Varför tycker folk synd om ensamma föräldrar?

För att de själva inte skulle vilja vara ensamma. De ser vad de själva har och tycker att den som inte har det saknar något. Det är knappast illa ment.

Det kn ju också handla om fördomar. Jag har vid flera tillfällen suttit med i samtal där de andra pratat om ensamstående mammor som si eller så. När jag sagt att jag inte känner igen mig i deras beskrivningar har jag fått svaret "du är ett undantag".

Jag ser det ur två perspektiv. Ett är att man ju vill dela det fantastiska som är ens barn med den enda i världen som kan tycka barnet är lika fantastiskt som man själv tycker.

Det andra är att man blir oerhört låst. Att behöva ha med en tvååring på varenda liten grej, slänga sopor, handla mat, träffa folk, gå till apoteket osv osv, det skulle jag tycka var urjobbigt.

3,5 månader är ju ingenting! Det är jobbigt att vara ensam, att aldrig få avlastning, att alltid behöva ha med barnet på allt man gör. Jag tycker inte synd om ensamstående föräldrar, men jag vet att det är mycket jobbigare att vara ensamstående än att leva med barnets andra förälder och kunna dela på allt.

Vänta du till 1-3 års åldern ;)

Instämmer, 3,5 månad är ingenting. Det blir tuffare ju äldre de blir, när föräldraskapet skall kombineras med jobb osv. Tycker dock inte heller synd om ensamstående men vet dock hur tufft det kan bli i längden.

Bebisar är mycket billiga i drift. Det är inte ett växande barn i lågstadiet som sliter sönder byxor på löpande band om hen inte hinner växa ur dem först = stort klädkonto. Inte heller 15-åringen som vill spela ishockey.

Men jag tror det är främst ork och känslor man tänker på. Att magsjuk vårda sitt magsjuka barn är inte kul. Inte heller att vara den enda som kan trösta ett barn som varit vaken fyra nätter i rad pga av nya tänder. När barnet blir sjukt står man ensam med oro och alla beslut. Likaså när barnet har problem i skolan, med kompisar, alkohol mm.

Folk som går runt och "tycker synd om" andra som det inte är synd om begriper jag mig inte på. Inskränkt.
Folk "tyckte synd om" mig också när jag var singel, barnlös och +30. Men jag hade det jättebra. Jag träffade min sambo och fick barn senare, så det var inte det minsta synd om mig innan.

Det kommer sannolikt inte att vara "synd om" dig, TS, om några år heller. Men du ska nog vara beredd på att det kan bli jobbigare. Jag hade heller inte haft några som helst problem med att vara ensam med vår son när han var 3,5 månader. Han var en nöjd och lättskött bebis och enkel att ha med överallt.
Men fr. ca 2 års ålder och uppåt så hade jag faktiskt inte velat vara ensam med honom. Jag är väldigt glad att vi är två!

Många ensamma föräldrar, speciellt ensamstående mammor, gör spektakel och vill ju sååå gärna att man tycker synd om dem. Men, nej, faktiskt inte; jag tycker inte alls synd om ensamma föräldrar/mammor! Jag tycker synd om barnet/barnen! ... /Pentra

Tack för era svar. Då är det som jag tänkte - att det blir jobbigare sen när bebis blivit äldre.

Jag gjorde nog tråden för att få ventilera lite,kändes jobbigt att folk tyckte synd om en när det inte fanns någon anledning. Tack igen för att ni svarade seriöst och bra.

Önskar er en glad påsk! :)

Du verkar ändå inte ha så mycket erfarenhet vänta till trotsåldern tonåren osv ;)

En bebis är en enkel match, vänta tills barnet blir större

Tja...jag har varit ensam med mina killar på 8 och 10 år i ett halvår nu. Kan säga att jag aldrig har tyckt synd om mig själv och är enormt självgående, aktiv och har en rätt lyckad karriär. Men...den senaste tiden har min normala känsla av lätt oövervinnlighet börjar vittra bort rätt rejält tyvärr. Rent ut sagt så är jag ganska olycklig numera, är jag inte vansinnigt trött efter jobbet så har jagenormt dåligt samvete över att jag längtar bort så fantastiskt mycket från mitt liv. Så en bebis är enklare, ja.

Vad tråkigt att du känner så. Men det tror jag är rätt vanligt? Har du någon avlastning? Du behöver prioritera ditt välbefinnande för att kunna orka med allt.

Du behöver inte ha dåligt samvete, ta all hjälp som finns så du kanske kan komma bort ett tag o ta nya tag o få nya krafter..

Man behöver inte vara duktig jämnt.

Ja, det är synd faktiskt. Jadå, har bra människor runt mig dit jag kan vända mig men det är inte samma sak alls som att ha den andra föräldern tillgänglig då och då.

Nej, det är sant att det dåliga samvetet inte hjälper. Men jag trycker allt som oftast bort det eftersom jag inte tycker att jag har energi att känna så.

Ts, när man har jobbmöten som inte går att omboka och barnen är sjuka och inga barnvakter är lediga...då är läget lite annorlunda än att vara föräldraledig med en bebis. Och de gigantiska bolånen (storstad, tryggt område) man har kräver en relativt hög inkomst så går det inte helt att backa till lugnare jobb o deltid. Men kamp har ju sin tjusning det med, ibland ;)

Synd om dem tycker jag väl inte, men jag hade inte velat vara ensamstående själv. Jag hade tyckt det vore så tråkigt att inte ha någon att dela vartenda litet framsteg med (som älskar barnet på samma vis som jag), och tråkigt att inte kunna dela på ansvaret när allt är jobbigt... Men synd om ensamstående rent generellt? Nej.