Jag orkar inte med barnen länge.

Tack det känns ändå skönt på något vis att jag inte är ensam. Känns som man bara vill låsa in sig och lägga sig under täcket när man kommer hem. Jag vill inte bjuda hem någon, inte hälsa på någon. Har blivit bjuden till mamma ikväll, jag har verkligen ingen lust. Får ofta höra av henne att min brors barn är så duktiga och leker så bra... Känns som det blir en negativ grej av det...

Jag brukar ofta hitta på saker med barnen utomhus. Tar med en engångsgrill, plocka bär och svamp. Ja allt möjligt. Man vill prestera så bra som möjligt... Vara en god mamma som du skriver.

Men tänk om jag inte är menad att ha barn? Tänk om dom skulle vilja bo hos sin pappa egentligen som är rätt olik mig, eller han är raka motsatsen...

Hur klarar sig ensamstående??? Som är HELT ensamma... Hur orkar ni???? Samhället idag är sjukt....

Jag tycker du låter som en jättebra mamma! Det kommer säkert finnas tillfällen när dina barn säger att de hellre vill bo hos pappan. Och lika ofta kommer de säga till sin pappa att de vill bo hos dig... Det hör nog till att växa upp liksom :)

Hade du inte varit menad att ha barn så hade du inte fått några...

Vi måste sluta lägga så stor värdering i hur vi klarar av och mår i föräldraskapet. Få föräldrar är perfekta i alla situationer. Vissa älskar småbarnsåldern, andra hatar den. Vissa är bästa polare med barnen under tonåren, andra kan knappt prata med varandra. Vissa är kanske bästa bullmamman hela uppväxten, men driver barnen till vansinne när de är vuxna...

Allt ingår liksom i livet, vi har ups och downs och barnen följer med oss på vår resa. Att lägga dåligt samvete på oss själva gör det bara värre. Ändå är det så svårt att låta bli... :(

Jag känner också att det är jobbigt att åka och hälsa på hos folk eftersom det blir så uppenbart att mina barn är 'jobbiga'. Jag försöker faktiskt undvika de situationerna så mycket som möjligt. Jag har liksom nog med mental stress och negativa tankar som det är. Jag behöver inte få kommentarer från andra eller blickar och missnöje. Jag tror det är bättre att skala bort så mycket av det här som möjligt. Och istället fokusera på saker som faktiskt fungerar, saker där ni har roligt, mysigt eller åtminstone inte så negativt. Om du klarar av att gå it med dina barn och det fungerar för er så är det ju toppen! Jag önskar verkligen att jag också kom till skott att göra sånt. Jag hade känt mig som en jättebra mamma om jag hade gått ut och plockat svamp med mina barn!! :)

Jag tycker fortfarande du ska kontakta någon, kanske BVC? Eller där du fick din diagnos? Säg att du behöver hjälp med att styra upp rutiner. Kanske kan du få hjälp med att göra listor så att du kan förbereda barnveckorna så mycket som möjligt under veckan innan. Så att det inte finns så många måsten när väl barnen är hos dig, dvs inget behöver handlas, mat kan finnas i frysen redo att värmas osv. Då kan du spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med barnen, och kanske undvika lite av bråken.

Alltså jag måste vara ute i naturen med dom. Att vara hemma går inte. Dom dundrar och härjar, jag tänker hela tiden vad grannarna ska tro... Vet inte om jag kanske ska prata med dom hur det ligger till, jag vet inte. Vet inte om jag själv skapat rastlösheten när det hela tiden ska hända saker??? Kan vara dagar då vi åker på morgonen och är hemma på kvällen.

Jag ser ofta mammor och barn, där barnen är lugna. Går och håller sin mamma i handen, lyssnar på sin mor, jag blir så himl avundsjuk när mina bokstavligt springer och skriker, härjar,

Mina två har dessutom haft kolik. Känns som jag misslyckas som förälder?! Kolik kan man ju inte göra något åt. Men allt det andra... Jag kan ju vara lika härjig jag med emmalnåt,.. När dom var mindre alltså, nu har det ebbats av lite...

