Arbetade era föräldrar mycket och hur har det påverkat er och hur ni gör?

Intressant att läsa era svar.

Min pappa jobbade väldigt mycket, låg ofta borta flera dagar i sträck också.

Mamma däremot jobbade också, men som dagbarnvårdare så jag hade turen att slippa dagis/fritids och vara hemma med mamma, samtidigt som hon jobbade.

Jag jobbar idag mycket. Heltid.

Det för att jag vill. Älskar att jobba och vara på jobbet.

Pappa heltid, mamma 75% och jag minns inget negativt. Var hos dagmamma och även om jag inte gillade henne nåt särskilt fanns ingen längtan efter att vara hemma. Mamma gick upp i tid när jag var omkring 9-10 och rätt tydligt signalerade att eftermiddagarna ihop med storebror var mkt roligare om hon INTE var där. Vi hade några timmar själva utan vuxna. För mig var det då dagen var som lugnast så att mamma sprang hemma på loven eller varje dag efter skolan var inget vi ville.

Jag kommer själv att jobba heltid. Inklusive jobba dygn kanske en gång per vecka. Jobbar utomlands med jourer så det är inget att diskutera, och faktiskt räknar jag med att barnet har det bra med sin pappa.

Mina föräldrar arbetade mycket och jag gör inte det.

Jag har arbetat deltid i många år nu och trivs bra med det. Skulle inte vilja jobba heltid och knappt hinna vara med mina barn, och alltid stressa.

Min mamma har varit sjukpensionär hela sitt liv pga väldigt jobbig barndom och start på vuxenlivet. Min pappa blev pensionär när jag var runt 10 har jag för mig. Han hade ett avslappnat jobb så det var inget extremt arbetsschema. Knappt 8 timmar om dagen. Själv arbetar jag inte ordentligt än.

Klart det har påverkat mig mycket. Jag börjar på allvar hamna i sitsen att verkligen välja yrke och det är tomt i huvudet. Jag har ingen att rådfråga om något arbetsrelaterat. Jag fattar ingenting om löner eller allt "komplicerat" som har med arbeten att göra. På sätt och vis är jag otroligt tacksam att jag fick spendera så mycket tid med mina föräldrar. Men samtidigt hade det varit intressant att veta hur det känns att växa upp i en familj där det är en självklarhet att jobba heltid. Det är komplicerat.

Det stämmer ju dock inte, då det finns jobb som faktiskt är en livsstil, det kommer med territoriet i vissa yrken, och det behöver inte vara negativt, det kan likaväl vara något positivt.  

I see, ja det kanske är tur, man(ink mig själv) har ju dock inte så mycket att jämföra med, man lever ju bara ett liv och upplever man att man har haft en bra uppväxt och bra föräldrar så är det nog ofta något som påverkar hur man själv agerar som förälder, eller vad man själv tycker är rätt och det kan vara väldigt annorlunda mot hur en annan person uppfattar det.

Jag tror att det finns människor från alla hörn och kanter, med väldigt olika uppväxter, som anser att dom har haft tur, eller har haft en väldigt bra barndom. Jag tror inte att det finns ett magic formula för det där, man kan ha bra och dåliga relationer till ens föräldrar, eller förälder oavsett tror jag, och då även en bra eller dålig uppväxt oavsett.

Vilket kanske också innebär att man inte skall sticka in näbben och försöka förklara för andra hur dom skall göra, då det inte finns ett rätt svar på frågan, utan det går att lösa ekvationen på ett positivt sätt genom flera olika tillvägagångssätt.

Jobba heltid tycker inte jag är att jobba mycket utan helt normalt.
Först att jobba mer än heltid är att jobba mycket

MEE83- Du har rätt. Behöver inte vara negativt att ha jobb som livsstil så länge man har sitt sunda förnuft kvar.

Båda föräldrarna jobbade heltid hela min uppväxt men mamma var dagmamma så vi hade henne ändå alltid hemma.

Vi jobbar deltid båda två för tid med familjen är det vi prioriterar mest just nu. Gissar att vi kanske går upp i tid när barnen är äldre

Mina föräldrar har alltid jobbat med kvalificerade jobb, har universitetsutbildning, alltid varit chefer och jobbat heltid plus kanske lite till ibland men inte massor med övertid eller så. Väldigt sällan sjuka och hemma från jobbet. Och jag tycker bara det är positivt att ha vuxit upp med föräldrar som har haft engagerande arbeten, som förmedlat att högskoleutbildning är en självklarhet (dvs självklart att man ska plugga vidare efter gymnasiet men helt fritt att välja inriktning utifrån intresse), att jobb är något mer än bara något att få pengar för osv.

Jag kan inte tänka mig att ha ett jobb bara för att få lön, att ha tråkigt på jobbet är värsta tänkbara scenario och jag vill ha ett jobb som är roligt, intressant och utmanande nog för att jag inte ska ha problem att jobba på helg eller kväll om det behövs. Och jag har ett sånt jobb nu och trivs fantastiskt bra.

Men jag jobbar deltid eftersom jag har småbarn, likaså gör min man (som också har ett lika kvalificerat jobb). Min mamma jobbade deltid så länge vi syskon var små och började sen jobba heltid. Då fick jag följa hur hon började spara en del av överskottet till semesterkassa och vi har därför rest en hel del i min uppväxt, något jag absolut också vill ge mina barn.

Så mina barn ska veta att det är roligt att jobba, roligt att få ta ansvar, att få utvecklas och utmanas. Att högskoleutbildning är en självklarhet och genom att jobba ordentligt kan man tjäna pengar och spara ihop till tex roliga resor.

Min pappa jobbade mycket (mer än heltid), och min mamma var hemmafru. Jag saknade min pappa och har inte så starkt band till honom idag. Jag är glad att min mamma gav mig mycket av sin tid och sitt stöd, men upplever samtidigt att hon ibland var väldigt ensam och saknade intellektuell stimulans (visade sig i att hon blev bitter). 

Min man och jag har valt att dela upp föräldraledigheten mellan oss, och vara hemma tills barnen är ca 2 år. Vi prioriterar "sen" dagisstart, men ser inte dagis som något ont som bör undvikas. Vi jobbar båda deltid (75%). Främst för att vi båda ska ha mycket tid till våra barn, men även för att båda ska ha kontakt med arbetslivet. För oss är familjen det viktigaste, men även jobbet är en viktig del av livet - inte bara försörjningsmässigt, utan även socialt och utvecklingsmässigt. 

Heltid är uteslutet för oss. 40 timmar arbete per vecka är enligt mig väldigt mycket, och ger inte mycket tid eller ork till övriga saker i livet.