig av, att du haft unga föräldrar som på 60-70-talet var "gifta på stockholmska" (alltså inte alls)..? Men är man uppfostrad med mer traditionella värderingar, och ens föräldrar var gifta långt innan man föddes, liksom deras syskon och ens kusiner o.s.v.. Och detta även är det vanliga inom ens egen vänkrets. Då blir det mycket märkligt att man ska pressas att leva som endast sambo mot sin vilja. Och speciellt om man blir gravid. Det kan till och med kännas övergivet, billigt, slampigt, utlämnade och kränkande....


    Jösses vad du generaliserar. Nej, här har familjemedlemmar och släktingar varit gifta. Mina föräldrar var gifta långt innan jag föddes - 8 år för att vara exakt - och de tillhörde även den äldre skaran föräldrar. De var båda 34 år när jag föddes. Om det är extremt viktigt fr en part att gifta sig och den andre tycker att det är egalt och inte riktigt förstår vitsen så är det väl just kärleksfullt att gifta sig för sin partners skull. Som i TS fall.
  • Centurione
    Flickan och kråkan skrev 2014-09-20 22:08:44 följande:
    Tror du får läsa på lite mer historia .
    Jag har läst mycket historia. Nu får du utveckla vad du menar att jag har fel i!

    Det är ju likadant för flickor i de kulturer där man gifts bort idag (även om de som bor i Väst kan påverkas av våra normer, och därför känna annorlunda). Min kurdiska arbetskamrat berättade t.ex. att hon inte var orolig för att giftas bort med en främmande man, för hennes mamma hade sagt att "du kommer att älska honom för att han är din man". Och tror man så starkt på det, så funkar det säkert - om mannen inte är alldeles hopplöst ful eller odräglig förstås.

    Här får vi i stället lära oss som små flickor, att vi ska gå och vänta på Prinsen som vi ska bli störtkära i. Prinsen kommer ofta inte, och vi får nöja oss med någon ändå... det blir en stor besvikelse av alltsammans i slutändan. Trots vår "frihet" att välja partner själva.
  • Flickan och kråkan
    Centurione skrev 2014-09-21 09:18:42 följande:
    Jag har läst mycket historia. Nu får du utveckla vad du menar att jag har fel i!

    Det är ju likadant för flickor i de kulturer där man gifts bort idag (även om de som bor i Väst kan påverkas av våra normer, och därför känna annorlunda). Min kurdiska arbetskamrat berättade t.ex. att hon inte var orolig för att giftas bort med en främmande man, för hennes mamma hade sagt att "du kommer att älska honom för att han är din man". Och tror man så starkt på det, så funkar det säkert - om mannen inte är alldeles hopplöst ful eller odräglig förstås.

    Här får vi i stället lära oss som små flickor, att vi ska gå och vänta på Prinsen som vi ska bli störtkära i. Prinsen kommer ofta inte, och vi får nöja oss med någon ändå... det blir en stor besvikelse av alltsammans i slutändan. Trots vår "frihet" att välja partner själva.
    Det faktum att äktenskap genom historien inte skulle ha handlat om huvudsakligen juridik och ekonomi. Och det är/var verkligen inte enbart en fråga om arrangerade äktenskap. Det var inte förrän en bit in på 1900-talet som äktenskapet som huvudsakligen en arbetsgemenskap försvann. 

    Och det där med att när man var gift så var man det inför gud och människor och från evighet till evighet får man också ta med en nypa salt. Eller värdet av det i alla fall. Jag vet inte hur många idag som skulle hylla symbolvärdet i äktenskapet om mannen samtidigt hade otalet oäkta barn i grannskapet och det var allmänt accepterat.

    Det du beskriver med väntan på prinsen som ska fånga oss med storm på en vit springare är inget annat än ett mycket modernt fenomen. En nymodighet. Och det symbolvärdet ser jag inget i. Eftersom jag dessutom - som många andra kvinnor idag - är självförsörjande så ser jag inget starkt symbolvärde i det mer traditionella värdet heller. Fria att välja partner har vi varit länge, men ekonomi och juridik var avgörande för äktenskapsgrunden.
  • Centurione
    Flickan och kråkan skrev 2014-09-21 09:56:25 följande:
    Det faktum att äktenskap genom historien inte skulle ha handlat om huvudsakligen juridik och ekonomi. Och det är/var verkligen inte enbart en fråga om arrangerade äktenskap. Det var inte förrän en bit in på 1900-talet som äktenskapet som huvudsakligen en arbetsgemenskap försvann. 