Vart bor du någonstans? Kanske vi har utbyte av varandra? Jag går hos en arbetsterapeut och får lite tips om struktur. Jag kör en stund med det, det funkar bra men har svårt att hålla fast vid det. Det är typiskt mig.

Lever du med barnens pappa?

Vet precis vad du menar!! Jag tittar också på andra barn med avund när de går lugnt och snällt bredvid föräldrarna...

Ja, jag lever med barnens pappa.

Jag bor i Skåne. Du?

Det jag tänker på är en kompis med asperger som hade hjälp av en boendestödjare, några timmar per vecka tror jag det var. Detta var i och för sig för över 5 år sedan. Jag antar det gick enligt LSS via kommunen.

Sedan kan jag trösta dig med att jag har inte heller barn som går så där snyggt och fint en hel promenad, utan att de misstänks ha en diagnos. Hade du sett oss idag på vägen hem, så visst, men oftast har jag en som springer före och en på efterkälken eller att de tjafsar innan vi ens kommer iväg.

Okej, jag bor i Enköping... Strax utanför! Hade vart ett stöd att haft någon nära mig i samma situation ...

Mammalovis, tyvärr går ju inte ahds under lss... Hade klarat detta bättre om jag inte hade mitt egna funktionshinder. Det krockar liksom i allting. Jag är så spontan och dom vill ha planering... Händer det oförberedda saker så blir allt kaos mellan alla oss 3.

Barn är barn, menar inte att barnen ska vara lugna hela tiden. Jag menar bara att det är tufft att inte få uppleva det där lugna någonsin,,. Det ska alltid springas och härjas. Skrikas och gapas,

Idag har vi iallafall haft en toppenmysig eftermiddag efter jobbet. Idag känns allt lite bättre, är dock orolig över att bli tvungen att gå upp på heltid... Jag kommer aldrig klara av det igen, inte som läget ser ut nu...

Men sök hjälp! Ring runt imorgon och fråga efter vilken hjälp det finns. I vår kommun finns en familjestödsenhet, dit man kan få komma och få stöd och hjälp i större och mindre frågor. Vi fick tid inom en vecka när vi ringde dit för att få lite hjälp i vårt föräldraskap för vårt barn. Sen finns ju soc, bvc osv. Det finns ju många olika enheter som stöttar familjer, gäller bara att få kläm på vem som gör exakt vad i just din kommun.

Har ni någon kontakt med bup?

Jag ringde en gång dit, då fick jag till svar att växelvis boende inte är det ultimata för såna här barn.....

Vad ska man säga och vad ska man göra då :(

Väldigt tuff situation.
Ang. jobbet: Du har ju rätt att jobba 75% när du har barn under 8 år. Men det är ju en ekonomisk fråga också.

Tack! Jo jag vet, men skulle aldrig ha råd att gå ner 25 procent. Bor i lägenhet, har en bil som inte kostar nått men att klara sig på 15000 i månaden det går bara inte... Otroliga kostnader på barnkläder då dom sliter nå enormt på kläderna när dom klättrar så mycket.... Sen får jag dessutom ha barnen hemma då, hur ska man ha tid att planera strukturera hemmet då... Jag skäms så oerhört att jag inte kan sköta hemmet med dom hemma :(

Nu har jag en ledig dag, så jag har precis lämnat dom. Ska fixa och städa upp allt efter helgen, göra mat så det räcker tills dom åker till sin pappa, städa och tvätta...

Och så sitter jag här med dåligt samvete

Som sagt, ring kommunen och fråga vilka stödfunktioner som finns!

Ha inte dåligt samvete!
Det är väl jättebra att du gör vad du kan för att få ordning på tillvaron. Lycka till med städning och tvättning nu, jag ska göra detsamma :)