Jag gjorde en anonym anmälan - gjorde jag rätt??

Vill Anna och erfaren dra sig nån annanstans och tjafsa än i denna tråden? För oss utomstående ser det ganska mycket ut som att nu har olika icke kompletta bilder och inte kommer att komma överens...

Förlåt, erfaren och ! menade jag!

Jag har inget mer att tillägga i frågan. Jag vet vad som är sant, det gör inte du.
Tack för att du läste.

Vill Anna och erfaren dra sig nån annanstans och tjafsa än i denna tråden? För oss utomstående ser det ganska mycket ut som att nu har olika icke kompletta bilder och inte kommer att komma överens...

Ursäkta men detta är ett diskussionsforum

Ts vill bara ha medhåll och axelklappar, det får hon inte av mig och då vill hon inte ha mig här. *s*

Om ni diskuterar frågan i TS är ni välkomna att stanna i tråden.

Uppenbarligen var det bra eftersom grabben blev utredd och fick medicin. Han är inte alls lika rädd längre.

Han var rädd för precis allt, tycker du att ett barn ska ha det så?

Det är ryggradslöst att skriva anonymt i en tråd att ts har varit ryggradslös!

Bättre en anmälan som visar sig bara vara "fel" än att det faktiskt behövdes en anmälan utan att det gjordes någon. Svårt när du skriver att du inte har några bevis dock, då kanske man bör undvika det. Kan inte svara på om du gjort rätt.

Du gjorde helt rätt.

 

Jag hade det jobbigt i min barndom, eftersom min mor konsumerade alldeles för mycket alkohol, och var även i en destruktiv relation. Nu som vuxen önskar jag att någon gjort en orosanmälan, hade inte spelat ett dugg roll om den var anonym eller ej, bara någon räddat mig då jag var alldeles för ung för att kunna fixa det själv. (För folk visste vad som hände)

Att anmälan var anonym är inte ens relevant i diskussionen som TS vill skapa.

Möjligheten att anmäla anonymt är just för att främja att folk anmäler, så att fler barn och familjer kan få hjälp. Tycker du att det är problematiskt föreslår jag att du ser över dina prioriteringar.

Själv tycker jag att det är värre att barn växer upp i missförhållanden. Men vad vet jag, säkert är jag också ett fegt kräk som skulle anmäla anonymt...

Hur tänker du att hon ska göra det? Det är inte alla gånger man kan få tag på svart-på-vitt-fakta i sådana här situationer. Men det betyder inte att man kan ignorera varningssignalerna. Hade det "bara" handlat om en av dessa saker så hade jag förstått att man kanske blir lite osäker, men allt sammantaget gör det till ett solklart fall för soc att utreda.

Hur många fall känner du till personligen där föräldrar har blivit falskeligen anklagade och sedan fått ett helvete med soc trots att de har varit oskyldiga? Att läsa om det på forum eller liknande är inte att VETA att det faktiskt förhåller sig på det viset som den som blir utredd påstår. Barn blir idag inte omhändertagna hur som helst. Det finns till och med barn som inte blir omhändertagna trots att de skulle behöva det - i brist på bevis trots utredning.

Säger ett barn sådana saker som i ts fall, så bör man utgå från att det barnet säger är sant. Det värsta man kan göra som vuxen är att ignorera när ett barn indirekt vädjar om hjälp.

Jag har själv blivit oskyldigt anmäld till soc av någon som valde att vara anonym. Min och min makes reaktion? Vi blev glada över hur fint samhället fungerade kring vårt barn, i just vårt fall. Vi blev glada över att någon blev orolig och valde att orosanmäla "en gång för mycket än en gång för lite".

Personen var anonym, men vi förstod att det var någon i husen i vår närhet. En granne alltså. Det gjorde att vi förstod att personen i fråga ville vara anonym. Denna anmälare kunde ju inte vara säker på vår reaktion, skulle vi ta kontakt och skälla ut eller på annat sätt ställa till besvär? Den personen kunde ju inte veta att vi var helt oskyldiga och att soc rätt snabbt kunde avskriva vårt fall.

