Anonym (hemma)

Äldre 28 Sep 12:22

21 svar

Ta steget?

Har varit tillsammans med min älskling i 1,5 år och längtat efter att få bo ihop och bli en familj "på riktigt". Nu i höst börjar det äntligen bli praktiskt möjligt. Till saken hör att han är barnlös (30+) medan jag har två barn sedan tidigare, hos mig varannan vecka.
Jag hade velat flytta ihop redan förra sommaren men har väntat för att ge tid till pojkvännen och barnen att vänja sig vid varann... Jag har "bott" med honom under mina barnlösa veckor redan över ett år, och sen i somras "bor" vi allihop tillsammans redan trots att min gamla lägehet står kvar (halvtom).
Vi har pratat om att skaffa gemensamt barn så småningom, men huset vi nu (nästan) bor i skulle då bli för litet.
Jag är dessutom rädd att han inte är redo att bo med mina barn fullt ut, han har sagt rakt ut att han inte vet om han kommer att orka med 3 barn. Nu var det då meningen att jag skulle säga upp lägenheten och trots att jag längtat så tvekar jag nu. Den kostar och står nästan tom (jag får inte hyra ut den i andrahand) och jag vill ju inte bo där nånsin mer. MEN jag är orolig för att flytta ihop ifall min pojkvän tvekar...? Han är en velig person men jag hade önskat att han inte pratade om mina barn som "inte hur han hade hoppats hans liv skylle bli", som att han hellre hade flyttat ihop med mig utan mina barn.
Förstår ni hur det känns? Jag frågade honom tidigt INNAN vi blev tillsammans om han kan acceptera mina barn och då fick han tid att fundera och tog sitt beslut: att han ville ha oss.
(ibland undrar jag om han bara tänkte med kuken) nu efteråt har han erkänt att han inte då fattade hur jobbigt det skulle bli... Att han blir så trött de veckor barnen är här...
Ska jag våga ta steget o göra denna flytt fullt ut nu? O hoppas det löser sig fast det kan bli surt sa räven...? Eller vad borde jag göra?
Tacksam för tips!

Anonym (hemma) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 09:24

#11

Anonym (Inte helt ok...) skrev 2014-09-29 00:10:58 följande:

Jag håller tummarna för er - jag tycker kärleken Ska övervinna allt, men samtidigt tror jag du kan kolla Brummas länk. Inte för att det ska gå åt skogen, utan för att det ska finnas en Trygghet :)

smulpaj01 skrev 2014-09-29 07:58:15 följande:

Vilka dårar som skrivit i denna tråd. Det finns många som tycker att ens partners barn är en stor BONUS och inte det minsta negativt.

Jag älskar min före detta sambos barn grymt mycket!

Lycka till ts!

TACK hörni! :)

Jag är själv inte världens mest stabila person och modet går i vågor, ärligt talat. Beslutet är nu taget men ibland (när känslorna går upp o ned) vore det skönt att få ventilera mig här, känns jättebra att det finns folk som förstår. Tack igen!

(Jag bor på en ganska liten ort och känner typ ingen annan i min situation...)

Visst kan jag erkänna att jag hade hoppats att min pojkvän skulle bli störtkär i mina barn, i början så verkade det nästan så. Klart att jag inte väntade mig en dans på rosor ändå, men svårt att veta vad som är en tillfällig svacka och vad som är bestående problem. För det mesta så flyter allt på helt okej, men ibland blir det bråk mellan älsta barnet och mannen. Jag försöker lära mig att känna av när jag bör blanda in mig o medla och när jag bör backa o låta dem reda ut det. Pojkvännen har efteråt låtit mig förstå att han inte begriper sig på ungens sätt att visa känslor, hen kan vara ganska explosiv och oförutsägbar...

