Lurad att bli pappa för längesen

Jag förstår hur du känner, och det är klart att du känner dig sviken just nu. MEN det mesta går fortfarande att göra även fast man har barn. Nej, det blir kanske ingen backpackning i Australien med tre småungar, men härliga familjesemestrar först och sedan en riktigt dyr resa till Australien med finaste hotellen när barnen är vuxna istället. Liksom, du kan inte lägga allt på henne. Hon gjorde fel, jättefel. Men att du har avstått från saker är INTE hennes fel!

Jag har nu en kandidatexamen och jag har barn. Sambon bytte jobb för det han hade innan HATADE han. Nästa år ska vi resa till Australien, Chile, Argentina och New York. Vår son kommer då vara 15 månader och vi kommer ha en liten plutt på bara några månader. Vi har båda vänner och egna intressen; han spelar i en lagsport och jag dansar (så länge fogarna tillåter)...

Det låter som att du har VALT att göra uppoffringar som du inte nödvändigtvis hade behövt göra, och nu skyller du allt det på din sambo/fru. Hon var kanske ansvarig till en början, men inte längre!

Hur känner du för era barn som ni har tillsammans då?
Känner du dig glad i efterhand att just de finns?

Anna74a: Jag är glad för dem. Det är jag. Men med vår första var det svårt i början att känna något på "riktigt". Idag har vi en bra och fin relation och han ser upp till mig mycket. Med hans lillasyster var det lättare från start, rent känslomässigt. Jag önskar bara att de hade kommit nu istället för då.

Förstår också att det finns en stor risk att man skönmålar livet som det hade kunnat vara. Jag inbillar mig att jag hade gjort en massa saker. Framförallt legat runt, rest och sedan hittat någon (eller samma) sambo och startat ett familjeliv när jag velat. Inte säkert det blivit så dock. Har kompisar som ännu inte hittat någon som känns rätt ensamma.

Detta är det enda förhållandet jag varit i och den enda tjej jag haft (100% nyktert) sex med.

Oavsett hur det går emellan er så är det nog bra att fokusera på just den biten.
Inget var förgäves ändå.
Och som någon skrev här fokusera även på att åtgärda/uppfylla behov som du upplever blivit otillfredställda.
Mycket sitter i sitt eget huvud som begränsningar.
Nytt jobb, vänskap borde ju gå att ändra på relativt snabbt.
Knulla runt.........nä!

Nu vill jag inte verka självcentrerad men låt mig jämföra med min situation:
Jag är 40+ och har två stora barn sen tidigare och två små och det är allt annat än en dans på rosor att starta om småbarnsåren nu med sömnbrist, tidsbrist, ständigt inte räcka till, avkall på fritidsintressen osv, samtidigt som kroppen börjar längta allt mer efter vila och sömn, och det precis blivit lättare med de större barnen.
Jag funderar därför ofta på hur livet sett ut om jag inte börjat om, dvs bara haft storbarnen vv. 

Så jag tror du har stora fördelar som fått barn så pass ung, nu skriver du inte exakt hur gammal du är idag, men när du är 35-40 så kommer du ju att ha de jobbiga åren bakom dig och kunna ha en förhoppningsvis skön tillvaro med familjen! 
Nånstans låter det som att din tjej är någorlunda vettig och att ni har det ganska bra tillsammans i alla fall, så förhoppningsvis finns det något att bygga på.

Vad jag vill säga är att det finns för- och nackdelar med alla livssituationer, det gäller att försöka se fördelarna!

Ta hand om dig bror!

Vad bra att du kontaktar psykolog. Det är vettigt att både du själv går på enskilt samtalsstöd och att du och din sambo går å familjerådgivning för att bearbeta och arbeta med situationen.

Jag tänker att här finns flera problem inbakade i ett. Det största sveket tycker jag är att din sambo har medvetet lurat dig för längesedan och sedan ljugit om det.
Sedan finns problematiken, som jag tolkar det, att du upplever att du inte valt er livssituation som ett aktivt val, dvs du känner att du försakat saker. Ert liv tycks mer vara "bortval" för din del, än "tillval". Vad jag menar är att du hade nog valt andra vägar i livet om din sambo inte ljugit för dig om att hon äter p-piller. Ditt liv hade nog sett annorlunda ut, men vilket som varit "bättre" går inte att uttala sig om. Jag tror dock att problemet sitter i känslan av att du valt bort saker du velat göra, inte utifrån att du hellre velat ha barn just då, utan för att sambon blev gravid då. 

Men en stor del av det du försakat kan du ta igen även nu när barnen finns. Tex att plugga vidare. Jag har många vänner som börjat plugga efter att barnen kommit, eller när barnen blivit större. 

Jag tror den stora frågan sitter i om du kan förlåta din sambo och försonas med att livet blev så här, utan att bli bitter på din sambo. Om det inte går så är frågan om det är värt att fortsätta relationen då? jag själv skulle ha svårt att försonas med att min sambo medvetet lurat mig och sedan ljugit för mig under flera år. Men med hårt arbete kan det gå och professionellt stöd så klart. 

Jag antar att din tjej också var ganska ung vid tillfället. Det ursäktar inte det hon gjorde men kanske är lite förklaringen till varför. När man är ung gör man många saker som man inte skulle gjort senare i livet. Att hon haft dåligt samvete för det och nu valt att berätta betyder ju ändå att hon vet att hon gjorde fel den gången som inte var ärlig mot dej och nu tycker att du förtjänar sanningen. Det är fint av henne, för tro inte att hon inte är medveten om vad hon riskerar med att berätta.

