Två stegs abort v15, till er som är oroliga inför en abort.

Hej,

Ville bara tacka dig för att du delade med dig.

Jag ska i morgon gå igenom samma sak, är gravid i v.17 och min värld rasade samman 5 dagar innan julafton då moderkaksprovet visade Trisomi 18.

Jag är livrädd inför vad som väntar i morgon och att läsa andras skräckhistorier har inte gjort saken bättre...

Styrkekramar till dig!

Hej BarajagMaria,

Tack för att du delar din historia! Det känns fint att läsa om din erfarenhet, och det känns nära på något sätt eftersom du precis gått igenom det jag ska gå igenom.

Vi fick besked på fostervattensprov igår, som bekräftade trisomi 13. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan hela julen efter ett urdåligt resultat på KUB/NUPP. Nu vet vi... 

På söndag ska jag ta första tabletten, och sen läggs jag in på tisdag morgon. Det känns såklart jättesorgligt och jobbigt men jag är samtidigt så glad för att vi fick veta nu och inte om 5 månader. 

Det som känns mest jobbigt just nu är hur jag/vi kommer reagera på att se barnet (nästan 17 v). Hur kommer det se ut? Jag är rädd för att det kommer vara vanskapt och jag är rädd för att det kommer vara perfekt. Och vad gör man med fostret sen? Vad gjorde ni?

Och Annanaz1, hur har det gått för dig? Det var ju bara några dagar sedan... Hoppas allt gick bra och att du hämtat dig någorlunda. 

Kram till er båda därute

Hej! Jag får också ta tabletter på söndag och läggs in på tisdag. Kommer att vara i v 21. Fick värsta tänkbara besked på RUL då det visade sig att fostret saknade skallben och inte kan leva utanför livmodern. Riktigt deppigt just nu, och lite nervöst inför nästa vecka. Man vill ju bara att det ska gå fort fort, men man lär ju få vänta lite... Smärtan kan jag hantera, lite fysisk smärta att matcha den psykiska... Men jag vill inte att det ska ta flera dagar liksom.

Hej Fiia,

Känner med dig. Det finns inga ord som kan ta bort smärtan. Men kanske kan det kännas lättare om vi följs åt under den närmsta tiden som kommer? Kanske i privata meddelanden?

Kram
iamari

Usch, får jag fråga vilket resultat ni fått på kub? Ska genomgå ett kub test om en vecka, är så nervös! Riktigt tråkigt att höra om detta, hoppas du tar dig genom detta kram

Vårt KUB/NUPP visade 1:42 för trisomi 21, 1:4 för trisomi 18 och mer än 1:4 på trisomi 13. Fostervattensprov visade att det var trisomi 13. 

Det är verkligen enorm otur att få sådana siffror som vi fick, och väldigt väldigt ovanligt. Oroa dig inte i förväg! Jag håller tummarna för dig.

Hoppas ni hittar styrka att försöka igen :( kan inte tänka mig hur det måste kännas. Jag är 25 men de finns ju ändå inga garantier för någon tyvärr :(

Nu har jag inte gjort abort, men genomgick förlossning med min son som föddes i 21+3, pga för tidig vattenavgång. Jag beklagar sorgen för er alla <3

Ts, för din skull är jag glad att du inte upplevde ngn smärta, men eftersom du fått en del morfin så är det inte så konstigt. Till er som ännu inte fött era små, rekomenderar jag att spendera tid med era små när de kommer ut! Ta gärna bilder, hand o fotavtryck om det går! Ni kommer inte att ångra er, psykiskt kan det ställa till mkt problem att inte ha sett sitt barn, och tror inte ni ska vara rädda för att det kommer att se "missbildat" ut - trisomierna syns ofta inte på utsidan, och hur som så är det ert barn, och det är mkt viktigt att ni skapar så många minnen ni bara kan <3 Vill också berätta att efter v 12 finns det, enligt svensk lagstiftning, möjlighet för er att välja "särskilt omhändertagande". Detta innebär att ni får lov att välja mellan kremering och begravning i minneslund utan er medverkan (sk. allmänt omhändertagande), el begravning med kremering el i kista, på gravplats el i minneslund. Det första alt är det som sker i det fall ni väljer att inte göra något.

