Folk som bara babblar om sig själva?

Känner själv igen beteendet. Har också träffat en del människor som beter sig på sånt vis. Ofta kvinnor men det får man väl inte säga högt.

Jag har nog träffat ungefär lika många män och kvinnor som är så. 

Hör ni hur ni själva låter? 
Ni låter väldigt självcentrerade själva. Ett samtal är väl ett givande och ett tagande, sitt inte och vänta på att någon ska fråga er om er åsikt, säg bara rakt ut vad ni tycker. Det inte upp till alla andra att lyfta fram er, det får ni väl göra själva. Se till att det blir en dialog där ni också är med. Ur det andra perspektivet är ni säkert astrista som aldrig säger något och inte tycker något.

Om ni stöter på en rejält egotrippad personsom alltid leder samtalet tillbaka till sig själv, sluta umgås med vederbörande. Om ni upplever att ni alltid hamnar i situationer där ingen frågar om er åsikt eller lyfter upp er i diskussionen: se över er egen del och öva på att prata.

Kunde va min sambo du beskriver..

Sökte på ämnet och fick upp tråden. Min sambo är också sjukt självupptagen. Det fräter liksom på förhållandet inifrån. Självförtroendet trasas sönder för den som blir "drabbad".

Problemet borde uppmärksammas mycket mer!

Skäms lite nu, men jag är precis sådär. Jag har märkt att jag är så en lång tid, är fruktansvärt socialt obegåvad och sitter antingen helt tyst eller börjar babbla om mig själv eller nåt jag vet.

Mår så dåligt varje gång jag lämnar en sådan konversation, känner mig helt dum i huvudet, har försökt ställa frågor till personen jag pratar med, men jag tycker det är svårt. Jag lyssnar och är intresserad av det personen säger, avbryter inte och minns allt som sagts, men ja, jag är helt okapabel till att ha en konversation som inte spinner in på mig. 

Känner delvis igen mig själv i det du beskriver, åtminstone i perioder när det varit tufft på jobbet så har jag haft ett så stort behov av att "prata av" mig hemma att min pojkvän inte fått något utrymme alls. Till slut sa han ifrån att han också behövde få dela sina "trivala" vardagsproblem och upplevelser med den han lever med, vilket jag uppskattade eftersom det gjorde mig medveten och jag fick en chans att ändra på mig. Mitt råd är att prata med din flickvän om detta, i en relation måste båda känna sig lyssnade till och ges utrymme. Sen kommer det alltid svåra perider då den ena behöver mer än den andra och så måste det ju få va såvida det är övergående.

En annan fråga är om hon är såhär mot dig därför att hon inte känner sig lyssnad till och får utrymme i andra relationer och situationer hon lever i? Eller behöver hon förbättra sitt självförtroende så att hennes bekräftelsebehov minskar?

Jag hade en bekant som jag träffade någon gång ibland över en öl. Han var sådan att han gärna babblade på med sina historier om sig själv och vad han hade för sig. Det kom inga frågor alls till mig. En gång tappade jag tålamodet och sade "kan vi prata om något annat än dig nu". Det blev dock inte alls bra. Han sade ingenting men jag såg att han blev sårad. Som om jag hade stuckit en kniv i bröstet på honom. Så då fick jag ju jättedåligt samvete. Det var som om vi gjorde slut. Idag har vi ingen kontakt mer, men vi passade väl inte ihop helt enkelt. Man ska väl inte behöva slå knut på sig själv för att tränga sig in i konversationen. Dessutom vill jag kunna avnjuta några sekunders tystnad här och där, och inte behöva känna att "om jag inte säger något om mig själv nu så börjar nästa monolog..."

Ett annat fenomen är personen som ska lämna någon slags instruktion/förmaning som bör kunna ta 30 sekunder att meddela, men som tar evigheter för att personen helt enkelt börjar om och säger samma sak igen fast med andra ord. Jag delade lägenhet med en person som då och då hade något att meddela om städning eller badrummet eller vad det nu var. Men han blev exakt som en trasig LP-skiva varje gång. När han sagt klart det så började han direkt om. Sade samma sak igen, fast annorlunda formulerat. Det blev aldrig stopp. Och där ska man stå och lyssna. Vid fler en ett tillfälle blev jag så trött så jag fick helt enkelt gå därifrån medans han pratade...

Jag undrar hur många av dessa ni pratar om nu är som jag... Jag mår ju dåligt över det jag gör och förstår det oftast inte i stundens hetta utan efteråt.

Om någon påpekade det skulle jag nog bli sårad, vet ju om vad jag gör och det är helvetiskt pinsamt. Tanken på att personen skulle uppfattat det som att jag bara vill prata om mig skulle definitivt få mig att skygga bort från personen och troligen bli tyst i dennes närvaro i framtiden.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det, när jag väl kommer ihåg att jag bör spinna vidare på vad en person pratar om så har jag ingen aning om vad jag vill säga, om jag nu inte är genuint intresserad, vilket jag är ibland. Men om vi pratar om någons barn...vad säger man då? Jag ler bara lite fånigt och ger "mm", "ja", "absolut" etc som tecken på att jag lyssnar, har verkligen ingen aning om vad jag ska säga i sånna situationer.

Det beror ju på vad personen säger om sitt barn. Kan du ge ett exempel på en kommentar som du inte vet hur du ska bemöta?