Vi fick även "från insidan" se hur en utredning gick till. Vi blev enormt rörda över omtanken om vårt barn och hur måna de var att verkligen se till att allt var ok innan fallet avskrevs.

Klart att det var jobbigt, men vi kände att det var värt det. Om några oskyldiga råkar blir utredda i målet att hitta de barn som behöver hjälp så är inte det hela världen.

Det är så många i min barndom som jag idag ser hade behövt hjälp. Varför reagerade ingen vuxen på det uppenbara? Idag är en alkoholiserad, en klarar inte av sin vardag pga svåra depressioner, en är död... Osv...

Det är vår plikt som vuxna att hellre reagera en gång för mycket en än gång för lite! Barn ska inte behöva skrika för att få vår uppmärksamhet och hjälp!

Du gjorde helt rätt TS och det är skit samma om den är anonym eller ej. 

Gud vad jag önskar att någon hade haft råg i ryggen att åtminsone göra en anmälan anonymt när jag växte upp. Då kanske vi barn inte hade behövt få lida så som vi gjorde. Men människor är rädda att göra fel och det kan jag förstå. 

Om ni diskuterar frågan i TS är ni välkomna att stanna i tråden.

Det är ju dock inte du som bestämmer vem som får stanna eller ej. Jäkla trams. Detta är ett forum, kan du inte hantera olika svar får du diskutera med någon som du vet säger det du vill höra.

Den personen lär ju inte vara jag i varje fall eftersom att jag tycker att anmälan skedde på för vaga grunder.

Jaha? Vad hade det med mitt inlägg att göra?

Okej, då skriver jag under min signatur - som givetvis är mitt riktiga namn och berättar precis vem jag är och var jag bor - att det är ryggradslöst att göra anonyma anmälningar.

Möjligheten att göra anonyma anmälningar möjliggör även okynnesanmälningar, falska anmälningar från en förälder som vill ha ensam vårdnad, falska anmälningar som hämnd för verkliga eller inbillade oförrätter o.s.v. 

"Bättre en anmälan som visar sig vara 'fel' än att det faktiskt behövdes en anmälan utan att det gjordes någon." Ja, det är ju lätt att säga för alla som själva inte blir anmälda. Har du någon aning om vilken fruktansvärd kränkning en socanmälan och -utredning kan innebära?! Vissa soctanter struntar fullständigt i all etik och alla lagar, bara de får "rätt". Det förekommer lögner i utredningar och i domstolar, utsagor från folk som säger positiva saker om föräldrar i en utredning tas medvetet inte med, det överdrivs, ljugs och spekuleras friskt i många kommuner.

Nej, jag har själv inte råkat ut för det, men jag har studerat det här i flera år nu inför ett stort projekt och haft kontakt med många som utretts av soc. Det är mycket som inte går rätt till i svensk socialtjänst, tyvärrr. 

Jag säger inte att det alltid är fel att anmäla och utreda, eller för den delen att omhänderta barn, jag säger bara att det inte är så perfekt och svart eller vitt som somliga tror.

De soctanter som tar ila upp av detta kan bespara er besväret att börja grina och gnälla.

Nu kan jag hålla med om att det kan vara vettigt att en anmäld person inte får veta vem som har anmält, men det behöver ju inte betyda att anmälaren ska vara anonym gentemot socialtjänsten. När man gör en anmälan borde man vara tvungen att uppge identitet för socialtjänsten, sedan kan anmälarens identitet skyddas i alla papper så att den/de anmälda inte får veta vem det var. På så sätt kan man undvika att en galen grannkärring okynnesanmäler allt och alla för att de glömde ta ur luddet ur torktumlaren och att någon hade fest en torsdag (sann historia).

Det skulle spara tid så att soctanterna kunde ägna sig åt de fall där utredningar och ingripanden verkligen behövs samt skattepengar, och det vore väl bra?