Hjälp, när går det över och hur ska man stå ut?

Jepp, det är tuggisar vi kör & han får i sig 6 kapslar om dagen Lite dyrt blir det dock men sååå värt det!

Jag håller med en del andra här. Har en son som redan från start varit en otroligt envis och bestämd kille. Innan jag började med eye q fick han en del utbrott som varade länge. Visst, han var också i trotsåldern och det var även problem vid läggning.

Men, sen jag började med eye q minskade dessa utbrott radikalt efter några veckor, problemen vid läggdags minskade och han var i överlag mer jämn i humöret. Jag är inte någon hälsokost fanatiker men de ggr jag prövat att sluta med eye q har det blivit sämre igen. Jag tror knappast det är slumpen. Kommer fortsätta med det. Det tar lite udden av det mest besvärliga. Sen vet inte jag om det fungerar på alla, men det är helt klart värt ett försök. Jag har stram ekonomi, men det är värt varenda krona! Det fungerar så klockrent på sonen och är endast något som gör han gott.

Ja absolut får han bli arg, alla vi blir arga ibland men har han sönder saker så är det bättre att han gör det i sitt eget rum och som konsekvens för hans utbrott att han slår sönder saker så får han plocka upp efter sig.

Åh vad intressant med flera som har positiva effekter av Eye q! En burk tuggisar inköptes igår. Dock tycker sonen de är äckliga så tips på alternativa sätt att få i dem? Idag tryckte jag ut innehållet på en sked men det är jätteäckligt för honom. Vad kan man blanda det med?

Hur lång tid bör det ta innan man kan utvärdera någon effekt?

Nu kör vi eye q, började direkt när jag fick tipsen i den här tråden. Blandar det i gröten då han inte gillade tuggisarna som de var. Men det går ok. Kört tre veckor nu. Efter hur lång tid har ni sett effekt?

Återigen galen på honom i morse när han får världens utbrott för att jag råkar knäppa min jacka före honom, dvs jag är påklädd före honom. Vi skulle på en trevlig frukoststund på förskolan hela familjen men så får han världens utbrott så både maken och jag får ett humör under skosulorna.

HUR behåller andra lugnet och humöret vid sådana utbrott?

Hej

Har adhd så vet hur det kan vara när känslorna tar över. Det som funkat för mig är att tänka på andningen när jag blir arg. Börja ta djupa andetag och tänk att du klarar detta. När du är lugn så tar du tag i hans utbrott. :)

Genom att inse att du kommer att bli spritt språngande galen om du försöker hålla jämna steg med en 2-6-åring vad det gäller humörsvängningar. Det finns inte en chans att man orkar som vanlig dödlig vuxen. Ni, som vuxna, bestämmer hur atmosfären och humöret är för hela familjen (nej inte för varje individ, men det övergripande klimatet). Det är inte sonens ansvar, eller ens i hans makt att göra.

Behåll lugnet genom att ta ett steg tillbaka, öka distansen lite. Räkna till tio är en klassiker. Låtsas att du är någon annan, vars föräldraegenskaper du beundrar (jag brukar tänka på min mamma, en av mina väninnor, som är den bästa mamman jag har mött, eller någon barnexpert som Faber, eller Juul). Eller låtsas bara att någon av dessa personer är närvarande och stöttar dig.
Ett annat sätt är att försöka studera beteendet. Var, när, hur får han utbrott? Kanske tom varför? Försök se mönster. Eller om det finns någon trigger. Sedan kan man jobba förebyggande med det.

Tvärt om så kan det ibland fungera att istället ta ett steg närmre: reagerar mer  intensivt och empatiskt. Sluta bråka och sätt dig ner och försök fånga upp sonen i en stor kram. "Oj vad jobbigt för dig! Vad är det som händer?" Eller ta ett steg närmre dina egna känslor genom att bara namnge dem: "Jag känner mig ledsen/arg/frustrerad nu." -- låt dig själv ta upp lite plats och få lite empati.

Bästa boken: Playful parenting. 

Jag tror att om något känns riktigt, olidligt jobbigt och fel så är det dags att ändra på det. Bättre att ta till en drastisk åtgärd än att sitta fast i en ond spiral. Har du testat ett klassiskt belöningssystem för sonen? Bara för att bevisa för sonen och dig själv att ni kan navigera situationer utan att bryta ner i jobbiga bråk.

