Olycklig kärlek, hur länge ?

Det går egentligen inte att glömma. Man får jobba sig igenom alltihopa på olika sätt.

Jag hade en affär med en gift man. Han var på väg att separera men gjorde ett sista försök hemma. Vi gjorde avslut och strax efter träffade jag en ljuvlig man men var inte klar med det förgångna.

Jag gjorde följande:

- läste och diskuterade massor om otrohet, kärlek och attraktion. Dels på forum dels i mailform. Jag hade en del kontakter med män i x-älskarens situation. Jag ställde alla svåra frågor till dem. Jag fick bra svar. Jag kunde ifrågasätta mig själv och deras agerande.

- efter hårt arbete med ovan kunde jag "bekänna" för pojkvännen att jag hade ett sår men valt att gå vidare sedan länge. Jag berättade att jag hade valt det rätta men ändå ville jag kunna prata med min gamle vän en gång till då jag hade obesvarade frågor som hindrade mig att knyta an fullt ut med pojkvännen. Pojkvännen tog det på rätt sätt. Han tackade för att han fått veta. Han stöttade mig.

Just detta att min partner fick veta gjorde att jag började läka. Genom att släppa in honom i "det slutna rummet" avdramatiserades mycket. Jag tror han idag fattat vem av mina bekanta det gäller tom. Han står vid min sida ändå.

Ditt läge är annorlunda men kanske kan du omvandla receptet. Studera fenomenet. Diskutera. Vänd och vrid. Skriv brev du aldrig postar - till frun och till henne. Sök en terapeut. Lyft på locket i sinom tid och berätta för din fru.

Nej det kanske är så att man aldrig kan glömma....

Min fru och jag har gått i parterapi tillsammans.  Under den tiden luftades våra känslor för varandra vilket va bra :) Hon visste då att jag älskade den andra kvinnan och min fru ( allt är ju inte svart eller vitt ) men att jag ville försöka på vårat äktenskap. Så långt kändes det som det borde antar jag.....

problemet för oss/mig nu är ju detta att jag äts upp inifrån av mina tankar på den andra ...

Och att ta upp hur jag känner nu med min fru tror jag inte hjälper ?  Hon skulle ju bli förkrossad igen :( väntar jag och det inte blir bättre så blir det ju så iaf ....men om detta försvinner i det tysta så behöver hon inte uppleva detta skit igen....

Jag har ingen kontakt med den andra kvinnan alls såklart....

Var väldigt förälskad i en kvinna en tid, och hon i mig.. Ingen av oss var singel och efter ett halvår bröt vi, men pratades vid och chattade ibland i ca ett halvår till..

Ett år efter vi helt brutit helt träffades vi och hade ett 'avlutningsmöte' där vi pratade igenom det som varit och varför det inte blev vi.... Sen kunde jag släppa och gå vidare...

Känner så igen mig. 

Har levt med min man i nästan 20 år, för nästan tre år sedan kom jag i kontakt med en man som jag började prata med regelbundet. Vi hade så lätt för att prata med varandra, både om flams och allvarliga saker. Jag har aldrig kunnat prata på det sättet med min man.

Det ena ledde med tiden till det andra och jag blev kär. Vi hamnade i säng (ja, jag vet att det var illa så ingen behöver påpeka det).Tror han blev kär också, han ringde mig som besatt till och med när jag var utomlands (med ruggiga telefonräkningar som resultat ), men det var ju inte SÅ enkelt naturligtvis. Han har en sambo som han levt med ungefär lika länge, de har också barn. 

Jag har i många år känt att jag inte älskar min man som jag borde, men tack vare att vi båda är snälla och "lätta" att ha att göra med har det liksom gått bra att leva under samma tak ändå. Det har inte varit jobbigt, tills jag blev tokförälskad i denna andra man då...

Beslöt mig om att be om skilsmässa, så kär var jag. Upptäcker ganska omgående att det inte verkade vara ett nära alternativ för killen jag träffat... Han blev diffus, pratade om "sedan, framöver" osv, och innerst inne fattade jag så klart - han var inte alls redo. Kär i mig tror jag han var, men att lämna sambo och barn satt långt inne. Vi fortsatte ändå ha daglig kontakt och jag försökte ha tålamod.