Jag svarar gärna på andra frågor om ni har, och önskar er styrka och kramar inför dessa hemska situationer. Ni är inte ensamma <3

Vi kom in i måndags vid 07:30 och blev mottagna av en riktig ängel! Sara berättade att hon nästan bara skulle ha hand om oss. Eftersom jag börjat morgonen med att kräkas 5 gånger samt att vi knappt sovit något så fixade hon fram en säng till min man oxå.

Jag fick byta om och fick de första 4 cytotexen. Fick alvedon, Ipren och morfintablett.

De första 3 timmarna hände inte så mycket. Försökte vila lite och kuratorn kom förbi och pratade.

Fick sen påfyllning var 3:e tim. och började få värkar som gjorde mer och mer ont.

Var uppe och gick lite i rummet emellanåt. Fick påfyllning av morfin intravenöst varje timme.

Plötsligt gick vattnet och värkarna blev starkare. Vår underbara sköterska gick av sitt pass och sjukhuset hade verkligen ansträngt sig och tagit in sköterskan vi träffat på lördagen, då jag tagit det första pillret. Hanna kändes det som att vi redan kände, mycket tryggt.

Vill tala om att Cytotex ger biverkningar i form av rysliga fross-attacker, illamående och även feber...

Jag hade tackat nej till PCB bedövning då jag inte kände för gynstol och sprutor, men på eftermiddagen och 3:e påfyllningen av cytotex så sa min man till mig att iaf han inte stod ut med att se mig ha så ont.

Läkaren kom och satte bedövningen och då försvann all smärta och vår lille pojke föddes. Hanna sprang iväg med honom och då bröt min man ihop.

Vi blev lämnade ensamma tills vi kände oss redo och se vår pojke. ??

Hanna kom in med honom i Nalle Phu filten och med gosedjuren våra barn köpt till lillebror.

Han var så liten och fin. Vi visste om att bebisar i denna vecka är väldigt röda då huden är mycket tunn. Han var som en lite fågelunge som sov. 20 cm lång och med långa armar och fingrar. Allt fanns där och det kändes såå overkligt att sitta med honom i famnen.

Vågade tillslut pussa honom på huvudet. Ångrar att jag inte tog i hand lilla hand, men han kändes så ömtålig.

Vi tog kort på hans fötter och på honom, sköterskan fotade oss alla tre tillsammans.

Efter ca 45 min så sa vi hej då och grät tillsammans.

Moderkakan kom ut lite senare och eftersom jag fick feber så blev vi kvar över natten.

Hanna gjorde fot och hand avtryck i små blå hjärtan och gav oss- fint minne!

Det kändes jobbigt att lämna tryggheten på sjukhuset och komma hem till "verkligheten"

Utan att vara gravid och utan barn....

Dagarna efter har varit jobbiga, en bergodalbana av känslor, gråt och förtvivlan.

Till på köpet fick jag och min man någon form av matförgiftning/ vinterkräksjuka och har legat däckade i två dagar. Vidrigt när man är nyförlöst! Krönandes som om jag skulle dö, men idag kan jag stå på benen igen, om än darrigt. ????

Jag vet att en dag kommer livet att kännas enklare och det viktigaste är att jag har min familj som stöttar mig och finns där när jag blir ledsen ??

Kramar till er andra änglamammor-livet är inte alltid en dans på rosor!