Jag förstår ju båda fullt ut, jag kommer själv från en "splittrad" familj (och jag hatade min mors pojkvän). Men det kan ändå svida i hjärtat då jag hoppats att min pojkvän som vuxen inte borde ta åt sig. Jag tycker ju synd om alla om de inte kommer överens! Jag kan inte "välja sida". (har läst mycket om bonusfamiljer o jag försöker hela tiden bli klokare o lära mig mer. Tycker vissa saker jag läst här på FL har varit hemskt, tex. "vem skulle du rädda först ifall huset börjar brinna?", och jag vill aldrig behöva tänka så! )

Anonym (Inte helt ok...)

Äldre 29 Sep 09:44

#12

smulpaj01 skrev 2014-09-29 07:58:15 följande:

Vilka dårar som skrivit i denna tråd. Det finns många som tycker att ens partners barn är en stor BONUS och inte det minsta negativt.

Jag älskar min före detta sambos barn grymt mycket!

Lycka till ts!

Vi hoppas alla att det ska gå bra för TS och hela familjen - faktiskt har inte en enda hittills sagt "jag hoppas det går år helvete".

Det som slår mig är att vi som INTE älskar våra bonusar gärna försöker sprida förståelse och insikt, så att föräldern kan ha mer tålamod med en partner som kan ha gjort ett av de svåraste valen i sitt liv (för MMig var det det; jag hade lovat migsjälv att aldrig dra på mig barn, ens egna, och nu har jag två, som inte ens är mina)

Vi försöker hjälpa och förklara - medan ni som varit lyckliga nog att tycka om, älska och önska er era bonusar kallar oss "dårar" och smutskastar oss.

Jag skulle gärna älska mina bonusar - om inte annat för att det skulle göra MITT liv lättare, men det gör jag inte - och därför är jag en dåre?

Om jag pekar ut en random människa på ditt jobb, som du pratar med dagligen, och säger "Älska honom" kan du verkligen göra det på kommando då?

Du tycker inte själv att du låter lite fördömande och surtantigt? Troligen inte. Men i fall att...

Anonym (vad säger barnen?)

Äldre 29 Sep 10:43

#13

Hur ställer sig barnen till din pojkvän, och att ni nu ska bo permanent tillsammans? Tycker de om honom?

SecretMe

Äldre 29 Sep 10:57

#14

smulpaj01 skrev 2014-09-29 07:58:15 följande:

Vilka dårar som skrivit i denna tråd. Det finns många som tycker att ens partners barn är en stor BONUS och inte det minsta negativt.

Jag älskar min före detta sambos barn grymt mycket!

Lycka till ts!

Tack för dårstämpeln, hoppas att den fick dig att må bra.
Kanske jag ska kalla dig för dåre för att du älskar ditt ex barn?
(Fast, nej det ska jag inte.)

Jag har levt med en man med tre barn sedan innan, själv hade jag ett.
Mannen i fråga tog mitt barn till sig och jag försökte göra detsamma med hans men det gick bara inte, känslorna fanns inte.

Med det i bagaget skulle jag aldrig någonsin satsa på en man med barn igen, isåfall ska det handla om barn i minst övre tonåren eller vuxna barn.

Uttrycket "egna barn och andras ungar" kommer någonstans ifrån...

smulpaj01

Äldre 29 Sep 11:06

#15

Anonym (Inte helt ok...) skrev 2014-09-29 09:44:00 följande:

Vi hoppas alla att det ska gå bra för TS och hela familjen - faktiskt har inte en enda hittills sagt "jag hoppas det går år helvete".

Det som slår mig är att vi som INTE älskar våra bonusar gärna försöker sprida förståelse och insikt, så att föräldern kan ha mer tålamod med en partner som kan ha gjort ett av de svåraste valen i sitt liv (för MMig var det det; jag hade lovat migsjälv att aldrig dra på mig barn, ens egna, och nu har jag två, som inte ens är mina)

Vi försöker hjälpa och förklara - medan ni som varit lyckliga nog att tycka om, älska och önska er era bonusar kallar oss "dårar" och smutskastar oss.

