Trodde på flicka, men...

Ja, de kanske känner att de är dåliga förebilder men det tillhör knappast normalfallet. För egen del kan jag inte respektera en man som skulle föredra en flicka. Något fel måste det vara på honom då.

Jag har varit tvärtom att jag har önskat en flicka då klädutbudet är större än för pojkar då jag inte gillar beige, brunt och murrigt grönt, och ställt in mig på pojke för att inte bli besviken. Nu tredje graviditeten har jag mått annorlunda så jag har trott att det blir en pojke och sett en flicka som en bonus ändå, även om det egentligen inte spelar någon roll. Nu blev det en pojke, så det blir lättare att köpa leksaker i alla fall då lego och duplo är mer pojkfokuserat. I klädväg kommer det vara svårare att hitta saker jag tycker är fina. Sedan får jag ta tag i att börja rensa ut gamla bebiskläder i flickmodell då vi inte har tänkt oss fler barn, det blir lite tråkigt att inte kunna använda fina klänningar igen.

Men läs vad du skriver! Hur kan du utifrån ett kön tro att du vet precis villa kläder eller leksaker barnet kommer gilla. Samma gäller ts. För guds skull! Vill man ha en shoppingkompis - shoppa med barnet då! Gillar man inte beige, grönt o blått. Köp kläder du gillar! Jag gillar rosa, lila, turkos, gärna vissa märken som gör speciella kläder o min son gillar samma. Han gillar även att shoppa, hänga med sin mamma, pussas, prata om förtroliga saker osv. För han är ett barn! Inte ett kön. Jag har aldrig behandlat honom utifrån en viss mall, så där som ni håller på, utan han har fått bli sin egen fantastiska person. Och visst, han gillar lego, bilar osv men han gillar även Frostleksaker, sin docka, Dora utforskaren osv. Smak har inget kön, det är bara normiga föräldrar som förstör sina barn, skapar osäkerhet o mobbning. O dessutom får sig själv att må dåligt o besvikna redan under graviditen. Läs på om genus, läs på om barn o få dig själv att älska dina barn som barn o inte utefter vad de kissar med. Tänk vilka härliga fördomsfria vuxna barn ni kan få!

Nej, givetvis inte. Den viktigaste personen i en flickas liv är mamman. Den viktigaste personen i en pojkes liv är pappan. Det visar all psykologisk forskning.

Fast har hört och det läst flera gånger att för sonen är första förebilden pappa och för dotter mamma?

Fast har hört och det läst flera gånger att för sonen är första förebilden pappa och för dotter mamma?

Det är klart att det är så och man har ett extra stort ansvar som pappa till en söner då de tar efter dig i så många avseenden.

Genom pappan lär de sig exempelvis vad som är normalt beteende för en man i en familj. Just att barnen kommer att tro att det är normalt beteende gör att det är extra viktigt att pappan agerar på ett funktionellt sätt. Om pappan är dysfunktionell kommer barnen att få stora problem i relationen med kvinnor eftersom de inte vet hur de ska bete sig.

Flera psykologer har sagt det.Men innebär ju inte att man måste stå närmare pappan om man är en son.Det är ju två olika saker.

Jag har en dotter och väntar nu en liten bebis igen! :) lyckan är total och könet känns inte relevant att kolla. Ser bara fördelar med båda könen.

Det enda som gör mig nervös är att jag inte har någon vana med små gossar. Nästan alla i släkten får tjejer (vilket skulle göra det extra kul med en grabb!). Vet att en bebis är könlös men det skulle nog ändå kännas lite ovant i början :) blir också lite skraj när två bekanta sa saker som "hoppas det blir en tjej till, killar är så bråkiga. Det är knappt vi står ut med våra".....

Är killar verkligen mer bråkiga? Jag har vänner med otroligt lugna och Goa killar i övrigt..

Det behövs ingen"vetenskapligt källa".Undrar om du är en pojkmamma...

Jag har väl faktiskt mest hört "mammas pojke, pappas flicka."

Jag är själv enda dottern bland bröder, och jag står helt klart min mamma närmare än mina bröder hör. Hon tyr sig absolut mest till mig. Stod pappa jättenära också innan han dog, så kan inte säga att jag gjorde nån skillnad.

Mina pojkar är små än (i dagis- och skolålder) och är mammas pojkar så det skriker om det. Det är väl rätt vanligt att mamma är bäst när barnen är små. Min man är en väldigt närvarande pappa, men ändå klänger de på mig. Får se om det ändrar sig när de blir äldre.

Måste säga att jag inte bryr mig nämnvärt. Börjar de ty sig mer till sin pappa med tiden är det väl bara bra, han är en finfin pappa. Jag älskar mina barn, men de lever inte för att jag ska vara lycklig, de ska få forma sitt eget liv och bli självständiga.