Hej alla,

Känns verkligen skönt att jag kanske har kunnat hjälpa någon som är och varit i samma tråkiga, sorgsna händelse som mig. Sköterskan sa till mig att ifall det var första gången som jag födde barn så kunde det göra lite ont, nu var det mitt andra barn. blev på något sätt lugn av när hon sa att min livmoder redan gått igenom och förstår vad det är som händer andra gången, kanske var det därför som det inte gjorde ont för mig. Jag kunde inte se barnet på sjukhuset pga känslomässiga skäl, men bad om ett foto på barnet och fick det med mig hem. När jag kom hem ville jag ändå se och det var det finaste som jag sett, det har hjälpt mig nu i efterhand mycket att få se mitt, vårt barn. Ser ut som en liten mini bebis, det är jobbigt men var ändå i allt rätt beslut. Vårt barn hade diagnos trisomi 21 ds, det var ett svårt beslut som skulle tas, ett beslut som jag inte trodde skulle kunna hända mig. Jag har gått igenom mycket i mitt liv men det här gjorde ont så himla ont och gör fortfarande ont. Det går inte att se eller veta hur sjukt barnet skulle bli, kanske det inte ens skulle överleva till födslen, det finns både milda och mindre milda grader inom ds. Jag har all respekt för vilka beslut ni än väljer, Inga beslut är fel.

Stor kram till er alla, och vill ni veta mer så finns jag alltid här. Det är skönt att få prata och skriva av sig när livet känns svårt. Tack för ert stöd för mig.

Maria

Hej! Hur har det gått för dej? Vi hade en jobbig upplevelse med förlossningen, det känns så tomt utan magen och sparkarna, men nu är vi iaf igenom det värsta och hoppas på att allt ska kännas lite bättre och bättre med varje dag som går... Allt jag kan tänka på är att försöka igen, samtidigt som jag försöker att lugna ned mig själv och inte stressa med det... Har nog bättre förutsättningar både psykiskt och fysiskt om vi väntar några månader... Hur tänker ni? Kram

Hej,

Nu är det en vecka sedan jag tog den första tabletten. Det var en av de saker jag hade mycket ångest över, att ta första steget till att avbryta min graviditet. Jag hade också ångest över att må illa och kräkas, mitt i all annan misär ville jag verkligen inte behöva stå ut med det också. Men det gick bra, jag mådde inte illa och hade bara lite ont i magen och i huvudet. 

När dagen för andra steget kom hade jag ställt in mig på autopilot, med sikte på allt praktiskt. Vårt andra barn, en femåring, skulle till dagis och barnvakt skulle ordnas. Vi skulle komma i tid till sjukhuset som ligger en bit bort. Så här i efterhand ser jag att oron för förlossningen gjorde att jag var tvungen att stänga av känslomässigt, det blev för mycket att hantera. 

Själva förlossningen gick snabbt för mig, mindre än 4 timmar. Jag tog de första Cytotec och fick vara liggandes i 30 minuter. Jag och min man gick sen ner i kafeterian och fikade. Livmodern var hård som sten, vilket var obekvämt, men inte smärtsamt. Tillbaka på rummet började sammandragningarna efter ett tag. Jag hade fått Alvedon när jag kom, och medicin mot illamående. Jag fick en Ipren när sammandragningarna började. Efter en stund blev jag rejält dålig i magen och gick på darrande ben från toaletten till sängen. 

Ungefär en timme innan barnet kom ut var mina sammandragningar outhärdliga så jag fick morfinsprutor i maghuden. Värkarna kom varje minut och jag var aldrig helt smärtfri. Det är väl det som är skillnaden mellan en naturlig förlossning och en igångsatt tänker jag. Att förloppet blir väldigt mycket mer intensivt och smärtsamt. Den andra morfinsprutan hjälpte dock bra, och jag kunde sluta profylaxandas konstant. Min man gick ut för att lägga på pengar på parkeringen. Då gick vattnet. Jag ringde på sköterskan eftersom jag inte vågade gå till toaletten själv. Där kom sen barnet och moderkakan ut efter bara en liten stund. 