    Och det där med att när man var gift så var man det inför gud och människor och från evighet till evighet får man också ta med en nypa salt. Eller värdet av det i alla fall. Jag vet inte hur många idag som skulle hylla symbolvärdet i äktenskapet om mannen samtidigt hade otalet oäkta barn i grannskapet och det var allmänt accepterat.

    Det du beskriver med väntan på prinsen som ska fånga oss med storm på en vit springare är inget annat än ett mycket modernt fenomen. En nymodighet. Och det symbolvärdet ser jag inget i. Eftersom jag dessutom - som många andra kvinnor idag - är självförsörjande så ser jag inget starkt symbolvärde i det mer traditionella värdet heller. Fria att välja partner har vi varit länge, men ekonomi och juridik var avgörande för äktenskapsgrunden.
    Jo, såklart att föräldrarna ofta gjorde upp äktenskapen med tanke på att dottern skulle bli tryggt försörjd hela livet, eller med tanke på att de unga skulle kunna slå ihop sina ägor när de ärvde efter föräldrarna och sonsonen som föddes i äktenskapet bli storbonde, eller med tanke på att svärfar skulle kunna hjälpa sin nye svärson i karriären i armén eller riksdagen eller vid hovet... Det är väl ingen som förnekar det..?

    Men samtidigt så levde ändå paret tillsammans i alla år sedan, de åt vid samma bord, sov i samma säng, hade sex, fick ett (ofta stort) antal barn tillsammans som de båda älskade och brydde sig om, arbetade tillsammans, kämpade för familjens gemensamma mål (som att arvet till barnen skulle bli så stort som möjligt, eller att det skulle bli möjligt att låta dem utbilda sig). Självklart fick de med tiden en stark gemenskap, i normalfallet, ÄVEN om de inte valde varandra från början. Märkligt vore det ju annars!

    Sedan fanns det såklart olyckliga äktenskap även då, men det gör det ju även idag, trots att vi - på papperet - får välja själva. I verkligheten är det ju inte så enkelt, eftersom den jag trånar efter kanske vill ha någon som är yngre eller vackrare än jag! De flesta får som sagt kompromissa och nöja sig, och även när det finns en ömsesidig förälskelse från början - så tar det ofta slut när den går över. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa idag, och när det gäller sambos så är siffran ännu högre.
  • Flickan och kråkan
    Centurione skrev 2014-09-21 10:12:42 följande:
    Men samtidigt så levde ändå paret tillsammans i alla år sedan, de åt vid samma bord, sov i samma säng, hade sex, fick ett (ofta stort) antal barn tillsammans som de båda älskade och brydde sig om, arbetade tillsammans, kämpade för familjens gemensamma mål (som att arvet till barnen skulle bli så stort som möjligt, eller att det skulle bli möjligt att låta dem utbilda sig). Självklart fick de med tiden en stark gemenskap, i normalfallet, ÄVEN om de inte valde varandra från början. Märkligt vore det ju annars!
    Men det har inget med äktenskapet att göra. Människor levde på precis samma sätt under t.ex. 1800-talet i arbetarsamhällena....utan att vara gifta . Att vara gift var inte längre lika viktigt då båda parterna var tvungna att arbeta utanför hemmet. Äktenskapet har historiskt varit en ekonomisk och juridisk angelägenhet även sedan man fick välja själv vilket man också fått länge (med undantag av högre societet).

    Så ser många på det idag också. Att äktenskapets formella värde har tappat sin roll. Någon beskrev vilka äktenskap det var som statistiskt höll. Och en inte särskilt vågad gissning säger att man skulle få precis samma resultat om man titta på samboförhållanden med samma premisser. Det är inte huruvida man är gift eller inte som är avgörande för hur väl relationen kommer att fungera, eller inte fungera.

    Med dagens lite naivt, romantiserade bild av bröllop och äktenskap så blir vissa oroade av en partner som inte ser vitsen med just äktenskap - han/hon älskar mig inte. TS man älskar ju henne så till den grad att han kan tänka sig äktenskap (kanske till och med kyrkligt) då han inte riktigt ser vitsen med det. Det visar väl ändå på kärlek om något. Men även integritet. Idag är ju knappast äktenskap förknippat med att binda sig tills döden skiljer än åt med tanke på antalet separationer, plastmammor och plastpappor etc etc.
  • Centurione
    Flickan och kråkan skrev 2014-09-21 10:27:27 följande:
    Men det har inget med äktenskapet att göra. Människor levde på precis samma sätt under t.ex. 1800-talet i arbetarsamhällena....utan att vara gifta . Att vara gift var inte längre lika viktigt då båda parterna var tvungna att arbeta utanför hemmet. Äktenskapet har historiskt varit en ekonomisk och juridisk angelägenhet även sedan man fick välja själv vilket man också fått länge (med undantag av högre societet).

