Fel att hålla kvar bråkigt barn i knät?

Det skulle aldrig funka på vår dotter som får hemska utbrott. Hade vi hållit fast henne hade hon fått panik och blivit ännu argare och gjort allt för att komma loss. Hade någon på skolan hållit fast mitt barn hade jag inte blivit glad heller kan jag säga. Just för att jag vet att det inte funkar på mitt/mina barn. Känns inte ok att man håller fast någon mot dennes vilja.

..fast det du skrev i aktuell tråd TS var att du satt och höll fast honom LÄNGE medans han skrek och skrek, och nu hade lärt honom att du inte släppte förrän han slutade SKRIKA, inte att du släppte honom när han slutade slåss och ha sönder...

Men om hon slåss/bits? Hur gör ni då? Min son blir alldeles vansinnig och kan inte tygla sig. Visst blir han jättearg också om jag tar honom i knät men om jag själv är alldeles lugn och väntar ut honom så går det över.

Fast det har ju ofta ett samband. Är han så arg att han gallskriker så springer han iväg och fortsätter slåss/ta sönder saker om jag släpper honom. Så därför måste jag vänta ut tills han lugnar sig helt och hållet. Jag håller aldrig kvar honom om det bara gäller skrikande från början så att säga. 

Hur skulle du själv göra med ett barn som beter sig väldigt våldsamt mot syskon och inte kan lyssna just då då man försöker prata med barnet?

[quote=75839359][quote-nick]En blå giraff skrev 2015-10-05 19:31:27 följande:[/quote-nick]Fast det har ju ofta ett samband. Är han så arg att han gallskriker så springer han iväg och fortsätter slåss/ta sönder saker om jag släpper honom. Så därför måste jag vänta ut tills han lugnar sig helt och hållet. Jag håller aldrig kvar honom om det bara gäller skrikande från början så att säga. 

Hur skulle du själv göra med ett barn som beter sig väldigt våldsamt mot syskon och inte kan lyssna just då då man försöker prata med barnet?[/

Inte skull jag sitta och tjyvhålla en hysteriskt skrikande 4 åring länge i alla fall. Kanske hade burit iväg honom nånstans där det inte fanns ett syskon att vara våldsamt mot. Blickerat honom med kroppen om han försökte komma förbi för att slå nån etc.en 4 åring är skitliten....det är liksom inte en psykotiskt vuxen på 95 kilo vi talar om här..

OK men att gå in i ett rum med det jättearga barnet och blockera så denne inte kommer ut är väl knappast bättre än att sitta med barnet i knät tycker jag. Men vi verkar ha väldigt olika syn på detta. Inser att jag i en del fall har en mer auktoritär syn på barnuppfostran än en del andra har.

Självklart är det bättre att få lov att vara arg utan att någon använder sin fysiska överlägsenhet emot en.

Innebär utbrotten en fara för barnets liv alltså tex att han rusar rakt ut i gatan och blir påkörd. Ja hålla då fast. I det läget får man liksom jämföra säkerhetsrisken i förhållande till det andra.

Är man hemma eller hos andra där man kan bära undan barnet till tex ett annat rum och blocka dörren genom att sitta vid den tex medan barnet rasar ja men sådär gör det då.

Varför är det så viktigt att bevisa att du är fysiskt starkare än en fyraåring? Varför är det så farligt att han är och blir arg.

Hur lär man ett barn att de inte får bitas och slåss och samtidigt praktiserar just fysisk överlägsenhet mot barnet. Det enda som händer är som jag ser det att barnet lär sig att de vuxna har rätt att begå övergrepp mot dem och till slut resignerar de. Men det betyder inget annat än att man lyckats lära dem att vuxna får lov att kränka dem precis hur som helst. Men jag kanske tänker galet.

Har ett explosivt barn jag också och jag har absolut hållit fast detta barn, släpat henne hem, burit på axeln genom Ica medan hon gapar skriker slåss och bits. Spänt fast i cykelstolen och lämnat vänner, kalas eller lekplats och cyklat hem. Men jag har också förklarat att man får vara arg man får skrika man får däremot inte slåss på levande varelser. Hon fick en boxningssäck som tvååring och fri rätt att slå på den när helst hon ville. Hon har fått rasa kasta sönder sina saker. Vad är det värsta som kan hända? Prylen går sönder jaha shit happens det är en materiell pryl och inget levande.

Jag låter henne springa iväg. Jag står nära och ser till att hon inte kastar sönder saker eller ger sig på sina syskon. Då går jag emellan. Men nej jag håller inte fast henne med tvång. Det skulle kännas så fel. Skulle någon hålla fast mig fast jag inte ville skulle jag få panik varför ska jag då utsätta mitt barn för det?

Dessutom skrev du (med viss stolthet)?)att barnet nuförtiden lärt sig att sluta skrika när du bara gör en ansats till att "sätta dig med barnet" Det låter som ett kuvat barn som inte känner sig fri att uttrycka ilska tycker ju jag...

Det är ungefär tusen ggr bättre att isolera sig på ett tryggt ställe tillsammans med en rasande 4 åring tills han är färdig än att sitta och hålla fast honom. Man får ju panik bara av att tänka på hur det skulle kännas...