Efter några månader då jag och min man levde under samma tak med pågående skilsmässa ber min man mig om att bo under samma tak ett tag till. Jag kände mig svag tack vare min förälskelses velande och säger ok till det. Berättar för min förälskelse och han blir rosenrasande, trots att jag säger att det egentligen bara sker för att min man ska få "closure". Hade ALDRIG förväntat mig att han skulle reagera så då han ju lever likadant, dvs under samma tak med en partner han varit otrogen mot och inte älskar som han ska.

Nu har min förälskelse ignorerat mig över en vecka, svarar inte på mess eller telefon. Logiskt sett vet jag ju att detta är idiotiskt, vad har han för rätt att ställa krav på mig då han inte ens närmat sig en egen separation liksom?! Men känslomässigt är jag ett vrak, har skickat mess som jag ser att han läser men inte besvarar osv... 

Jag vet inte om en del av desperationen från min sida kommer sig av att han just ignorerar mig, det är ju sådär ibland att den som "nobbar" en blir så väldigt begärlig. Har tyckt att jag själv är patetisk som fortsatt messat och liksom bönat och bett om att han ska svara så jag ska kunna förklara mig, tycker inte alls om den sidan hos mig (som senast skedde för typ hundra år sedan när jag var tonåring). Men likförbaskat, han gjorde mig sjukt ledsen - och detta samtidigt som jag var tvungen att gå här hemma och låtsas som ingenting...

I kväll bad jag förälskelsen för sista gången att svara, skrev att det är så trist om tre års fint umgänge och känslor går åt skogen pga detta - som inte är rimligt enligt mig då han fan lever i ett förhållande själv. Återigen läste han men svarade inte, så jag var tvungen att officiellt avsluta eländet. Säga åt honom att jag älskar SÅ många sidor av honom men att denna knäcker mig, någon slags märklig hämnd från han sida. Efter det stängde jag av aviseringarna på messenger och blockade hans telefonnr och nu måste jag stå fast vid det. Men jag är sjukt ledsen i själen, saknar honom, vet att det kommer ta mycket lång tid innan jag kommer över honom Och samtidigt måste jag snällt men definitivt få min man att fatta att vi bör skilja oss för att jag inte känner det jag ska - och sedan har jag då ett singelliv att "se fram emot", i stället för en kärleksrelation med förälskelsen...

Ja, vad ska man säga. Rätt åt mig naturligtvis, men i bland styr känslorna dit man inte vill och man tar inte alltid det noblaste beslutet då. Och det spelar ingen roll hur FEL relationen med honom var, jag kommer sakna honom och det vi kunde haft ändå, tänker ju på honom 30 gånger om dagen som det är.

Det är inte lätt alltid, detta vuxenlivet. :-/

Men snälla ni, det är en tråd från 2014?!

Du har rätt är säkert någon som letat upp gamla trådar som skrevs -14- och nu är saknaden tillbaka till den där snart 5år gamla förälskelsen?! Trams eller vill någon väcka en liten känsla av saknad hos någon?!

Fake News, som ska skapa en lite osynlig snurr hos en motpart/ eller medpart!

Kan det inte bara vara så att någon sitter i en liknande sits, och därför googlat ämnet... och därmed kommit hit? Ämnet i sig är ju inte direkt unikt för denna tråd. Och är man i samma sits som TS eller andra va för x antal år sen, så kanske man vill veta hur det gått för dem slutligen...? Ganska vanligt att man söker tröst i andras  berättelser som liknar ens egna. 

Alltså, det är ju en riktig tråd och tydligen ville man veta hur det gick för personerna i DENNA tråd. Tycker mest det är  märkligt att du blev så himla irriterad över en sådan sak... det känns enormt bittert och du sprider det istället för att bara gå vidare till nästa tråd. Finns väldigt mkt större saker att störa sig på än huruvida någon startar en ny tråd eller plockar upp en gammal.