När pappan inte vill

Har han legat med dig utan kondom har han accepterat att bli pappa.

Grattis till graviditeten!

Förbrukat ett par test i månaden skriver du. Graviditetstest? Innebär det att ni haft oskyddat sex? Hur har du och han i så fall resonerat kring det? Du verkar ju ha hoppats på barn men även han måste ju ha vetat vad det innebär att ha oskyddat sex?

Graviditetstest ja. Vi har haft oskyddat sex i närmare ett år med hans vetskap och han har varit införstådd med riskerna det medför. Vi har pratat om barn upprepade gånger och han har.. Pendlat lite i sina tankar på det. Dock har vi båda sagt -och säger fortfarande att det mest optimala vore att vänta, varpå vi varit aktsamma med äl, men nu blev jag gravid ändå. Tidigare har han inte varit omöjlig på tanken och pratat om att "hans mamma skulle älska att vara farmor", att "vårat barn måste ha ett coolt namn" etc, men nu när jag väntar det så är han helt förkrossad. Givetvis kan det vara chocken, rädsla osv, men samtidigt är han så pass ledsen och säker på sin sak att jag betvivlar en ändring i vad han vill med tiden

Jag är ledsen men han får stå sitt kast. Alla vet att har man oskyddat sex så är risken stor att man blir gravid. Det går inte att ändra sig nu. Visst, abort finns men det tycker inte jag är en utväg när man medvetet inte har skyddat sig.

Alla vet ju om risken för att bli med barn om man har oskyddat sex så han bör ju inte vara förvånad över att du nu är gravid.. I ett sånt här fall hade jag ställt denna fråga; vad hade blivit bäst för BARNET?

Absolut! Det är ju barnet som är centralpunkten i det hela och hans/hennes förutsättningar till ett bra liv som kommer i allra första rum. Självklart! Barnets bästa går före precis allting annat, ofött eller fött, och det är en fråga av alla miljoner jag har som är som viktigast. Jag vet (utan att vara ett dugg självsäker eller dylikt) att jag skulle/kommer att bli en fantastisk mamma, vilket alla som känner mig även säger dom. Min förmåga att ta väl hand om barnet och att förvalta min roll som mamma bra finns det inga tvivel överhuvudtaget om. Jag vet även att pappan skulle bli en bra sådan om han växte in i rollen och gav sig hän, han har oändligt många fina egenskaper och sidor. Även människorna omkring oss är genuint fina och bra, från både min och pappans sida. Så förutsättningarna för barnet är absolut bra!

Om pappan skulle välja att gå -vilket jag tror faktiskt är ett högst troligt scenario, iallafall till en början, så är det såklart ett mer annorlunda scenario för barnet. Jag skulle vara beredd på att älska "det" för två, ge pappan tid om han isåfall skulle vilja vara en del av hens/våra liv längre fram osv, och om inte.. Jag vet inte. Jag vill inte att mitt/vårat barn ska växa upp utan en pappa (även fast det skulle finnas många manliga förebilder i tex pappans bröder), och att leva ett liv utan honom är ingenting jag ens kan föreställa mig. Så det är ett omöjligt beslut att ta. Surrealistiskt allting.. Men som frågan du ställde, barnets bästa går alltid och kommer alltid att gå i första hand, oavsett vad som händer och vad jag/vi gör, och i pappans ögon gör det även det, även fast det i text kanske framstår som att han är oansvarig och "dum". Det är han absolut inte utan har många kloka tankar som att tex flytta till hus först. Så även om det inte framstår som så riktigt så försöker även han att se till barnets bästa

Barnets bästa att bo i ett hus?

Det går alldeles utmärkt att bo i lägenhet, ni har typ 8,5 månad på er och ni kan flytta sen också

Vad är det för mer mesiga ursäkter han har för att inte stötta dig och det som händer i eran relation?

Vi bodde 4 personer i en två fram tills barnen var nästan 7 och 9 år. Då flyttade vi till en fyra (närförort) till Stockholm, bostadsrätt.
Vi har fortfarande inget hus.

