kan man vara lycklig med en missbrukare?

Men om man själv varit missbrukare av samma drog kan det bli jäkligt svårt i en kärleksrelation.

Okey.

Tror tyvärr inte det i längden. Har själv varit där. I början är man nykär ovh blind sen kommer verkligheten ifatt.

Tack för alla svar, fick mig verkligen att tänka till en gång extra!

Har inga planer på att börja dricka igen så det är inte därför.

Är både snäll och omtänksam så tror jag skulle bli medberoende ganska fort..

Har ett ex som missbrukade i början av vår relation men han var alltid arg och elak mot mig.

Stannade för att jag blev gravid och lämnade honom senare av andra orsaker.

Båda mina föräldrar är också missbrukare så undrar om jag inte bara lurar mig själv med denna man, vet ju exakt vad jag ger mig in i och gör det ändå som att jag inte skulle veta bättre :P

Tack än en gång för era sakliga och vänliga svar. Betyder mycket att höra era åsikter och erfarenheter <3

Jag är gift sedan 6 år med en alkoholist. Fattade inte första åren, förklarade bort saker. Men det är ett jävla helvete idag. Min man dricker inte hela tiden, absolut inte dagligen (vad jag vet), men när han gör det blir han hemskt otrevlig mot mig, hotfull ibland - men jättetrevlig mot alla andra. Detta eftersom jag är den enda som inte vill att han ska dricka. Ingen annan verkar fatta, mycket eftersom det är norm att dricka på helgerna bland medelsvenssons, och eftersom jag har döljt det. Han tar antabus nu, jag får dock säga till honom att ta dem. Men med ett missbruk så följer så otroligt mycket lögner! Det finns mycket lite jag litar på, relationen är kass. Jag insåg för ett tag sen att han har inte förlorat någonting (förutom hjärnceller då) på att dricka, för jag har ju stannat kvar! Jag däremot har förlorat min tro på kärleken, att jag är värd bättre, och jag lider av ptsd, livrädd för väldigt mycket och upplever mig hotad även i trygga situationer.

Ändå har jag varit lycklig ibland, jag vill tro det går. Men det var några år sen nu, när det inte går att lita på någonting så funkar ingenting. Det går inte att se fram emot julafton liksom, för jag vet inte om han kommer dricka o sabba det. 
  
En förutsättning för en relation med en missbrukare borde vara ett mål att sluta missbruka och en stark insikt om att det måste ske, från bådas sida. Så länge det finns en dröm om att kunna dricka ibland eller vanligt så kommer det aldrig funka. 

Precis som du har jag erfarenhet sedan tidigare av trasiga relationer, och har tidigt i livet lärt mig att leva med sånt som andra inte hade accepterat. Tyvärr. 
 

Medberoende: du förtjänar att vara lycklig mer än vartannat år eller så :(

Hoppas du blir det. Du med ts.

Gör så ont i mig att läsa det du skriver.

Tror det är så som någon skrev ovan att det är den "trygghet" man känner till och det man är van vid om man upplevt liknande tidigare.

Är rädd att om några år vara där du är idag därför startade jag tråden.

Styrka till dig, hoppas du finner mod att gå vidare om han inte slutar missbruka!

Vet inte varför han dricker men har förstått att han haft en svår barndom.

Han vill ändra sitt beteende och är för tillfället på behandlingshem men säger att han inte är säker på hur hans relation till drickandet kommer vara efteråt.

Tack för att du la ord på det som gnagt i mig många år.

Har varit starkt medberoende i mina föräldrars missbruk och har aldrig bearbetat det mer än avbryta kontakten tills jag klarade att inte hjälpa och rädda.

Idag har vi en sval relation men allt finns självklart inom mig fortfarande.

Det som gör att jag undrar. Vet att man är blind som nykär och min erfarenhet av missbrukare har inte varit att de är öppna och ärliga om sitt missbruk.

Det gör mig förvirrad att han säger sanningen..

Ens umgänge påverkar ju en, så är det.

Varför har du inte lika höga krav på en eventuell partner som du har på dig själv?

Du slutade av en anledning, antagligen pga att det medförde mycket dåligt, är du villig att ge dig in i en sådan situation igen?