Tack för ditt långa svar!!

Att ta ett steg tillbaka, räkna till tio, gå därifrån osv går inte just för att han försöker förstöra grejor, river ner allt i sin väg, eller gallskriker så jag inte står ut att vara i närheten. Den kombinationen gör att jag måste vara kvar i närheten av honom men samtidigt blir så tvärarg av att det gör ont i öronen eller saker riskerar att gå sönder. Jag ser liksom ingen lösning just i det här, hur stanna kvar för att hindra dumheter men ändå stå ut själv och kunna behålla lugnet.

Jag tycker inte jag ser något mönster. Det jag kan se är att det är bättre i perioder och värre i perioder. Och när det är en värre period (som just nu) så är det konflikter för allting. Både morgon och kväll, nysoven, trött, mätt och hungrig. Det känns ju som att vi curlar honom massor för att minimera allt sånt här (tex ser man ju oftast till att han får klä på sig färdigt först, göra allt med frukosten som han vill, låsa upp ytterdörren, osv osv för det är sånt som annars så lätt blir ett haveri. Så råkar man missa (som i morse när jag tog på mig min jacka) och så går allt åt skogen.

På förskolan trivs han jättebra, har massor med kompisar, är glad och nöjd. Men haverierna har i flera år börjat direkt på vägen hem därifrån. Första året på förskolan när han var runt 2 år var det världens kamp att bara få hem honom därifrån, så ofta gallskrik hela vägen hem.

Vi har varit så tydliga med hur vi själva känner oss när han reagerar, att vi blir ledsna, trötta, inte vill eller orkar vara med honom just då osv. Det verkar inte hjälpa alls. Att försöka bryta reaktionen med en kram tror jag är svårt när han är mitt i att försöka slåss eller kasta saker, men däremot om man kan reagera empatiskt verbalt tål att fundera på.

Tyvärr, en engelsk bok kommer inte bli läst av mig... Har ett antal svenska om barn och deras utveckling som tyvärr ligger olästa till och med, sömnen vinner kampen om kvällstiden.

Det där med belöningssystem. Ja, vi gjorde det faktiskt för ett halvår sedan för att komma ur en lång jobbig toagrej. Det funkade oerhört bra. Sen använder vi mutor en del, mer och mer kan jag känna nu just för att han är så jobbig ibland, och det gillar jag inte alls. Dvs mutor i form av fika, kex och sånt och det går emot alla mina instinkter på rätt agerande men jag orkar bara inte utbrotten.

Du låter som mig nu. Jag gillar inte varken belöningssystem eller mutor, men ibland så har man liksom tömt ut alla andra idéer och orkar inte med att bara fortsätta i samma tråkiga banor. Och ett bra, genomtänkt belöningssystem kan vara så otroligt  effektivt.

Bara en tanke: kanske kunde ni testa att, istället för att försöka välja era strider och, som du säger, curla, så skulle ni kunna testa att behandla honom som ett lite större barn. Mer frihet, större krav, fler utmaningar, större ansvar... Ge honom en roll att växa in i.

Och jag förstår att du inte kan gå ifrån ett utåtagerande barn och att du behöver vara närvarande i stunden. Skulle du kunna se att ni jobbar mot en situation där ni behöver kontrollera honom mindre fysiskt eller genom er närvaro? Skulle det gå att be honom att gå till sitt rum? Eller är det inte med på kartan? Använda ord istället för vrål? (Rolig anekdot: min väninna var väldigt stolt över att hennes lille son hade lärt sig att säga "Jag vill bita dig i köttet!" istället för att faktiskt bitas. De andra föräldrarna på lekplatsen var kanske inte lika imponerade, men de insåg nog inte vilket framsteg det faktiskt var.)

Ska du bara läsa en bok så ta Faber och Adeles bok. Den finns översatt, men förmodligen bara på bibliotek numer (beställ den!) "Den befriade familjen : ett bättre sätt att kommunicera med barn" (jag googlade bara för din skull). 

Låter tufft. Gick du med i familjegruppen?

Ett mycket litet tips, men ändå, är att alltid ha öronproppar i fickan att ta till då han får ett utbrott. Då slipper du få ont i öronen och riskera att skada dem och lättare att behålla fattningen när man slipper skärande värk.