Tänk tillbaka till när ditt första barn var 3 månader ...

Nu är min son 4 månader. Jag hade en helvetisk graviditet med foglossning och influensa och brutet revben samma vecka som jag sattes igång och en hemsk förlossning som slutade i ett urakut snitt och en väldigt medtagen pojke. Förlossningen pga att han var stor och fastnade.

Direkt efter snittet så de jag 100 gånger bättre än jag mått som gravid, trots smärtan i snittet och tunga bröst.

Jag kände mig helt återhämtad psykiskt och fysiskt efter en månad. Vi fick en väldigt lätt och nöjd son som sover på nätterna och sällan skriker :)

Kroppsligt hade jag en väldigt slapp mage, dålig hållning och rumpan var helt platt fortfarande. Jag var inte direkt tillbaka i ursprungsläget om man säger så.
Mentalt var jag förbi de första månaderna av kaos och jobbade 2 dagar per vecka. Jag hade så smått börjat bearbeta förlossningen och det faktum att det bara var att lägga ner amningen och den sorgen det innebar.

Jag mådde toppen vid den tiden efter båda mina barn. Mådde toppen redan direkt efter förlossningen, o hade lätta graviditeter. Båda barnen sov hela nätter innan tre månader.

Min första förlossning var outhärdligt lång o jobbig, den andra var otroligt snabb, hann vara 20 minuter på BB.

Började jobba när första barnet var 2 månader. Mådde kanon vid 3 månader. :)

När hon var tre månader så mådde jag toppen i både kropp och knopp, men var ack så trött.

Fast nej. Det handlar om föräldern. Eftersom väldigt få som får sitt andra, tredje, fjärde barn säger att de inte kommer ut genom dörren före 15 och går i pyjamas till dess. För trots allt lämnas de flesta storasyskon på förskola vid 08-09-tiden och om inte så måste mamman ändå upp för att ta hand om stora barnet. Så det där är en förstagångsföräldergrej främst, sen lär man sig hantera både bebis och annat.[/quote]

Det tror inte jag. Sett problemet hos många som fått ett barn nr 2, 3 eller 4 som varit mer krävande än deras tidigare barn.

Aldrig mått så bra i mitt liv, varken före eller efter, som jag gjorde just då några månader efter förlossningen. Pigg som en lärka! Otränad men alert. Psykiskt tillfreds, kändes som att jag funnit meningen med livet.

Jag känner igen det från första barnet, så visst är det till stor del en förstagångsföräldersak, men även beroende av vad man har för barn. Innan man lärt känna sitt barn och det fått rutiner är det svårt att förutse hur länge det kommer äta, hur lång stund det kommer sova o s v. Min dotter hade under ca första halvåret så att hon bara sov i vagnen så länge den rullade, vid samsovning och flera timmar i sjal, men att duscha och klä på sig med sjal är mindre genomförbart och med alla hormoner sprutandes hade jag inte hjärta att låta min lilla bebis ligga och skrika utan att svetten började rinna. Hon har fortfarande stort behov av sitta i knät 4,5 år gammal än vad hennes 2-åriga lillasyster har. Med andra barnet får ju bebis underhållning på ett annat sätt plus att man vant sig vid att bebisen skriker och att kroppen inte reagerar med panik på samma sätt.

Med första barnet hade jag haft sex innan 3 månader, men mentalt, fysiskt och psykiskt var det en större omställning då det var en myt att alla nyfödda barn sov i många timmar. Visst jag såg andras barn göra det i vagnen, men inte mitt. Pappan var inte kapabel att avlasta, så med amning hela nätterna med 1-3 timmar mellan amningsstarterna var jag rätt slutkörd, vilket kapade både ork och minneskapacitet. För att överleva sov jag så mycket jag kunde när bebisen sov, vilket oftast fick bli med henne i sjal halvliggandes i soffan, om jag inte orkade ut med vagnen. Först efter förlossningen fick jag foglossning som tog ett tag att gå över, så jag minns inte om jag var helt okej då.

Med andra barnen var graviditeten likvärdig och relativt smidig. Förlossningen gick på från 2:a värk till ute på 1,5 timmar och jag slapp trycket bakåt som gjorde det svårt att sitta efteråt. Dessutom sov bebisen över 4 timmar redan vid hembesöket av bvc så jag fick mer sömn och mådde bättre på alla plan, men utvilad var jag väl ändå inte. Så det tuffa var inte bebisen, utan mer trotset som 2,5-åringen hade när jag ensam skulle lägga båda.

Jag fick havandeskapsförgiftning sista veckan och fick ligga på BB. Mådde dock bra, men gick upp 30 kg pga vätskesamlingen i kroppen. Blev igångsatt, och sedan gick det helt ok. Tappade all vikt på 10 dagar (det var ju mest vätska). Mådde fantastiskt psykiskt och var så lycklig över vår efterlängtade barn <3. Nu är han 9 månader och jag mår toppen. Sexlivet tog lite längre tid, amningen fungerade fint och han sov rätt bra. Inser att jag har haft tur!

Fast det är ju det där att har man flera barn så måste allas behov tillgodoses så bra det går och då inser man att bebisar inte måste få tex sova på precis det sätt som de helst verkar vilja eller ha vant sig vid. Man inser också att man kan äta själv och amma samtidigt osv.

Då hade jag vågat börja älska henne på riktigt och det var stort som fan.  Kroppen och sex och sånt var som vanligt efter ett par veckor men jag fick lite av en babyblues som var varade längre än de där tre dagarna det talades om. Kanske en depression. Jag vet inte. Jag var den duktiga flickan då som jobbade inom psykiatrin men fixade allt själv. Jag behövde minsann ingen hjälp. När min dotter kom ut kände jag inte alls "wow" och rosenskimrande moln överallt och kärlek som inte var av denna värld  och det hade jag nog någonstans förväntat mig vilket var dumt. Jag var istället så jävla rädd. Jag gjorde allt en förälder skulle göra men vågade inte känna för mycket. Det var för stort. En natt när hon var nån eller ett par månader så vaknade jag som vanligt upp för att hon ville amma och jag satte på tvn som alltid som sällskap, då spelades denna låt och den kom att betyda så mycket för mig. Det kändes som att någon talade till mig.



Jag bröt ihop totalt och min sambo tog ledigt tills allt blev bättre.
Nu svävade jag givetvis ut men för andra nyblivna föräldrar att läsa..
Idag är det barnet 8 år och har skolavslutning imorgon och jag skulle göra vad som helst för henne.