Om vi förlovar oss så gör vi det för din skull

Min make friade på vår 3 års dag. Det blev ett stort bröllop ett år senare :)(Vi har inga barn eller andra äktenskap bakom oss)

Jag hade aldrig nämt att jag ville gifta mig så det var helt hans initiativ.

För mig var det så speciellt eftersom att jag visste att HAN verkligen vill leva med mig resten av sitt liv. Det var han som fantiserat om att bli min make och verkligen drömde om det.

Om han hade gjort det " för min skull" så hade jag aldrig gjort det. Då förlorar det hela poängen! Känslan när mannen man älskar står på knä framför en eller känslan där framme vid altaret är helt otrolig. Om jag hade stått vid altaret med en man som jag visste egentligen inte ville det hade jag känt mig som en bov. Äktenskapet ska båda vilja med hela hjärtat. Att vara gift med en man som egentligen inte vill ha dig som sin fru kan dessutom äventyra relationen längre fram.

Visst har han köpt hästar till mig för att jag ville det och plockar kantareller osv för att jag vill det. Men just äktenskapet kan man inte göra för nån annans skull. Det måste baserar på en stark vilja och kärlek från bådas håll!

Vi gifte oss av flera anledningar. Vi ville höra ihop genom äktenskapet. Det juridiska. Vi äger mycket mark och skog tillsammans. Vi ville inte skaffa barn innan vi var gifta.

För mig handlar förlovning och giftermål om det ultimata kärleksbeviset. Att nu gör vi det här tillsammans och alla hinder vi möter på vägen är vi beredda på att försöka lösa och inte fly iväg.

Det handlar om att min partner kan se en livslång framtid med mig.

Just statistiken kring skilsmässor är spännande. Det är några grupper som försämrar resultaten ordentligt.

Ex personer med barn med andra partners, personer som gifter sig innan dom fyllt 27år, lågutbildade, personer med stor åldersskillnad, unga föräldraroch personer som redan har en skilsmässa i bagaget. Dessa grupper skiljer sig OFTA och många gånger under sin livsstil.

MEN personer som gifter sig när dom är över 30 år, som är välutbildade, personer som inte gift sig tidigare, som inte har barn med andra och personer som skaffat barn efter många års relation och personer som ligger lika i ålder, är grupper som mycket SÄLLAN skiljer sig. ( SCB)

Så om man väntar några år och har ett ordnat liv så är det väldigt sällan man råkar i skilsmässa. Statistiken ser ut som den gör då somliga i vissa grupper skiljer sig upprepade gånger. Det tyder även på att somliga människor lägger starka värderingar i äktenskapen ioch med att dom väntar medan andra gifter sig mindre genomtänkt.

Vi har också samma förutsättningar för ett långt förhållande. Att vi är lite extra romantiska när det gäller bland annat äktenskapet betyder inte att våra förutsättningar är sämre. Det betyder bara att vi värderar äktenskapet och tycker om romantik. Att vara praktisk utesluter inte att man kan njuta av romantik;)

Hur som helst så är risken för skilsmässa väldigt låg om man har ett "ordnat liv" och det gäller nog alla former av relationer, det tror jag med. Men jag reagerade var att du skrev att skilsmässostatistiken såg dålig ut. För människor som är unga, outbildade, tonårsföräldrar osv osv så är det många ökade risker allmänt att hamna i kris och skilsmässa är bara en av alla de saker som kan gå snett oftare.

Problemen med romantiska äktenskapsdrömmar uppstår ju först när man som TS lever i en relation där man har olika åsikter och drömmar.

Men äktenskap är inte likställt med romantik. Jag reagerade på inlägget ovan (inte ditt) där äktenskap likställdes med evig kärlek. Att det var något slags bevis på att den andre ville leva med en för alltid...annars inte. Man kan vara romantiskt lagd, älska gränslöst och vilja dela resten av livet med sin partner utan att för den skull tro på äktenskapet som institution....och alla äktenskap varar inte för evigt. Det var det jag ville få fram. Äktenskap har ingen avgörande betydelse för relationen.

Förhoppningsvis förlovar man sig för att man vill det. Inte av praktiska/juridiska skäl. Man förlovar sig för att man älskar varandra. Så som förlovningen/giftermålet är, så blir relationen/äktenskapet.

Din man verkar inte speciellt generös, vare sig med känslor eller kärlek. 

Fast nu missar du, att även om äktenskapen ofta (men långt ifrån alltid!) var arrangerade förr i tiden - så var symbolvärdet av trolovningen och vigseln oerhört stort! När man VAR gift så VAR man det - inför Gud och människor och från Evighet till Evighet. Helt oavsett vad man tyckt om sin tilltänkta från början.

Erfarenheten visar för övrigt, att arrangerade äktenskap ofta är starkare och hållbarare... att kontrahenterna ofta säger som äldre, att de skulle ha valt varandra för kärlek idag TROTS att de inte var förälskade vid vigseln. Medan våra förhållanden, grundade på kärlek... ofta går upp som en sol och ner som en pannkaka, och sedan är den andre inte vatten värd längre... Vårdnadstvisten kommer som ett brev på posten, barnen dumpas helt hos den ena föräldern medan den andra flyttar till sin Nya Stora Kärlek 60 mil bort...

Fast detta beror nog på vilken uppfostran man själv fått, vad som är vanligt i ens släkt, och vilka värderingar man själv kommit fram till. Jag tycker att du bagatelliserar äktenskapet. Det kanske kommer sig av, att du haft unga föräldrar som på 60-70-talet var "gifta på stockholmska" (alltså inte alls)..? Men är man uppfostrad med mer traditionella värderingar, och ens föräldrar var gifta långt innan man föddes, liksom deras syskon och ens kusiner o.s.v.. Och detta även är det vanliga inom ens egen vänkrets. Då blir det mycket märkligt att man ska pressas att leva som endast sambo mot sin vilja. Och speciellt om man blir gravid. Det kan till och med kännas övergivet, billigt, slampigt, utlämnade och kränkande....