Min dotter vill inte vara hos sin pappa och har fått ångest av detta.

Hade jag på någon obegriplig sätt skaffat mig ett ex som var så oförstående till hur det kan kännas att vara någon annans personliga oavlönade assistent så hade jag inte skickat dit dottern. Vid eventuella protestester så hade jag gått lagliga vägar och skaffat mig det bästa juridiska ombud pengar kunnat ge mig.

Följer denna tråd! Min 8-åring har börjat visa samma symtom och jag vet inte hur man ska hantera det. Hon bröt ihop igår över att åka till pappa, men efter långt samtal rör sig ångesten mer kring att han bor så litet och att hon och hennes två systrar måste dela rum där. Hon säger att hon vill träffa pappa, bara inte bo så trångt. Idag när hon åkte var hon på bättre humör så jag avvaktar. Men har också hört att man inte ska tvinga.
Jag har katastrofalt dålig relation med pappan så att prata med honom är inget alternativ tyvärr.
Härligt om denna tråd kan bli en tråd för stöttning.

Hur går det TS?

Vad jobbigt för dig/er! Klart vi ska stötta varandra här, det som är meningen.

Visst är det jobbigt när man inte kan prata med sitt ex? Om det viktigaste en har, det känns hemskt att inte kunna ha den kommunikationen.

Jag pratade med pappan om vad som kommit upp. Han förnekar och säger att han inte tror att hon sagt så, men att han skulle prata med henne och ta det på allvar. Ingen av mina döttrar har ringt i veckan vilket jag tar som ett bra tecken. Snart är det må dag igen, längtar!

Pratade även med familjerätten som rådde mig att prata med mitt ex. Det har jag gjort nu och hoppas att det blir till det bättre.

Ja, fortsätter dessa mönster får det ju bli den hårda vägen, tyvärr.

Usch så jobbigt! Hoppas att han pratade med henne och förstått att dom måste ändra på sättet dom använder dottern. Man kan inte låta ett litet barn ta hand om ett annat barn.

Jag har varit på andra sidan kan man säga. Min äldsta bonusdotter ville inte komma till sin pappa. Grät och hade ont i magen och huvudet när hon var hos oss. Ångest osv. Vi försökte ett tag, men sen blev det ohållbart. Så vi gick från vv till fredag-måndag varannan vecka. Hon mådde bättre och det var viktigare för pappan och mig än att hon bodde vv hos oss. Tyvärr visade det sig senare att mamman grät flera dagar innan barnen skulle till oss och undrade hur hon skulle klara sig utan dom.... Detta berättade hon nu i tonåren , dottern alltså

Menar absolut inte att du gör det nu utan det är jättebra att du pratat med pappa så han kan ändra sig. Kanske det enda som behövs.

Styrkekramar

Tack snälla, och tack för att du delade med dig.

Jag har också tänkt på om jag förmedlar något negativt till barnen när de ska åka men det är inte där skon klämmer. Jag bor kvar i området där vi bodde som gifta och där barnen har alla sina kompisar, pappan flyttade hem till sin tjej i en helt annan fel av staden där barnen inte trivs. Och så detta med bonusbrorsan.

Försöker alltid vara positiv när de ska åka och kanske ser de igenom mina försök att muntra upp.

Förresten, vad bra ni gjorde för din bonusdotter! Att ni tänkte på henne först och pappans behov sen.

Jag pratade med familjerätten igår angående min dotters utbrott. Till skillnad från det ni hört, funkar det enligt min kontaktperson inte att säga att barnet inte behöver åka....vv är vv liksom. Hon sa att man måste coacha och peppa...men hur lätt är det om barnet är förtvivlat?
Jag känner mig totalt vilsen. Förlåt Ts om jag lagt beslag på din tråd....

Konstigt att de svara så olika på Familjerätten. Nu kan det ju i mitt fall vara så att vi har haft en ettårig kontakt med BUP och att det är dokumenterat att dottern har ångest och tvångstankar. Den jag pratade med var väldigt tydlig med att jag inte skulle skicka i hög dottern och att umgänget skulle baseras på barnets behov. Jag har pushat och uppmuntrat mycket och vill att de ska ha en relation men jag vill inte att min dotter ska må så dåligt av det.

Ingen fara, vi har tråden tillsammans!

Jag har också hört det, att barnen inte kan välja själva utan det är vv som gäller.

Men som sagt, går barnet hos BUP och har uttalad ångest så är det ju en helt annan sak..

Om inte pappan lyssnar skulle jag gjort en orosanmälan till socialtjänsten. Pappan vanvårdar och utnyttjar barnet och kräver för stort ansvar av henne. Inte okej.

Jättebra att du tänker på det för då gör du säkert inte det. Hoppas som sagt att pappan sköter det här bra nu. Det kan ju bli så bra om han backar upp och ändrar hennes vistelse. Gör han inte det så har hon det självklart mycket bättre utan att vara där.

Tack! Ja, min man va osjälvisk och för dottern var det bra i och med att det var så jobbigt. I efterhand blev vi ju besvikna även om vi anande att det var någonting som hände hos henne. När dottern va liten sa hon ju inte som det va för hon förstod inte och alla vill ju skydda sina föräldrar. Önskade att hon vågat säga något hos skolpsykologen så hon inte varit så ensam med det. Då hade hon ju kunnat fått rätt hjälp tidigare och vi kanske hade fått träffa barnen mera.

Vet att psykologen sa att det kan räcka med tonfall I rösten eller suckar och ledsna ögon, men det var ju mycket mer än så. Så hon var ju så orolig för sin mamma när hon inte va där. Stackars liten!