Jag var påverkad av morfinet en bra stund och känner att det bidrog till att jag inte riktigt var närvarande när vi sa hejdå till lilla barnet. Vi har foton, vilket är tur. Men det känns riktigt jobbigt att tänka att vi lämnade vårt barn där, och åkte hem, utan att det just då kändes fel. Jag var mest lättad över att förlossningen och den evighetslånga och hopplösa väntan var över. (Vi gick i 4 veckor från det att vi fått veta att barnet med största sannolikhet inte skulle överleva en förlossning). Nu kunde vi äntligen se framåt. Sedan dess har det gått upp och ner. Jag sörjer att jag inte är gravid, att det inte kommer någon bebis till sommaren. Jag är livrädd för att bli gravid igen, samtidigt som jag vill bli det så fort det bara går. Men hur orkar man vara gravid igen och vänta i nästan 20 veckor till innan man får veta om barnet är friskt? Och hur vågar man ta risken att kanske behöva gå igenom samma sak igen?

Jag är livrädd. Och längtar efter en bebis mer än någonsin... (Det blir inte bättre när kroppen tror att det finns en bebis och börjar producera mjölk i brösten)...

Kram till er alla, som har eller ska gå igenom en abort.

Mari

Skönt att höra att allt gick bra! Det gjorde det för oss också, även om värkarbetet var sjukt intensivt och höll på i c:a 6-7 timmar innan jag fick livmoderhalsbedövning då lugnade det ned sej (morfin och stesolid intravenöst hjälpte inte ett dugg). Sen tog det tre timmar till både barn och moderkaka kom ut, och det var nästan 9 timmar efter att vattnet hade gått. Allt som allt tog det c:a 12 timmar och vi blev kvar över natten.

Usch vilken jobbig upplevelse det blir att bära på inför nästa graviditet. Jag hoppas verkligen att vi får klart med specialistmödravård inför nästa gång, så att vi kan få göra lite tätare ul osv.

Jag är sugen på att försöka igen så fort som möjligt (efter att mensen kommer tillbaka såklart, skulle aldrig våga på ev. ägglossning nu innan det), men hoppas hinna läka lite själsligt innan vi blir gravida igen så att det inte blir för tungt mentalt med nästa graviditet. Jag tror vi försöker direkt ändå, med största sannolikhet tar det ju ändå ett tag innan det blir ett nytt plus. Första gången blev vi gravida på första försöket, andra gången tog det fyra månader efter missfallet, då var det iofs lite strul med min menscykel några månader, så man kan nog säga att det tog sig på andra försöket då. Men jag vågar inte hoppas på sån tur igen :/ ett nytt plus nån gång i vår/sommar vore ganska perfekt :)

Ja, detta är en tuff uppgift att behöva gå igenom, undrar så många gånger varför skulle detta hemska hända mig. Jag som är helt frisk, livet är verkligen ibland så orättvist. Men vi är starka någonstans innerst inne. Önskar att ni som får och fått gå igenom denna svåra stund, gå igenom en lika smärtfri förlossning som mig. Det viktigaste som finns är att vi vågar tro på hoppet. Att aldrig ge upp. Sänder er alla en stor styrkekram.

Hej, så glad att jag hittade denna tråd. Känns skönt att läsa om andra som gått igenom samma sak. Efter resultat på KUB och moderkaksprov vet vi nu idag säkert att det är en kromosomavvikelse på vårt barn. Ska boka abort och känner mig helt förkrossad och rädd för hela situationen. Det värsta för mig är skulden över att vilja ha ett barn så otroligt mycket, för att sedan släcka lampan för detta lilla knyte. Hur tar man sig ens igenom detta? Vill gärna prata med någon, exempelvis kurator, men vet inte om jag mäktar med eller vad de skulle kunna säga för att dämpa denna bottenlösa sorg. 

 

Skickar styrkekramar till dig och hoppas att allt gått bra. Det var snart 9 år sen jag gick igenom det här, den värsta tiden i mitt liv. Jag fick hjälp av en kurator som var jättebra. Vi fick våran regnbåge mindre än ett år efter det som hände, och några år senare ännu ett lillasyskon. Ändå gråter jag en skvätt då och då för det barn som fattas mig, det kommer jag nog alltid att göra, även om jag aldrig fick möjlighet att lära känna det så fattas det mig <3