Alltså, barn var bara ett exempel av många olika saker som jag inte vet vad jag ska komma med, det kommer liksom inte naturligt för mig om jag inte är väldigt nyfiken...

Men vi kan väl säga något vanligt, kanske "Mitt barn har börjat måla så mycket, kommer nog bli en liten konstnär av honom!"

Efteråt så kan jag ju tänka att jag kanske hade kunnat komma med "vad ritar han för nåt?" eller liknande, men sånt kommer jag ju aldrig på i den stunden, eller så gör jag det men säger inget, för då kommer det tankar som: tänk om hon säger: "åh, han ritar allt!", vad skulle jag säga då? "ååh, vad trevligt" och sedan få en konstig pinsam tystnad?
Det blir att jag antingen står och bara lyssnar på vad folk säger eller att jag har en inre debatt (som ovan) ifall det är säkert att komma med en fråga eller kommentar utan att få det att bli konstigt...

Jag förstår hur du menar. Min uppfattning när jag läser det du skriver är ändå att du inte ska oroa dig för att vara en av de där personerna som TS skriver om som bara maler på om sitt. Du lyssnar, du visar att du lyssnar, avbryter inte. Det är ändå allt man kan begära. Man behöver väl inte pressa fram en följdfråga om det inte faller sig naturligt. Vore jag du skulle jag jobba med att få tyst på den där inre dialogen med dig själv medans du är inne i en konverastion. Att fundera över om du ska säga en viss sak och hur den kommentaren kommer mottas, hur hinner du med det? Säg det bara istället. Vad det ger för reaktion, det märker du. Du kanske får en örfil, vem vet, men det tror jag inte. :)

Haha, tack för stödet :) Vet dock inte om jag är redo för en eventuell örfil!

Jag har alltid varit lite mer av en observerare än något annat, det är väl därför "jag, mitt liv och det jag ser" är det jag faller tillbaka på i konversationer. Det är ju främst personer jag är bekväm med som jag babblar med sådär, men det betyder ju inte att de inte tycker jag är jobbig som tusan.

Jag får fortsätta försöka hejda mig i mina samtal med de jag är bekväm med och försöka mig på mer respons i konversationer med andra, så att jag nåt en balans, på något vis. 

Skäms inte så mycket. Personligen menade jag personer som är extrema.

Även jag kan komma på mig själv efter en konversation med att ha pratat lite väl mycket om mig själv. Personen mitt emot ställde en fråga och jag bara babblade på. Ibland kan jag också va väl opersonlig åt andra hållet med att jag inte säger nåt om mig själv heller.

Det har hänt att jag bara frågat den andre om dennes liv och vardag och det blir ingen bra balans det heller. Vi har väl alla perioder eller enskilda tillfällen ibland i våra liv när vi behöver prata mycket om oss själva?

Men sen finns det ju de här totalt själviska människorna som alltid bara pratar om sig själva. Som aldrig intresserar sig det minsta för andra och som aldrig kan släppa in andra i samtal. Som alltid måste relatera allt till sig själva... Det kryper i mig..

Japp, ganska många gör faktist det. I ett jobbmöte idag fick jag irriterat vänta tills en av dessa drog andan efter att ha upprepat allt en andra gång, och jag hann slänga in en relevant fråga som kunde leda till ett svar på den initiala frågan som diskuterades, istället för att hela gruppen skulle behöva lyssna på en upprepning av samma sak om igen en tredje gång.

Tror en del använder detta förfarande istället för "jag vet inte riktigt, kan du upprepa frågan igen, jag vet inte om jag helt förstod". Jag har vid ett par tillfällen avsiktligt gjort just det själv, i situationer jag känt mig riktigt tvungen att säga något men inte alls vetat vilken ny information jag kunnat bidra med, eller om jag inte riktigt förstått allt för att kunna bidra med nåt konstruktivt. Håller man det bara mycket kort, och inte gör det för ofta, funkar det skapligt.

Var en gång på en mötesteknik utbildning. Där man satt runt en bord med en korg med bollar i en org.
Varje gång man skulle säga ngt fick man först ta bollen. Den tekniken fick babblarna att själva se sig, oj nämen nu tar jag ju bollen igen ,,osv.
Vet folk som motspeglat sig med en såkallad schackklocka. dvs man slår ned tiden för varje talare, babblare.   Spela in på mobilen är ett annat sätt

Jag tror i de här fallen på att vissa människor måste man helt enkelt försöka undvika för att inte själv må dåligt.

Jag träffar ibland på personer som jag växlar några ord med på t ex biblioteket eller någon affär, personer som jobbar på dessa ställen och de pratar bara om sig själva. Det trots att vi inte känner varandra så pratar de om sina sjukdomar och annat och när jag själv flikar in om något som rör mig så för de direkt samtalet tillbaka till sig själva.

I början tyckte jag det var ok, att det är kul att känna folk i närområdet sådär men efter att det är likadant varje gång jag träffar på personerna så går jag in för att undvika dem istället.

Det är bättre då att ingen ha att prata med än att dräneras på energi av personer som inte har något intresse av mig som person.

Det blir lätt så för mig. När jag pratat med andra som gör likadant har det blivit uppenbart att det är störigt och jag vill inte vara en störig person. 

Tror det är vanligt för oss som har lite nedsättningar. Man berättar något, får en annan association pratar om det, eller har flera saker man vill berätta och kan inte prioritera och pratar om tre saker samtidigt. Det är skitjobbigt att vara på andra sidan av det.