Ta steget?

När jag träffade min partner blev mitt liv inte som jag önskat - jag vill ha honom. Jag vill inte ha hans barn. Naturligtvis betyder det inte att jag beter mig illa mot dem eller tycker illa om dem - jag älskar dem inte, och det kan man fan inte kräva heller, men jag beter mig som folk mot dem och stöttar och hjälper där jag kan.

Jag älskar min partner, och därför är hans ungar värda att stå ut med. Men vore det inte för min partner så skulle jag aldrig gå ut och dra på mig någon annans barn. Aldrig.

Dina barn är inte en del av dig - jag förstår att det kan kännas så för dig, men det är de inte, inte i resten av världens ögon.

Han gör inget fel som vågar stå för att han föredragit att inte få någon annans avkomma på halsen. Barn är ett livslångt ansvar - genom dig får han ärva en del av ansvaret för något som inte ens är hans. Och som dessutom alltså suger musten ur honom (man kan tillochmed fråga sig varför; de är ju ändå inte hans...) 

Resten kan jag förstå att du är orolig över, men just den där raden störde mig som sjutton; han gör inget Fel som inte jublar och drar igång parader över att få barn han aldrig bett om eller ville ha. Han gör rätt, däremot, som är beredd att låta dig vara den du är, barn inkluderat, för att han älskar dig. 

Jag tror inte någon kan förstå exakt hur stor den uppoffring någon som inte valt att skaffa barn faktiskt gör när de tar på sig ansvar och offrar sin tid, sitt liv, sin energi och sina pengar på någon annans ungar. Av kärlek. Och ändå får de oftast bara skit för det. Är ju bara att kolla i "bonus"-forumen här och se hur fasen folk behandlas - särskilt med det här som visst är fasligt tabu "jag älskar inte mina bonusbarn" - som det låter på forumet så är det ett brott värt döden och evig förbannelse.

Man kan inte älska alla. Och man hade andra drömmar för sitt liv. Men man anpassar sig och gör så gott man kan och orkar, för kärleken. Det är rätt jävla stort. 

Förstår ni hur det känns? Jag frågade honom tidigt INNAN vi blev tillsammans om han kan acceptera mina barn och då fick han tid att fundera och tog sitt beslut: att han ville ha oss.
(ibland undrar jag om han bara tänkte med kuken) nu efteråt har han erkänt att han inte då fattade hur jobbigt det skulle bli... Att han blir så trött de veckor barnen är här...
Ska jag våga ta steget o göra denna flytt fullt ut nu? O hoppas det löser sig fast det kan bli surt sa räven...? Eller vad borde jag göra?
Tacksam för tips!

Jag hade inte tagit risken att stå utan bostad om det efter ett tag inte visar sig fungera.

Hur gamla är dina barn?

När jag träffade min partner blev mitt liv inte som jag önskat - jag vill ha honom. Jag vill inte ha hans barn. Naturligtvis betyder det inte att jag beter mig illa mot dem eller tycker illa om dem - jag älskar dem inte, och det kan man fan inte kräva heller, men jag beter mig som folk mot dem och stöttar och hjälper där jag kan.

Jag älskar min partner, och därför är hans ungar värda att stå ut med. Men vore det inte för min partner så skulle jag aldrig gå ut och dra på mig någon annans barn. Aldrig.

Dina barn är inte en del av dig - jag förstår att det kan kännas så för dig, men det är de inte, inte i resten av världens ögon.

Han gör inget fel som vågar stå för att han föredragit att inte få någon annans avkomma på halsen. Barn är ett livslångt ansvar - genom dig får han ärva en del av ansvaret för något som inte ens är hans. Och som dessutom alltså suger musten ur honom (man kan tillochmed fråga sig varför; de är ju ändå inte hans...) 

Resten kan jag förstå att du är orolig över, men just den där raden störde mig som sjutton; han gör inget Fel som inte jublar och drar igång parader över att få barn han aldrig bett om eller ville ha. Han gör rätt, däremot, som är beredd att låta dig vara den du är, barn inkluderat, för att han älskar dig. 

Jag tror inte någon kan förstå exakt hur stor den uppoffring någon som inte valt att skaffa barn faktiskt gör när de tar på sig ansvar och offrar sin tid, sitt liv, sin energi och sina pengar på någon annans ungar. Av kärlek. Och ändå får de oftast bara skit för det. Är ju bara att kolla i "bonus"-forumen här och se hur fasen folk behandlas - särskilt med det här som visst är fasligt tabu "jag älskar inte mina bonusbarn" - som det låter på forumet så är det ett brott värt döden och evig förbannelse.

Man kan inte älska alla. Och man hade andra drömmar för sitt liv. Men man anpassar sig och gör så gott man kan och orkar, för kärleken. Det är rätt jävla stort.