Jag förstår bara inte varför ni skyddade er om det nu inte nån perfekt tid för er att få barn! Det är oansvarigt och helt ärligt: barnsligt! Man behöver inte ha hus, karriär och allt för att skaffa barn. Men om man nu vill ha allt det INNAN man får barn, ja men se till att skydda er ordentligt! Kanske är det mina egna gravidhormoner som spökar men jag tycker du och din sambo är totalt oansvariga. Jag får inte ditt resonemang att gå ihop alls!

Håller med. Fruktansvärt oansvarigt.

Ursäkta men jag blir förbannad. Kalla mig fan inte oansvarig eller barnslig! Jag behöver varken hus eller karriär, det har jag aldrig sagt! Jag trivs med mitt fasta jobb jag har inom vården, har inga som helst problem med att bo i hyreslgh och isåfall flytta till ett potentiellt hus längre fram. -Eller rent utav hoppa den planen! JAG VILL och KAN bli mamma. Ser inga som helst problem med läget mer än pappans reaktion, även fast jag som sagt FÖRSTÅR vissa aspekter av hans resoneranden. Det kanske vore mer superperfekt tajming om ett år -ja, men nu är jag gravid NU, och trots att det kanske vore mer superperfekt om ett år så är det inte katastrof nu utan.. Bra! Jag har varit medveten om denna "risk" hela vårat förhållande JA, det har även pappan och han har tidigare inte haft denna fasta negativa inställningen. Men JAG tar mitt fulla ansvar även om jag så får stå ensam i det hela, vad jag än gör! Döm inte människor du inte har en aning om vilka det är. Jag är ingen korkad ung tjej som tar tanken på ett barn med en klackspark och skiter i dennes förutsättningar etc, utan en mogen vuxen som alltid tänker igenom saker minst 700 gånger. Du som är gravid själv, tänk om pappan helt plötsligt ångrade att han haft oskyddat sex med dig och inte vill att du behåller barnet? Det är ingenting som fanns i min vildaste fantasi! Jag trodde ALDRIG för mitt LIV att det skulle bli som det nu är!

Ni har gott om tid att hitta ett hus. Först hela graviditeten och sedan kommer barnet inte ha någon nytta av huset under åtminstone första året. Då vill de ändå bara vara där föräldrarna är.

Det är bara att kavla upp ärmarna och börja läsa Hemnet!

För det första behöver man inte vara ung för att vara barnslig och oansvarig, det finns många 30+ som är det. För mig låter det bara som om du överväger att göra abort för att din sambo nu verkar ha fått kalla fötter, trots att han varit med på att "skaffa barn". Det är ett resonemang som jag inte förstår. Jag och min man har varit helt överens om att försöka få barn. Men hade han helt plötsligt ändrat sig när jag väl blivit gravid så hade jag helt ärligt sagt till honom: "Du har två val, acceptera att det blir ett barn eller stick" Du skriver ju att du förstår hans resonemang att ha hus innan ni får barn, det skulle han ju ha tänkt på innan. Du skriver att du är i en omöjlig situation, nä du ska bli mamma och han pappa, det kommer att ordna sig. Jag tror ärligt att han har fått kalla fötter och han borde ta sitt förnuft till fånga och inse att ni ska bli föräldrar, nu är lika bra som senare.

Ber om ursäkt om jag gjorde dig upprörd. Hoppas din sambo skärper till sig! Annars, du klarar att bli mamma på egen hand.

Grattis till graviditeten och ledsen att höra att det blivit som det blivit.
Jag tycker du ska vända dig till MVC och att ni via dem får kontakt med en kurator. Så får du förhoppningvis med din pojkvän på ett besök eller två, det låter som att ni kan behöva prata igenom hela situationen med en tredje, opartisk, person. Om inte annat kan det kanske vara skönt för dig själv att prata med en kurator och reda ut lite hur dina egna tankar går. Lycka till!!

Grattis till graviditeten! Och supertråkig sits du har hamnat i, precis som mig. Dock har du och din pojkvän varit tillsammans längre än mig och mitt ex, så ni känner varandra förmodligen mer än vad jag och mitt ex gjorde.