Jag tycker att det viktigaste är att du är lugn i situationen och inte gör det som en panikartad sista lösning på hans utbrott. Jag hittade det här svaret på psykologguiden, visserligen kring en 6:åring men tror inte det är relevant i sammanhanget.

"En del barn mår bra av att man lugnt och bestämt håller fast dem tills utbrottet är över och fasthållandet kan övergå till ett ömsint kramande istället. Andra barn får närmast panik av att bli fasthållna. Ska man hålla fast barnet måste man försäkra sig om att inte skada barnet och en förutsättning för att det ska vara en acceptabel metod är att man själv kan hålla sig lugn och inte bli arg. Man behöver vara lite som Bamse; stark, snäll och med en ängels tålamod."

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=1248

Har behövt hålla fast båda mina söner i den åldern just för att de annars gått bärsärk på allt som varit löst (och för all del även suttit fast).

De har fått lugna ner sig så pass att de kommit fram till att de iaf inte ska gå och riva halva huset/bitas/slåss när jag släpper dem. Sen har de ff fått skrika och vara arga på mig om de vill men någon form av vett och sans behöver hinna landa.

Minns en gång då äldsta var typ 3-4 år och hade gett sig på syrran. Han vrålade "släpp mig, SLÄPP MIG" och skrek så han tappade luften. När jag då frågade vad han skulle köra om jag släppte mig så skrek han "jag ska slå xxx (storasyster) "

Sa lungt att jag självklart inte kunde släppa honom om han skulle gå och slå syrran. Däremot skulle han få gå när han lovade att inte slåss. Det gick ett stund till och så kom nästa "släpp mig" frågade vad han skulle göra om han fick gå och då fräste han "Det säger jag inte till dig" frågade om han lovade att inte slå syrran och då teg han. Ytterligare några minuter senare lovade han till slut att inte slåss och fick gå.

Jag har upplevt det som enda lösningen att fysiskt hålla fast när de blivit sådär riktigt vansinniga och jag har också upplevt att de ändå någonstans varit tacksamma över att hejdas. Att de inte själva klarat av att ta sig ur det negativa.

Det enda jag ångrar är att jag en gång när äldsta sonen var 7 år av ren reflex gjorde likadant när han blev helt vansinnigt arg (då hade det gått flera år utan utbrott) och då var det ett helt värdelöst sätt att hantera det, då var han för stor. Jag lärde mig en läxa och fick agera annorlunda nästa gång.

Absolut inte optimalt, och jag hade försökt lösa det på andra sätt när det var möjligt. Hemma kan man tex förbereda ett rum så att det inte finns något ömtåligt där inne och sedan gå in där med barnet tills det lugnat sig.

Jag gjorde det på dagis en gång. Min son var 3år och fick ibland utbrott. Detta var under en ganska kort period likaså hans andra "trotsperioder" så nåt rätt måste jag väl gjort. Han blev arg när jag skulle hämta honom och började slå på ett annat barn. Sprang iväg och slog och sparkade mig. Då tog jag honom och höll fast tills han lugnat ner sig sen pratade vi om det. Har gjort så hemma när det hänt också. Ser inget fel i det. Kanske inte funkar med alla barn men om man försöker vara lite "hård" och säga åt sitt barn och låter ungen springa iväg och man tultar efter som nån svans. Hur mycket respekt får man då? Barnet lär sig att denne kan göra vad den vill.

Vi håller inte fast våra barn, men de går inte bärsärk heller. De vrålar och skriker mest och då får de faktiskt avlägsnas till annat rum. Man får komma ut när man vrålat klart. Vi stänger dörren men de kan komma ut själva. Skriker de fortfarande påminner man om att de får komma ut när de slutat skrika och leds tillbaka.

Det enda som funkar och jag orkar inte hålla på och skrika på barnen att de ska sluta skrika. Känns kontraproduktivt

Säkerhet först. Du som ansvarig vuxen måste se till att ditt barn inte skadar andra eller sig själv. Ibland innebär det att man måste hålla fast dem. Min äldste son var (är?) explosiv. Var det något som chockade mig så var det hur fysisk jag som förälder behövde vara. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva hålla fast mitt barn så att han inte skulle slåss eller springa ut i gatan eller banka huvudet i marken (snarare vid 1-års ålder än fyra, men ändå), men för honom var en björnkram en bra, säker lösning och säkert varje dag periodvis. För mina två yngre så krävdes det inte alls eller bara någon enstaka gång. Min äldste son hade/har också ett väldigt behov av närhet

Barn är som mest våldsamma mellan 2 och 4 års ålder. Sedan gäller det ju att hänga med när de växer till sig och inte längre behöver hållas fast.

Nej,det tycker jag inte att det är.

BUP rekommenderar bland annat just detta för att hindra barnet från att skada sig själv eller andra.

Det funkade aldrig på mitt barn heller. Barn har samma känslor som vi om inte värre då dom inte kan förstå dom, speciellt i sina utbrott. Tänk själva att bli hindrade att utrycka vad man vill av någon som håller fast en. Sen ska jag säga att jag förstår att man måste göra det ibland för deras egna säkerhet eller annat.