Att få barn :)

Som någon skrev, hur länge man ammar blir liksom lite som det blir. Jag helammade i 6 månader. När sonen var 5,5 månader började vi med smakportioner vilka ökade i storlek väldigt snabbt då det visade sig att ungen älskar mat! När han var 6,5 månader ammade jag bara efter frukost och mellis för att det var mysigt och för att han skulle bli ordentligt mätt. När han var 8 månader slutade jag helt eftersom han inte längre visade något intresse för varken bröstmjölken eller själva amningen.

Så länge man ammar så sover man också. Så fort vi började flaskmata började jag få sömnproblem och svårt att somna om när den lille vaknade.

Ett tips ifall amningen krånglar är att använda sig av amningsnapp. Många är emot det eftersom det kan vara svårt att vänja av den lille vid amningsnappen. Jag valde att inte vänja av honom vid den utan jag körde med den hela tiden, vilket både BVC och amningshjälpen sade var helt okej. Det är lite småmeckigt och kladdigt innan man har lärt sig att hantera den men för mig funkade det bra efter ett tag och jag kunde diskret sätta dit den under amningströja även när jag var bland folk.

Tre saker som jag hade önskat att någon hade berättat för mig innan förlossningen var att jag skulle bli så fruktansvärt trött och utmattad dygnen efteråt. Jag hade hört att man gick på hormoner och höll sig vaken ett helt dygn efter, men så var det inte för mig. Jag blev totalt chockad över tröttheten och utmattningen som översköljde mig, men jag hade också krystvärkar som varade i över två timmar (jag hade fått höra att det skulle gå över på en 15-30 minuter men det gjorde det INTE för mig) men man klarar att ta hand om den lille i alla fall. En annan sak som jag inte var beredd på var att jag skulle ha väldigt ont i flera veckor efteråt eftersom jag blev sydd.

Det behöver ju absolut inte bli så här för dig, och jag vet inte hur vanligt det är att det blir så, men för mig så var det de absolut svåraste bitarna eftersom jag var så oförberedd på det och det var helt tvärtemot vad man hade läst och hört innan. Allt annat flöt på smidigare än vad jag hade väntat mig.

Alltså jag hade mycket tankar om hur det skulle bli och vara innan jag fick bebisen. Trodde hon skulle sova lätt i sin egna säng men det gick absolut inte! Samsov faktiskt redan på BB, baljan var ingen hit.

Angående amningen, trodde också jag skulle amma 6 månader kanske och det antagligen skulle vara lätt att sluta och hon skulle äta massor vid 6 månader om man började tidigt (4 mån med smakisar).  Hon är 6 månader den 6:e februari, ammar massor fortfarande och inser jag inte kommer kunna sluta med det om vi ska få sova då hon somnar om av tutten enklast på nätterna. Och jag vill amma, det är mysigt! Så kommer amma flera månader till.  Mat, nja det är inte mkt hon får i sig även om vi började med smakisar tidigt. Lite gröt och mat går ner men inte många teskedar.

Så det blir inte alltid som man tror. Man planerar gärna massor innan inser jag...men sen blir det kanske inte alls så.

Blir ett långt inlägg...hehe ;)

Det jobbigaste, eller den största omställningen med att få barn var för mig amningen. Tyckte inte alls om det, det gjorde ont i början, bebisen åt typ hela tiden och det kändes som att jag bodde i soffan första 6 veckorna typ. De första 6 veckorna var också galet mysiga och underbara, levde på små rosa moln, men amma var inte min grej bara.

Jag är en supertrött person som alltid sovit mycket och hatar verkligen att kliva upp tidigt på morgnarna. Men jag har aldrig upplevt sömnbrist eller att jag varit jättetrött...dottern är nu 2 år. Första tiden medan jag ammade kände jag mig superpigg efter 2-3 timmars sömn och vi turades om att ge varandra sovmorgon eller tillfällen att vila och sova en stund. Jag prioriterade att sova framför att städa exempelvis. 

Hade ställt in mig på mer trötthet och mer skrik, att det skulle vara jobbigare liksom men nääää.  Tycker helt ärligt att det inte var jobbigt eller krävande särskilt ofta.

Blev förvånad över att jag kände mig irriterad de gånger dottern skrek länge och inget man gjorde hjälpte. Hade aldrig trott jag skulle känna mig irriterad och arg på henne. Då la jag henne ifrån mig om jag var ensam hemma och gick ut i ett annat rum en kort stund bara för att ta några djupa andetag och samla ny positiv energi liksom. När jag tog henne till mig efter det lugnade hon nästan alltid ner sig snabbt. Hon kände väl av att jag var irriterad och så.

Trodde också jag skulle behöva mer tid ifrån barnet, men vi har inte haft barnvakt många gånger sedan hon föddes (två år sedan) och aldrig mer än ett dygn. Oftast bara så vi kan gå ut och äta en middag och se en bio eller nåt. Har inget behov av barnvakt helt enkelt :). Däremot kan min man träffa sina kompisar en kväll, han har åkt iväg nån helg också, och så är jag hemma med dottern och tvärtom givetvis.

Jag tror att om man ställer in sig på att det är en stor förändring i att få barn, och att man måste prioritera om i sitt liv, då går det bra. De vänner jag har som ska försöka leva som innan de fick barn är de vänner som har det jobbigast. De hinner inte, de är stressade, de upplever mycket som jobbigt.

Vi har liksom valt att ta några steg ifrån vårt gamla liv som innehöll mer tid med vänner, mer tid för träning, mer tid för resor, mer välstädat hem exempelvis. Vi umgås mycket med våra vänner, vi tränar, vi reser och vi har välstädat hemma och vi lagar god mat och jag bakar fortfarande. Men under bebistiden och fram till nu då hon är två år har det varit mindre av de grejjerna bara.

Det bästa som finns är att göra saker hela familjen tillsammans. Åka på badhus, lekland, åka i pulkabackar och grilla korv! Älskar det :)

De första dygnen, kanske första veckan, klarade man sig sömnmässigt på hormoner och lyckorus. Men efter det var jag tvungen att sova på dagen när bebisen sov, för att orka. Inte varje gång men i alla fall ett par timmar, annars var man inte människa
Det minns jag som tufft när han slutade sova middag, för det var ju så skönt att få den där vilan på dagen!!

Annars var väl de stora förändringarna att man hade någon annan att ansvar för i första hand jämt och alltid!
Kan inte få sovmorgon när man vill, kanske inte hinner luncha med kompisen för att bebisen sovit lite för länge och måste äta så att man missar bussen osv.
Men störst av allt är ändå kärleken och glädjen! Jag har en son som är snart nio och han är en grymt kul kille, det är roligt att ha barn!