Hur komma tillrätta med trist ton?

hur låter hon och vad säger hon? 

Tex att du ropar att maten är klar nu ska vi äta, vad blir då hennes reaktion och hur låter hon? 

En del barn kan ju behöva bli påminda i förväg och att det då går bättre med tillsägelser och humöret blir bättre. Tex att  "nu ska vi äta om 30 min, jag ropar när det är dags"   eller  "om tjugo minuter ska vi åka och du behöver bli klar till dess, jag säger till när det är dags att ta på sig skorna"   osv... 

Mina barn funkar bättre med den typen av tillsägelser  när dom får en chans att förbereda sig.  
Att komma in på rummet och ställa dom inför fullbordat faktum är något som i vissa fall kan bli mottaget med sur min och en fräsning. 

och så har jag lärt mig att vissa saker ska man inte alls säga utan lita på att dom själva kommer ihåg.  Jag behöver inte påminna om att hänga upp jackan eller plocka upp på rummet, det vet dom redan sedan länge.  Säger jag sånt dom redan vet så får jag mig en rejäl fräsning och otrevlig ton.

Rejäl fräsning är nog rätt uttryck. Jag påar alltid för jag förstår också att man kan bli frustrerad när saker ska ske på studs. Däremot ska jag tänka mer på det här med förtroende, att inte säga sånt hon vet. Bra!

Gärna fler tips o tankar!

Min bonusdotter brukar kunna fräsa ibland.. Nu sker det alltid till hennes mor, och aldrig gentemot dig. Men jag brukar ändå fråga vad det är hon sysslar med? "Skulle du vilja att jag tilltalar dig likadant?". Och då säger hon ju alltid "Nej..". Sedan tycker jag att det mesta handlar om att visa ömsesidig respekt. Ibland kan min sambo säga att "Nu är det mat!" och sen trettio sekunde senare så höjer hon rösten och säger "NU ÄR DET MAT!". Klart att ungen blir irriterad! Jag brukar fråga min sambo "Hur ofta brukar du komma inom trettio sekunder när jag ropar på dig?". (ja, detta sker utan att barnet hör)

Barn är barn, och det går faktiskt att prata med dem, och de förstår det mesta om man förklarar det på rätt sätt.

Jag håller verkligen med. Men det är just det att jag svarar i vänlig ton, är inte sorten som fräser, och oj vad mycket vi pratat... Vi har fina samtal o gör överenskommelser, ibland hennes egna förslag, men det bär ändå inte...
Jag har alltid behövt vara tydlig med att förbereda övergångar, så det gör jag väldigt automatiskt... Och jag står inte o ryter i köket när det är mat.
Hm det är svårt att förklara för jag förstår inte själv riktigt...

Jag själv utgår alltid ifrån att hon är barn, och gör hon dumma saker, så är det rent generellt att hon inte förstår bättre, eller uttryck för något annat.

Jag är rätt strikt i min uppfostran, och hade sannolikt löst ditt bekymmer genom att vara hård, och konsekvent. "Jaha! Det är den tonen till mig idag? Gå in och kolla färgen på väggarna i ditt rum.. Gillar du dem? Vänj dig vid dem om du tänker prata med mig sådär.. Jag skulle aldrig tilltala dig på det sättet, och jag tillåter inte att du inte tilltalar mig på det sättet heller..".

Hm... Ja det ligger inte alls för mig med så strikt. Men kanske en variant av flera av era råd kan bli något...

något jag som trebarnsmamma och bonusförälder lärt mig är att om jag vill ha förändring bland mina barn måste jag börja med mig själv. 

det kan löna sig att rannsaka sig själv till en början, oftast ligger inte "felet" hos barnen utan hos mig som förälder. 

Är jag konsekvent?
Är jag lyhörd?

Redan från början måste man ju vara en gränssättande förälder och att säga ett bestämt nej till en 1-åring måste följa med hela vägen tills dom flyttar hemifrån. 

jag som förälder kan inte mjäka med och tycka en sak en vecka och sen gäller något annat nästa vecka och på så sätt låta barnen bestämma . 

Mina regler måste gälla alltid utan undantag och där måste jag ha med mig övriga familjen. Tycker maken och övriga barn att gränser och regler är rättvisa så håller vi dom. punkt och slut.  

Vi fick ordning på mycket tjat och gnat och otrevlig ton när maken och jag höll oss eniga och konsekventa. 

Ett nej är alltid ett nej oavsett om dom är 5 eller 15 eller 25. 

Och givetvis har barnen lärt sig att otrevligheter leder till otrevligheter.  Går dom emot mig (vilket dom givetvis gör emellanåt) så får det konsekvenser.  Vill dom inte äta middag när vi säger till så är det givetvis inte okej att gå och rota i kylen en halvtimma senare för att dom är hungriga. Eller ställa in en tallrik i rummet när vi dukar av för att dom måste få något i sig. Nope. Går inte i detta hus. 

Om jag litar på dom när det gäller självklara saker som att städa rummet osv så måste det också vara åt andra hållet. Dom fattar att jag inte är någon hotellvärdinna som passar upp på dom.   Lägger dom tvätten i tvättkorgen förväntar jag mig att dom sitter ner och äter middag vid rätt tidpunkt. 

Förstår resonemanget. Jag tycker det mesta av det här fungerar men jag är nog betydligt mjukare sort, det kanske är där det blir tok.
Behöver fundera över det!

ja det handlar väl lite om att man inte ska vädja till sina barn . utan att peka med hela handen och säga så här är det och punkt. 

känner du att du kanske är lite för mjuk och kanske kommer på dig själv att vädja och säga "snälla" i var och varannan mening och kanske låter vissa saker passera istället för att ta konflikten så kan det ju givetvis bli lite fel. 

nu säger jag inte att det ÄR så hos er men om din mjukhet kanske är en orsak till att det inte funkar så kanske du behöver tänka om där.  

Ja... Jag har aldrig gillat peka med hela handen men att mesa är ju inte heller rätt.