Men iaf, jag är 21 och har kommit halvvägs på min treåriga utbildning. I september kommer min lill* bebis ut. Jag var tvungen att precis som du välja mellan min pojkvän eller barnet. Jag valde att behålla, efter flera samtal med både föräldrar och barnmorska. Mitt ex skickade många sms om att jag skulle förstöra hans liv osv. Så när jag valde att behålla, gjorde jag även valet att bli ensamstående.

Innan jag blev gravid så hade jag aldrig trott att jag skulle göra det val jag gjorde, då jag redan hade min bild utav hur mitt liv skulle se ut. Men är du villig att ändra din bild av hur livet ska se ut, vare sig du är själv eller har din pojkvän bredvid, så kör! <3

Det finns aldrig en perfekt tidpunkt i livet för att skaffa barn. Om jag var du, skulle jag inte göra abort. Han har gått med på att ha oskyddat sex och nu får han stå för konsekvenserna. Jag tror inte du blir en dålig mamma, men det är klart man önskar en närvarande pappa. En bebis har inte krav på ett fint hus eller 200kvm boyta. Ert barn behöver föräldrar och närhet.

Jag har varit där, i ungefär samma sits. Vi pratade och skojade om barn, körde säkra perioder och jag blev gravid. Jag var chockad men glad - han var ledsen och förbannad. Ömsom hot om att lämna, ömsom tårar. Vi gick i samtal och beslutade oss till slut för abort eftersom jag inte ville riskera att mitt barn skulle behöva växa upp utan sin pappa. Min känsla för att behålla barnet ändrade sig dock aldrig, jag förlikade mig aldrig med att vi skulle ta bort det liv vi skapat och som jag så starkt kände för. Så bara någon dag innan ingreppet avbokade jag tiden och jag var fullt övertygad om att jag valt rätt, det var en stor sten som föll från mitt hjärta. Min sambo blev tokarg och förtvivlad och när han lämnade mig visste jag ännu mer att jag gjort rätt. Livet blir inte alltid som man planerat och ibland måste man göra obekväma val.
Naturligtvis har jag aldrig ångrat mig. Jag bor idag i hus, är välutbildad och har ett bra jobb som jag älskar. Jag har fått allt det där, även om det inte "kom i rätt ordning". Dessutom har jag världens finaste son (som även har god kontakt med sin pappa).

Jag tycker att han förbrukat sin chans att inte bli pappa genom att ha oskyddat sex och tillsammans fantiserat med dig om era framtida barn. Det säger ju inte direkt "jag vill inte bli förälder".

Samtidigt så tycker jag det är en miss av dig att inte tydliggöra att du menade att ni skulle skaffa barn direkt. Men det är lätt att vara efterklok såklart.

Att skaffa barn måste vara ett aktivt beslut av båda föräldrarna annars riskerar man att det blir såhär.

Med det sagt så hade jag om jag varit du behållit barnet, det är ju efterlängtat av åtminstone dig. Och i det här fallet yrkar jag för att det är bättre att födas till en kärleksfull mamma, även om det inte riktigt blev som planerat än att inte födas alls.

Vad har han sagt när ni har tagit alla dessa graviditetstest?

Testar ni så otroligt ofta så måste ni ju sett varandras reaktioner på resultatet. Har han reagerat med nedstämdhet vid negativa tester?

Har han reagerat med lättnad och glädje vid negativa tester ?

Jag är så trött på alla dessa oansvariga män.

Män som VET att de har sex oskyddat och som ÄNDÅ blir SÅ förvånade när de råkat göra sin flickvän gravid. Jag säger inget om det är en olycka, dvs en sprucken kondom eller slarv från tjejens sida med t ex p-piller. Då kommer graviditeten oväntat, MEN här ligger alla korten på bordet, mannen vet att han har oskyddat sex och är så pass gammal att han borde ha lärt sig att ta ansvar och som sagt, hunnit lära sig en hel del om blommor och bin.

Helt seriöst, låt han tycka och tänka vad han vill och gör det DU vill. Låt det smälta in ett tag nu. Det tar oftast längre tid för män att smälta då det inte är deras kropp som förändras. Därav har de oftast mindre förståelse och förmåga att acceptera situationen.

Kör ditt race och låt honom få lite tid innan du bestämmer dig för att eventuellt köra ditt egna race.