Rannsaka dig själv, hur vill du att ditt liv ska se ut?

Tex grilla med vänner och familj en ljummen sommarkväll någon helg då och då?

Eller titta på barnets fotbollsmatch någon lördag?

Hur passar han in i ditt framtida liv som du föreställer dig det?

Vet inte om du fullföljde din tidigare graviditet och om förlossningen gick bra, vet inte heller hur gammalt ditt barn är eller om hen bor hemma.

Men om du har barn/alternativt vill ha barn så skulle jag ställa mig frågan hur ett barn skulle må med en missbrukande pappa/styvpappa. Om du inte tycker du själv är värd bättre så måste du ju ändå tycka att ditt barn är det.

Det var faktiskt min man också. Han sa att han är missbrukare och alkoholist, men aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mitt liv skulle bli - haj som själv missbrukat hade aldrig sett någon gå så djupt ner i skiten.

Problemet är att när det gäller ärlighet är han ärlig om det inte är så att han vet att det kan få negativa konsekvenser om han är ärlig. När jag efter ett år började be om nåd, att han skulle lugna ner sig, sa han att han skulle det. Men det gjorde han ju inte.

När jag åkte bort en vecka till min faster så kom jag hem i ett kaos. Jag fick förklaringen - ÅR senare, att han tagit amfetamin den tiden, vilket han vet att jag inte gillar eftersom han blir väldigt sexuellt påverkad av den och tidigare kontaktat andra kvinnor under ruset.

Så länge jag inte blir ledsen eller arg, är han ärlig.

Det värsta är att jag nästan aldrig ser honom nykter, det är bara hans arbetskompisar som gör det. Det känns så tråkigt.

Vill minnas att jag sett bra inlägg av dig i liknande trådar, så lite förvånad över din inställning här som tycks mycket naiv.

Menar du att TS ska undvika missbrukaren eller menar du att medberoende är ett slags val?

Om det sistnämnda är vad du menar så vill jag poängtera att vi människor har olika tolerans för diverse situationer. Vissa som ser sin partners lidande klarar inte alls av att göra det utan att ta på sig ansvar eller känna sig tvungna att ingripa. Med en missbrukare eller alkoholist elr liknande är detta mycket dåliga drag.

Saken är den att jag själv är en person som har mycket hög tolerans och klarar av de flesta människor (som jag tycker om). Men känner många människor som jag vet skulle må mycket dåligt i en relation med t.ex. en missbrukare.

För mig är medberoende att man skyddar personen, och ursäktar denna och hålla uppe en vacker fasad.
Det är inte svårt att vara ärlig, och inte hjälpa till med detta.

Sen är det är inget svart och vitt vi pratar om, givetvis klarar vissa inte av att undvika medberoende.
Men innebär inte att alternativet finns till hands.
Men vissa i livet är det rätt viktigt att ha en fin fasad, och där kommer man alltid "sopa skiten under mattan".

Mitt svar efter många år som medberoende, är NEJ. Tyvärr. Så länge som personen är uppe i sitt missbruk riskerar du att hela tiden slåss med missbruket och du kommer att förlora, big time. 
Drogen har alltid förkörsrätt och du kommer inte att vilja ha det så i längden och då har du offrat så många år av ditt liv på det. Jag säger bara NEJ. 

Jag säger bara NEJ.

Kan du välja nu, så gå inte in i ett förhållande med en missbrukare.

Missbruk handlar om att fly.

Vill du leva i ett medberoende? Att bli anhörig till en nykter missbrukare så är det NEJ

Jag har levt med missbrukande förälder i 20 år.

Missbruket kommer alltid gå före.

Och det kommer bli värre, mycket värre.

Lögner finns i missbruk, därav kommer han ljuga för dig.

Du kommer bli manipulerad för att han ska få som han vill.

Du är bara väldigt naiv om du dig leva lyckligt med en sån sjuk människa, för det är precis vad de är. Sjuk i sitt missbruk, en sjukdom.

Jag har inte gjort valet att ha en missbrukade förälder, men har tagit avstånd. Min andra förälder är ren och har inte det minsta missbruk, men också är sjuk, i sin medberoendesjukdom.

Dra dig ut medans du kan, du vill inte orsaka dig själv en sådan smärta.