Jag skulle gärna älska mina bonusar - om inte annat för att det skulle göra MITT liv lättare, men det gör jag inte - och därför är jag en dåre?

Om jag pekar ut en random människa på ditt jobb, som du pratar med dagligen, och säger "Älska honom" kan du verkligen göra det på kommando då?

Du tycker inte själv att du låter lite fördömande och surtantigt? Troligen inte. Men i fall att...

Du har rätt, det var ett fruktansvärt dumt ordval och jag ber verkligen om ursäkt!!!

Jag tog i rejält för att jag blev så ledsen över inläggen över mitt. Har själv barn och ny sambo, vill att han ska tycka om mitt barn.

Som sagt, förlåt mig. Så länge du respekterar, accepterar och är snäll så räcker det gott.

smulpaj01

Äldre 29 Sep 11:16

#16

SecretMe skrev 2014-09-29 10:57:33 följande:

Tack för dårstämpeln, hoppas att den fick dig att må bra.
Kanske jag ska kalla dig för dåre för att du älskar ditt ex barn?
(Fast, nej det ska jag inte.)

Jag har levt med en man med tre barn sedan innan, själv hade jag ett.
Mannen i fråga tog mitt barn till sig och jag försökte göra detsamma med hans men det gick bara inte, känslorna fanns inte.

Med det i bagaget skulle jag aldrig någonsin satsa på en man med barn igen, isåfall ska det handla om barn i minst övre tonåren eller vuxna barn.

Uttrycket "egna barn och andras ungar" kommer någonstans ifrån...

Vill be om ursäkt till dig också!

Jag har ny sambo nu och hans barn känner jag ingenting för. Fast dom är myndiga och inga småbarn. Blir annorlunda då tror jag ?

Brumma

Äldre 29 Sep 11:19

#17

Anonym (Inte helt ok...) skrev 2014-09-29 09:44:00 följande:

Vi hoppas alla att det ska gå bra för TS och hela familjen - faktiskt har inte en enda hittills sagt "jag hoppas det går år helvete".

Det som slår mig är att vi som INTE älskar våra bonusar gärna försöker sprida förståelse och insikt, så att föräldern kan ha mer tålamod med en partner som kan ha gjort ett av de svåraste valen i sitt liv (för MMig var det det; jag hade lovat migsjälv att aldrig dra på mig barn, ens egna, och nu har jag två, som inte ens är mina)

Vi försöker hjälpa och förklara - medan ni som varit lyckliga nog att tycka om, älska och önska er era bonusar kallar oss "dårar" och smutskastar oss.

Jag skulle gärna älska mina bonusar - om inte annat för att det skulle göra MITT liv lättare, men det gör jag inte - och därför är jag en dåre?

Om jag pekar ut en random människa på ditt jobb, som du pratar med dagligen, och säger "Älska honom" kan du verkligen göra det på kommando då?

Du tycker inte själv att du låter lite fördömande och surtantigt? Troligen inte. Men i fall att...

Ursäkta men var snäll och dra inte över en gräns. Och klumpa inte ihop mig i ngt "ni". Jag har haft lyckan att älska min bonus och jag smutskastar definitivt inte ngn som inte älskar sin bonus. Inte heller kallar jag er dårar...

Ett tips i all välmening - vill man inte själv bli baktalar, hopskar med andra, dragen över en gräns eller smutskastad så är det en fördel om man inte för samma sak själv. Man blir ofta bemött såsom man bemöter andra...

SecretMe

Äldre 29 Sep 11:37

#18

smulpaj01 skrev 2014-09-29 11:16:02 följande:

Vill be om ursäkt till dig också!

Jag har ny sambo nu och hans barn känner jag ingenting för. Fast dom är myndiga och inga småbarn. Blir annorlunda då tror jag ?

