Jag behöver hjälp. Har varit nedstämd ända sen v 6 (är v 18 nu). Och det har bara eskalerat. Vill inte veta av framtiden. Spyr hela tiden. Vill inte prata om barnet. Vill inte handla kläder eller någonting. Vill jag ens längre eller vad är det här? Bröt totalt ihop när sambons mamma kom hem med en kasse full av barnsaker. Jag måste vara världens sämsta mamma som inte vill handla än eller ens vill leva med detta. När går det över? Går det över. HJÄLP MIG.
Samma här. Är i v 24 (23+0). Är ensamstående och känner bara just nu att jag fanemig inte orkar. Fick reda på detta försent så behålla barnet var mitt val, och jag är faktiskt glad över det nu för jag VET att jag klarar det. men vissa dagar är det bara skit!
Tycker det är bra du bokat tid med terapeut! Jag gjorde det "för sent" i typ vecka 37 efter att varit deppig och typ ignorerat hela graviditeten. Jag har fysiskt mått väldigt "bra" men ville inte ens berätta för folk att vi var gravida. Dolde magen till vecka 25 (sen gick de inte längre även om jag fortsatte försöka)... Köpt lite saker och så har jag gjort så praktiskt är jag klar men inte mentalt. Är i vecka 41 nu och är med väldigt blandade känslor jag vet att det kan bli förlossning varje dag/natt... Är trött på att vara gravid samtidigt som jag inte känner mig redo för att ta emot barnet på något sätt. Tyckte mina besök hos psykologen via mcv ändå varit bra men önskar jag börjat tidigare... Har nog varit graviditetsdeprimerad hela tiden men liksom bara tuffat på tills jag inte orkade längre. Nu känner jag mig ganska neutral. Jag hoppas såklart på att överrösas av kärlek när den lilla kommer ut men blir det inte så är det också ok... Det kanske växer med tiden medan vi lär känna varandra bebisen och jag... 
Och jag kan alltid kontakta min psykolog igen!
Jobbigast har nog varit för mig att hantera min mammas enorma glädje (första barnbarnet) och att känna sig skyldig inför mannen som verkligen längtar efter det här barnet medan jag helst pratat om allt annat och låtsats som jag inte ens är gravid....
Tycker det är bra du bokat tid med terapeut! Jag gjorde det "för sent" i typ vecka 37 efter att varit deppig och typ ignorerat hela graviditeten. Jag har fysiskt mått väldigt "bra" men ville inte ens berätta för folk att vi var gravida. Dolde magen till vecka 25 (sen gick de inte längre även om jag fortsatte försöka)... Köpt lite saker och så har jag gjort så praktiskt är jag klar men inte mentalt. Är i vecka 41 nu och är med väldigt blandade känslor jag vet att det kan bli förlossning varje dag/natt... Är trött på att vara gravid samtidigt som jag inte känner mig redo för att ta emot barnet på något sätt. Tyckte mina besök hos psykologen via mcv ändå varit bra men önskar jag börjat tidigare... Har nog varit graviditetsdeprimerad hela tiden men liksom bara tuffat på tills jag inte orkade längre. Nu känner jag mig ganska neutral. Jag hoppas såklart på att överrösas av kärlek när den lilla kommer ut men blir det inte så är det också ok... Det kanske växer med tiden medan vi lär känna varandra bebisen och jag... 
Och jag kan alltid kontakta min psykolog igen!
Jobbigast har nog varit för mig att hantera min mammas enorma glädje (första barnbarnet) och att känna sig skyldig inför mannen som verkligen längtar efter det här barnet medan jag helst pratat om allt annat och låtsats som jag inte ens är gravid....
MammaJD - skönt att läsa att man inte är ensam och att det förändrades när barnet kom! :)
Luckygirl9999 - Jag har fått tider hos bm, första på onsdag, för att min läkare på vårdcentralen blev orolig för mig. Nu känns det helt rätt att jag fått det, men tror inte att jag hade klarat att be om det själv faktiskt. Har återkommande drömmar om förlossningen om att barnet ska komma ut och att jag inte ska vilja se på det... Hoppas verkligen att prata med min BM ska hjälpa.
Samma här. Är i v 24 (23+0). Är ensamstående och känner bara just nu att jag fanemig inte orkar. Fick reda på detta försent så behålla barnet var mitt val, och jag är faktiskt glad över det nu för jag VET att jag klarar det. men vissa dagar är det bara skit!
