Resa på semester utan sina barn?

Någon gång kanske det kan handla om att man har en del i sin relation till partnern som man behöver få ta tag i? Problem som man bäst löser utan barn, eller försöka "hitta tillbaka" till varandra eller så? Har aldrig gällt mig, men kan förstå andra i den situationen.

Jag tycker att det är mer anmärkningsvärt med föräldrar som väljer att spendera ALL sin tid med sina barn. Hur kul kan det vara liksom? 

Tja det ena behöver kanske inte utesluta det andra tänker jag?
Om vi bara hade råd/ möjlighet att göra en resa då skulle jag vilja åka med alla barn. Nu har vi barn i flera åldrar och vi kan åka på flera resor. I bland med de stora barnen o de små får vara hemma just för att resan passar de äldre barnen eller bara för att det är skönt att rå de stora själv. Nästa gång är de stora hemma och vi reser med de yngre barnen och sen då den heliga kon; vi tycker om och kan unna oss resor i bland helt utan barn 
Att faktiskt få äta vart man vill och hur sent man vill , strosa på museum i timmar och sitta på rökiga caféer och dricka rödvin. Samtala helt själva utan att bli "störda". Så egoistiska är vi i bland!

Främsta skälet gissar jag är att man vill göra något som inte är direkt barnanpassat. Det tycker jag inte är så konstigt, faktiskt. Jag kan förstå om barnen reagerar ifall de aldrig får åka någonstans och de vuxna alltid åker själv, men annars ser jag inte riktigt problemet. Alla behöver inte alltid vara med på allt.

Om man varje gång lämnar ungarna hemma eller lämnar ungarna trots att de inte är mogna för det så förstår jag inte det heller. Annars förstår jag absolut barnfria semestrar. Man kan göra både och liksom.
Ser fram emot sådana i framtiden. Än är inte min dotter mogen nog att lämnas bort över natten.

Jag har en kompis som varit tillsammans med sin man sedan hon var 13 år och han 15 år. De är gifta sedan nått år tillbaka och har två barn tillsammans.
De är ett sånt par som aldrig kommer att gå skilda vägar. De har verkligen hittat rätt.
Då och då åker de på små spontanweekends till hotell, spa, osv. bara för att ro om varann. Det är super, tycker jag. Deras barn får då tid med mormor och morfar, eller farmor och farfar. Toppen ur alla synvinklar.

Det där beror väl på känner jag. Jag tror inte att barn generellt sett som har en god och nära relation till barnvakten och annars är inkluderad också i det "lilla extra" hemma mår dåligt av att föräldrarna i den ålder du tar upp också ibland reser på egen hand. För mig personligen känns väl en vecka lite väl just nu (har barn som är 6 och 7 år) men jag tror inte att våra barn hade mått dåligt av att tillbringa så lång tid hos sina morföräldrar då är bland det bästa de vet att umgås med dem och de blir väl omhändertagna, sedda och har skoj. Träffas ofta och är otroligt nära. Det har väl mer att göra med att vi alltså inte känner något behov eller vill åka iväg själva så länge utan ungarna. Däremot blir det nog en längre helg det här året på egen hand.
Jag tycker det beror på barnet framförallt, hur mycket tid det annars tillbringar med sina föräldrar och relationen det har till de som barnvaktar.

Det är väl inga konstigheter att vara nyfiken på ett diskussionsforum? Det om inte annat kan leda till större förståelse för hur andra väljer att göra.

Grattis, verkligen de inlägg som tillförde mest till diskussionen! Om man inte gillar ämnet som diskuteras kanske man inte ska vara i tråden...

Fast det är väl inte jämförbart att en tonåring väljer bort familjen, som att en femåring blir bortvald AV familjen?

Det håller jag helt med om, däremot behöver inte en 5-åring nödvändigtvis må dåligt av att vara någon annanstans än föräldrarna under en vecka där den är trygg, det är inte alls säkert att den upplever det på så sätt att den blir bortvald. Så gamla barn och uppåt har i många fall utvecklat nära relationer till andra än föräldrarna och om barnet vanligtvis tillbringar mycket tid med sina föräldrar (speciellt i vardagen tror jag) så behöver det inte, beroende på barn, vara en jättestor grej.

Jag och sambon kommer åka iväg ensamma i 5 nätter till en storstad nu i sommar. Vi har två barn 6 och 3 år gamla. Barnen ska då åka runt med sina farföräldrar i deras husbil. De kommer ha väldigt mycket roligare i husbilen än med oss på museum och rundvandringar. Sexåringen grymta lite tills vi förklarade vad vi skulle göra och vad han skulle få göra medan vi var borta. Treåringen är glad bara hon får vara med din storebror och sin avgudade farfar Däremot skulle jag aldrig åka utan dem på sol och badsemester.

Jag tycker inte heller att det ena behöver utesluta det andra. Nu har inte vi ekonomi för fler utlandsresor per år (inte semesterveckor heller) så hittills har vi rest hela familjen på längre utlandsresor, och anpassat resmålen till allas våra behov. Men visst, hade förutsättningarna funnits hade jag mycket väl kunnat tänka mig att åka på en veckas charter till något härligt ställe, enbart med min make. Jag vet att sonen skulle ha det precis lika bra hemma hos sina farföräldrar.
En mellanväg är att ta med farmor/mormor/annan barnvakt på semestern så att man får möjlighet att smita undan på tu man hand mellan varven. Kanske äta middag ostörd som vuxna ett par kvällar under veckan. Men hittills har vi inte lyckats sy ihop nån sån variant.

Det beror nog mycket på hur barnen och föräldrarna är som personer. Själv skulle jag inte vilja vara ifrån ngn familjemedlem i en hel vecka, jag har stort behov av att vara mkt med familjen.

Om barnen vanligtvis spenderar mkt tid m föräldrarna och får resa och göra roliga saker är det inte säkert att de känner sig bortvalda eller som att de missar ngt. Då kan nog en vistelse hos en närstående kännas lika "rolig". Huruvida barnen tar skada eller ej av att vara ifrån föräldrarna en vecka torde väl bero dels på vad barnet är för person och dels hur stark relation hen har till barnvakten.

Dock har jag bara träffat på två personer IRL som lämnat sina barn m barnvakt i en el två veckor för att själva åka till Thailand/Grekland. I dessa fall gällde det barn under 5 år. Men majoriteten gör ju inte så, utan åker på semester m hela familjen (el bara kortare resor utan barnen).

Nu hör jag visserligen till dem som helst reser med hela familjen (dvs mina barn) men det utesluter ju inte att man har en förståelse för hur andra väljer att göra.
Jag förespråkar absolut att resa tillsammans med sina barn - men om andra vuxna väljer att resa utan sina barn (alltid eller ibland) så är väl det deras val?

Bara för att TS inte har behovet av att resa ensam vuxen o bara för att hon har haft en lyckad semester på kanarieöarna tillsammans med barnen så betyder ju inte det att alla upplever det just så.

Jag är mest nyfiken på vad TS vill med tråden? Få fram sin åsikt i frågan? Eller faktiskt ta reda på hur de som väljer att göra annorlunda tänker - o sedan respektera deras val?