Du kan välja att se det på 2 sätt. Antingen vara bitter på din sambo och anklaga henne för hur fantastiskt ditt liv skulle kunna blivit om inte. Eller kan du välja  att se det som om din sambo hjälpte dej på traven att dra vinstlotten. Inget vet vilken riktning ditt liv tagit om inte din sambo hoppat pillret den där dagen. Du kanske varit en av dom som förblivit ensam och bittert pepprat forumet med inlägg efter inlägg om varför du aldrig träffar någon.

Nej, skilsmässan skulle isf vara för att TS´ sambo ljög. Barnet är oskyldigt i sammanhanget och det finns ingen anledning att skuldbelägga det, eller ens berätta sanningen. Dessutom finns det andra problem i relationen, annars skulle inte TS haft tankar på separation redan innan lögnen uppdagats.

Jag tycker ni är orättvisa mot TS som säger att han gör sig till offer i onödan. Han har gjort precis det som en riktig man ska göra, han ställde upp för sin kvinna och tog ansvar för ett barn han egentligen inte ville ha. Han borde ha beröm istf klander.

Viktigast egentligen är väl hur er relation är idag? Hur trivs du att leva tillsammans med henne och hur fungerar familjelivet. Hur det kunde ha varit och vad du istället hade kunnat göra under alla dessa år är egentligen ganska oviktigt för åren kommer du ändå inte få tillbaka. Du har det du har idag och nu kan du välja hur du ska gå vidare.
Förstår dock att du känner dig sviken och lurad, men tror du kommer över det om er relation annars funkar bra och du älskar henne. 
Det är inte ovanligt att det tar lite längre tid att ta till sig första barnet. När andra barnet kommer så vet man redan vad det handlar om och processen går lättare. 

Lycka till och hoppas att det löser sig för er tills det nya lilla barnet kommer!

Jag tycker iofs att man tar rätt bra ansvar som man litar på sin partner efter ~1 år. Eller anser du att man alltid skall misstro den man lever med?

TS: Oreparerbar lögn. Gör vad du känner är bäst.

Nu är det inte mig du citerar, men jag kan förstå tankegången. Vill man inte ha barn så skyddar man sig, PUNKT. Hade hon skött ppiller användandet är det ändå inte 100 % säkert, så jag anser att om mannen i ett sådant fall inte vill ha barn bör komplettera med kondom. Risken att båda medlen havererar vid samma samlag är lägre. Det krävs liksom en diarré och plötsligt har ppillets hormoner inte tagits upp i kroppen.

MEN nu ljög ts sambo om något så permanent och seriöst, vilket är helt FEL och jag har full förståelse för att TS känner sig lurad och sviken. Däremot bör män som inte vill ha barn även ta sitt ansvar och använda kondom.

Ett hemskt svek från din flickvän (jag hade blivit fruktansvärt arg o besviken) - men också ett stort steg av henne att berätta nu, när hon är äldre och klokare. Det måste ha varit svårt (även svårt för dig att höra, så klart!). Att hon berättar, kan det vara ett tecken på att hon värderar dig mycket högt och inte står ut med att ljuga för dig längre?

Du har offrat mycket. Men det var barnen du gjorde offren för, inte henne.

Ta hjälp av psykologen och gör inget förhastat. Du resonerar klokt tycker jag och din sambo har valt att vara ärlig mot dig. Kanske öppnar hennes ärlighet för en ny, bättre tid i ert förhållande?

Det måste ju vara som att hela grunden till ditt liv, till er relation, har rämnat. Inte konstigt att det känns som att du hamnade på ett stickspår i stället för att följa din utstakade väg. Heller inte konstigt att du tänker mycket på hur ditt liv hade varit om hon inte hade gjort så. Men, och det här är det viktigaste i hela soppan - du kan inte förändra det förflutna. Du kan inte gå tillbaka och göra det ogjort, du kan inte lämna ditt liv och hoppa på det spåret som du hade tänkt följa. Det går inte. Ditt liv är här och nu, det är den här kvinnan och de här snart tre barnen. Det enda du kan göra är att fundera över vad du vill *nu*. Vad du hade velat för X antal år sedan är inte relevant nu, det spelar liksom ingen roll. Du kan inte spola tillbaka tiden och fatta ett annat beslut.

Jag skulle råda dig att dels skaffa en egen samtalskontakt för att reda ut dina känslor, dels boka familjerådgivning pronto. Ni behöver hjälp, du och din sambo, oavsett om det är för att lappa ihop relationen eller för att separera på ett för barnen skonsamt sätt.

Sen är det ju också så att det är två skilda frågor. Den ena är hur du ska hantera det faktum att livet inte blev som du hade tänkt dig, den andra är hur du ska hantera sveket. Man  kan ju landa i att det blev bra som det blev, att det till och med var tur att hon gjorde som hon gjorde, för annars hade du inte haft din underbara familj, men att du ändå inte kan förlåta sveket.

Vi är nog många som funderar över vägskäl i livet, även om det inte är så här tydligt som för dig. Det där frieriet jag tackade nej till - vad hade hänt om jag hade sagt ja? Den där utbildningen jag kom in på men valde att inte påbörja för att i stället dra till USA som aupair - tänk om jag hade valt att börja? Och så vidare.

Ni kanske skulle prova parklubb? Hon är skyldig dig en...

Och sen får du börja plugga! Du är knappast för gammal.