Ah, ok!
Starkt att be om ursäkt.

Det blir såklart annorlunda med äldre/vuxna barn.

Själv har jag turen att ha hittat en man utan egna barn, min yngsta är 16 och den äldre vuxen och utflyttad. Sambon gillar dem båda men behöver inte ta på sig någon "papparoll", mina söner är för gamla för sånt.

Anonym (Inte helt ok...)

Äldre 29 Sep 14:05

#19

smulpaj01 skrev 2014-09-29 11:06:36 följande:

Du har rätt, det var ett fruktansvärt dumt ordval och jag ber verkligen om ursäkt!!!

Jag tog i rejält för att jag blev så ledsen över inläggen över mitt. Har själv barn och ny sambo, vill att han ska tycka om mitt barn.

Som sagt, förlåt mig. Så länge du respekterar, accepterar och är snäll så räcker det gott.

Lugnt det, jag överreagerade troligen också, just för att det så ofta framställs som att man är "ond" om man inte älskar sina bonusar - det är en lite öm tå för mig, då jag är medveten om att ungarna möjligen förjänar en bättre bonusmorsa än jag någonsin kan vara. Oh well, med det utrett ska väl allt vara bra, känns det som :)

Nu har jag inte mer att tillföra här, så jag drar mig bort, men lycka till till både dig och TS!

Anonym (barnfri)

Äldre 29 Sep 16:40

#20

smulpaj01 skrev 2014-09-29 07:58:15 följande:

Vilka dårar som skrivit i denna tråd. Det finns många som tycker att ens partners barn är en stor BONUS och inte det minsta negativt.

Jag älskar min före detta sambos barn grymt mycket!

Lycka till ts!

Är man en dåre om man inte är överförtjust och älskar sin partners barn? Jag som inte ens själv vill ha EGNA barn? Hur skulle jag då kunna tycka att det är en bonus att min partner har barn sedan innan. Men jag har valt honom trots det. Det kanske säger något om kärlek. Trots det innebär en för mig hel del uppoffringar så har jag ändå tagit det valet. Då vill jag också att min partner ska inse vidden i mitt val. Och det försökte jag också förmedla till TS, som utgår från att alla automatiskt älskar hennes barn. Det gör man inte, man kan till och med se dem som något negativt. Denna man hade antagligen drömt om att få bilda sin "egen" familj, att leva i en kärnfamilj. Vem gör inte det förresten som vill bilda familj? Jag tror knappast det är många som vill komma in i en färdig familj där man ständigt inte räknas fullt ut. Ändå har han valt TS och satsar på henne och hennes barn. Det är stort! Och för det kallas man dåre. Det är synen på bonusföräldrar i ett nötskal. Otacksamt är bara förnamnet!

Anonym (hemma) Trådstartaren

Äldre 30 Sep 20:05

#21

Anonym (vad säger barnen?) skrev 2014-09-29 10:43:19 följande:

Hur ställer sig barnen till din pojkvän, och att ni nu ska bo permanent tillsammans? Tycker de om honom?

De har gillat honom från första stund, enda negativa är att han betedde sig "för snällt" i början, tycker jag. Barnen vill gärna leka med honom och ta makten över honom, o min pojkvän har haft svårt att lära sig dra gränser mot dem, svårt att säga nej o göra dem besvikna. Jag märkte ganska tidigt att de "körde över" honom ibland o har försökt stöda honom. (jag visste att han aldrig skulle orka så i längden), det är en sak som nu varit lite jobbig när barnen fått styra o ställa med honom och han nu försöker dra gränser o de vill ju inte finna sig i det så de kämpar emot... :( vilket kan leda till att han blir upprörd o så är skriket igång.

Annars ser de nog fram emot att bo med honom, de gillar stämningen när vi är tillsammans o vårt nya hem är rymligare o trevligare än gamla lägenheten (barnen får egna rum etc).

Ta steget?

INNEHÅLL