Känner igen mig i det du skriver. Man orkar inte prata om att man är gravid och därmed ignorerar man det själv också. Det har jag märkt att jag börjat bli väldigt irriterad när någon säger: Får du äta fisk? tillexempel. Jag har koll själv och dels vill jag inte bli tillrättavisad och heller inte bli påmind..
Jag har det lätt att hantera mina egna föräldrar då de inte gör någon stor grej av det för min skull. De tar det lugnt och pratar om MIG istället för om min mage vilket jag tycker är väldigt skönt. Har dock ett rejält problem med mina svärföräldrar som jag nämnde kommit hem med en kasse full av barnsaker och jag är bara i v 18 och har inte handlat ett enda plagg till barnet ännu och dessutom känner jag så här. Så fort vi är hemma hos dem ska det tjatas, tjatas och tjatas om magen och jag blir vansinnig. Känns som att det inte är mig de bryr sig om utan endast barnet om det inte skulle gå vägen. "åk inte utomlands, du är ju gravid" typ. Ja jag vet att jag är gravid men det kan väl hända exakt lika mycket i Sverige som i Spanien med min mage.. Blir SÅ trött på allt tjat. De ska till och med fråga vilka tider vi ska till bm.. Tycker dem är skitjobbiga.
men för mig funkar det ändå ok att vara hemma och med mina tankar (är bara mannen som får klappa magen) men får panik av andra som pratar om barnet och har väst av många som vill klappa. Några vänner fixade baby shower för några veckor sen och jag är glad att jag inte helt flippade ut utan bara var likgiltig :-P men jag uppskattade ändå gesten på någon nivå. Men faktiskt känns det lite lättare att hantera nu med stormagen än innan... Men blir intressant att se hur det känns när den lille är här...
Ja, hur det blir när barnet är ute är något jag tänker mycket på.. Kommer man få någon egentid med barnet eller ska alla hälsa på dagarna i ända? Känner att jag bara vill vara hemma ensam med mannen o barnet. Men det lär bli svårt. Tyvärr :/
Ja, hur det blir när barnet är ute är något jag tänker mycket på.. Kommer man få någon egentid med barnet eller ska alla hälsa på dagarna i ända? Känner att jag bara vill vara hemma ensam med mannen o barnet. Men det lär bli svårt. Tyvärr :/
Ja, hur det blir när barnet är ute är något jag tänker mycket på.. Kommer man få någon egentid med barnet eller ska alla hälsa på dagarna i ända? Känner att jag bara vill vara hemma ensam med mannen o barnet. Men det lär bli svårt. Tyvärr :/
Känner att jag måste dela med mig av mina erfarenheter. Har nr 3 i magen nu men vill berätta om 1:an. Jag kände nog inte så mycket när han låg i magen heller men reflekterade nog inte så mycket över det då. Det var när han föddes som jag började känna mig misslyckad och kall som inte kände den himlastormande kärleken alla säger att man ska känna när man får sin nyfödda i famnen. Det tog ganska lång tid att nå dit men det jag förstår nu är att detta var ju en ny liten individ jag var tvungen att lära känna först. För att inte tala om hela den omvälvande situationen man faktiskt hamnar i när man väntar och får sitt första barn. Allt vänds ju upp och ner! Detta är något få pratar om men jag tycker det är superviktigt att prata om det så fler förstår att detta inte är något konstigt eller fel. Nu, 7 år senare älskar jag min son mer än livet självt! Låt det ta tid och ha tålamod med er själva. Lycka till!
Angående besök kan man göra så att man åker iväg TILL far- och morföräldrar och hälsar på hemma hos dem. Då är det väldigt mycket enklare att bryta upp och åka hem när man fått nog, istället för att sjasa iväg folk ur sitt eget hem. Förutsatt att man inte behöver åka för långt förstås.
Det är ju faktiskt mycket smartare! Är ju ofta svårt för vissa att förstå att man vill att de ska åka hem, av erfarenhet... Kanske därför jag nojar så mycket över det.
