Är era barn alltid sugna på att gå på sina aktiviteter?

Fenna, man kan ha ett barn som min mellanson som under en rätt lång period skulle ha undvikit alla former av aktiviteter i ett socialt sammanhang - förskola, kalas hos kompisar, fritidsaktiviteter etc. - om han fått välja, och sedan suttit och gråtit hemma för att han inte varit i förskolan, på kalaset, på gymnastiken eller vad det nu var. Nu är det inte så längre utan han går alltid glatt till alla dessa saker, men lösningen för hans del hade inte varit att stanna hemma. Han har alltid varit väldigt nöjd och glad väl på förskolan, kalaset, gymnastiken etc ska väl tilläggas.

Saken är ju den att mellansonen faktiskt vill! Han vill ju vara där, han vill anmäla sig och göra det igen och igen, han älskar att delta och har verkligen kul när han är där, han pratar om det med sina kompisar och "leker" sina aktiviteter när han leker med kompisar. Aktiviteterna som helhet är något positivt i hans liv. Självklart skulle han få sluta på en aktivitet som han tyckte illa om. 

Hans svårighet är att han inte vill iväg och han behöver lite hjälp och coachning att komma ut genom dörren. Dvs ett moment som han behöver hjälp att få till för att inte sabotera allt det andra för sig själv. 

Anne: dottern är jätteförtjust i fotboll. Ser verkligen ut att ha roligt när hon är där, är bra mycket mer engagerad än många andra av barnen.

Kanske behöver han hjälp att bygga upp sitt självförtroende. Det är ingen kritik, självförtroende är till stor del genetiskt.

Jag undrar hur era barn är när det gäller att gå på sina aktiviteter, dvs fritidsaktiviteter? Om vi utgår enbart från sådana aktiviteter som de gillar när de är där.

Min 6,5-åring spelar fotboll på söndagarna. Och varje söndag är det ett fruktansvärt gnäll innan. Hon vill inte gå (hon vill hellre sitta framför tvn vilket hon gör till frukost på helgerna vilket ju gör att det är den hon måste lämna för att klä på sig fotbollskläderna), det gnälls järnet på det dåliga/kalla vädret (vilket det varit gott om den här våren), det är fel på alla kläder och hon vill inte och allting. Och vi är väldigt tydliga med att fotboll är frivilligt och att hon kan sluta om hon inte gillar det. Men hon gillar ju fotbollen jättemycket, är en av de mest engagerade och mest kämpande av alla på planen, så hon inser nog att hon inte vill sluta.

Men jag blir fullständigt galen på det här gnället. Och sen efter fotbollen är det samma mängd gnäll med då om duschen. Men när hon väl står i duschen är det helt ok, det är liksom sträckan dit som är samma sak.

Hur har ni det och hur hanterar ni det?

Ja, har man ett barn med social fobi är det naturligtvis något annat än om det inte vill iväg på en enstaka aktivitet, men även där tror jag att man ska undvika att trycka på att andra blir besvikna eller ställa ultimatum som att 'Om du inte går får du vara hemma med mig och städa'.

Känner igen det precis. Mina barn är likadana. En massa tjat innan för att få iväg dem, men när de väl är där så har de jätteroligt. Tråkigt att det skall vara så.

Han har inte social fobi. Han hade en period där han var orolig att hamna i en situation där han inte hade kontroll. Rädslan för det översteg önskan att leka med kompisar på ett kalas, spela fotboll etc som han älskade. Poängen var att det finns barn som behöver en knuff i baken ibland för att komma iväg för sin egen skull. Men jag håller med dig om att man bör knuffa positivt. Viktigt att ha klart för sig varför barnet inte vill (vilket inte alltid är lätt) för att veta vad som är bäst strategi.

Bara nyfiken Fenna: var bland mina inlägg kan du få det till att han har dåligt självförtroende? Jag måste erkänna att jag är lite förvirrad.

Vad jag menade var det 'Flickan och kråkan' beskrev mycket bättre. Eftersom du tog upp kompisar och mormor lät det som om det är ett allmänt problem att han inte vill. Annars kan det vara att han vill ha mer egentid.