    Så ser många på det idag också. Att äktenskapets formella värde har tappat sin roll. Någon beskrev vilka äktenskap det var som statistiskt höll. Och en inte särskilt vågad gissning säger att man skulle få precis samma resultat om man titta på samboförhållanden med samma premisser. Det är inte huruvida man är gift eller inte som är avgörande för hur väl relationen kommer att fungera, eller inte fungera.

    Med dagens lite naivt, romantiserade bild av bröllop och äktenskap så blir vissa oroade av en partner som inte ser vitsen med just äktenskap - han/hon älskar mig inte. TS man älskar ju henne så till den grad att han kan tänka sig äktenskap (kanske till och med kyrkligt) då han inte riktigt ser vitsen med det. Det visar väl ändå på kärlek om något. Men även integritet. Idag är ju knappast äktenskap förknippat med att binda sig tills döden skiljer än åt med tanke på antalet separationer, plastmammor och plastpappor etc etc.
    Det du skriver om 1800-talet stämmer inte. Det var fortfarande en oerhörd skam att vara ogift mor då. Det enda rätta en man kunde göra, som gjort en kvinna med barn, var att "göra en ärbar kvinna av henne". Det vill säga gifta sig. Barn födda utanför äktenskap kallades ju fortfarande oäktingar och horungar, och fick sämre bemötande i skolan och överallt annanstans... det skulle inte några normala människor ha utsatt sina barn för. 

    Det var inte förrän runt 1970 (efter studentrevolutionen 1968) som det började bli accepterat att bo ihop utan att vara gifta, och då till att börja med endast i Stockholm och de andra storstäderna. Lite tidigare på 1960-talet levde en del hippies så - men blev flickorna med barn, så skickade föräldrarna fortfarande oftast bort dem till mödrahem varefter barnet adopterades bort, eller så anlitade man en läkare som gjorde illegala aborter.
  • Centurione
    Flickan och kråkan skrev 2014-09-21 10:27:27 följande:
    Men det har inget med äktenskapet att göra. Människor levde på precis samma sätt under t.ex. 1800-talet i arbetarsamhällena....utan att vara gifta . Att vara gift var inte längre lika viktigt då båda parterna var tvungna att arbeta utanför hemmet. Äktenskapet har historiskt varit en ekonomisk och juridisk angelägenhet även sedan man fick välja själv vilket man också fått länge (med undantag av högre societet).

    Så ser många på det idag också. Att äktenskapets formella värde har tappat sin roll. Någon beskrev vilka äktenskap det var som statistiskt höll. Och en inte särskilt vågad gissning säger att man skulle få precis samma resultat om man titta på samboförhållanden med samma premisser. Det är inte huruvida man är gift eller inte som är avgörande för hur väl relationen kommer att fungera, eller inte fungera.

    Med dagens lite naivt, romantiserade bild av bröllop och äktenskap så blir vissa oroade av en partner som inte ser vitsen med just äktenskap - han/hon älskar mig inte. TS man älskar ju henne så till den grad att han kan tänka sig äktenskap (kanske till och med kyrkligt) då han inte riktigt ser vitsen med det. Det visar väl ändå på kärlek om något. Men även integritet. Idag är ju knappast äktenskap förknippat med att binda sig tills döden skiljer än åt med tanke på antalet separationer, plastmammor och plastpappor etc etc.
    Angående vissa äktenskap som statistiskt höll, så hör ju de faktorerna - t.ex. att inte skaffa barn för tidigt, och att inte ha barn sedan förr - ihop med en ansvarsfull livssyn. Och I den livssynen brukar det ingå äktenskap. Jag tror att det är så sambandet är.

    ...sedan finns det naturligtvis bridezillas som mest vill ha en fästman som nödvändig statist, då hon själv ska leka prinsessa för en dag och få uppmärksamhet. Det är jättepatetiskt, och precis som du säker har en sådan fantasi inget med äktenskapets helgd att göra.
Svar på tråden Om vi förlovar oss så gör vi det för din skull