Jag känner inte igen mig i det dom flesta skriver men samtidigt gör jag det. Jag är i vecka 23 med mitt första barn och har haft en väldigt enkel graviditet än så länge. Inte spytt en enda gång, knappt mått illa, inte ont nånstans åsså vidare. Jag känner mig inte heller likgiltig inför barnet och längtar till viss del tills de kommer. Men ändå känner jag mig deppig, känns som att någon lagt locket på mina känslor och jag känner mig aldrig glad längre. Jag gråter sjukt ofta och har börjat tvivla på min partner. Tänker jämt att han är otrogen trots att han gör allt för mig och är hur gullig som helst. Jag känner mig bara så jävla nere när jag vet att jag egentligen borde vara glad. Även mina vänner känns de annorlunda med, vi har alltid varit ett stort tjejgäng som umgåtts och festat mycket och nu känns de som att jag hamnat utanför. Igår träffades vi och dom började prata om någon fest som en av tjejerna fixat som jag inte ens visste om för jag var inte bjuden. Blir ledsen för även om jag inte dricker alkohol tycker jag att det kan vara trevligt att vara med på hemmafester och sitta och surra i några timmar. Aja känns som man bara gnäller för småsaker men kan inte komma över den här depp-känslan och blir så frustrerad för vill vara glad och njuta av allt underbart som egentligen händer men som jag inte ens ser pga alla deprimerade tankar och känslor.
Jag känner inte igen mig i det dom flesta skriver men samtidigt gör jag det. Jag är i vecka 23 med mitt första barn och har haft en väldigt enkel graviditet än så länge. Inte spytt en enda gång, knappt mått illa, inte ont nånstans åsså vidare. Jag känner mig inte heller likgiltig inför barnet och längtar till viss del tills de kommer. Men ändå känner jag mig deppig, känns som att någon lagt locket på mina känslor och jag känner mig aldrig glad längre. Jag gråter sjukt ofta och har börjat tvivla på min partner. Tänker jämt att han är otrogen trots att han gör allt för mig och är hur gullig som helst. Jag känner mig bara så jävla nere när jag vet att jag egentligen borde vara glad. Även mina vänner känns de annorlunda med, vi har alltid varit ett stort tjejgäng som umgåtts och festat mycket och nu känns de som att jag hamnat utanför. Igår träffades vi och dom började prata om någon fest som en av tjejerna fixat som jag inte ens visste om för jag var inte bjuden. Blir ledsen för även om jag inte dricker alkohol tycker jag att det kan vara trevligt att vara med på hemmafester och sitta och surra i några timmar. Aja känns som man bara gnäller för småsaker men kan inte komma över den här depp-känslan och blir så frustrerad för vill vara glad och njuta av allt underbart som egentligen händer men som jag inte ens ser pga alla deprimerade tankar och känslor.
Jag tycker inte alls att du gnäller över småsaker, tvärtom. Jag förstår dig till 100% då jag upplever det liknande. För mig var det så att jag var glad i början - jag vet att jag var det. Men efterhand blev glädjen till nedstämdhet istället. Som du säger tvivlar man på mycket och känner sig utanför, det gör jag med. Jag är bara 20 år och ingen i min vänskapskrets har ens en tanke på att skaffa barn än vilket gör att jag inte har någon att prata med om någonting förutom min mamma. Jag kan inte heller komma över depp-känslan och blir orolig över om den någonsin kommer att vända.
Skönt att du mått bra fysiskt under din graviditet iallafall, det är alltid något
Luckygirl9999 jag är 30 år, så något äldre än dig men är ändå samma för mig, inga av mina vänner har barn och planerar inte att skaffa de inom den närmsta framtiden heller. Vilket självklart, som du skriver, gör att man inte har någon att prata med.
Jag förstår vad du menar med att man är rädd för att det aldrig ska gå över men de tror jag absolut att det gör. Livet går upp och ner och just nu spelar hormoner in väldigt mycket och gör att man har en extra djup dipp. Men vetskapen om att man antagligen kommer må bättre inom ett år gör inte deppigheten lättare att hantera just nu tycker jag! Saker känns inte mindre meningslösa och ensamma för de.
Har du börjat i någon mammagrupp än? Mitt hopp och livlina just nu är att man där skall känna att man kan prata med andra i samma situation och att man då kommer känna mer gemenskap igen.
Luckygirl9999 jag är 30 år, så något äldre än dig men är ändå samma för mig, inga av mina vänner har barn och planerar inte att skaffa de inom den närmsta framtiden heller. Vilket självklart, som du skriver, gör att man inte har någon att prata med.
Jag förstår vad du menar med att man är rädd för att det aldrig ska gå över men de tror jag absolut att det gör. Livet går upp och ner och just nu spelar hormoner in väldigt mycket och gör att man har en extra djup dipp. Men vetskapen om att man antagligen kommer må bättre inom ett år gör inte deppigheten lättare att hantera just nu tycker jag! Saker känns inte mindre meningslösa och ensamma för de.
Har du börjat i någon mammagrupp än? Mitt hopp och livlina just nu är att man där skall känna att man kan prata med andra i samma situation och att man då kommer känna mer gemenskap igen.