Mamma till missbrukande dotter

Jag vet inte varför folk är så rädda och prata och försöka skapa sig uppfattning om hur det är, utan en massa fördomar.
Säga upp kontakten låter ju hur tokigt som helst som första åtgärd.
Den finns ju alltid kvar när man testat andra saker före.
Jag säger så här, om man förskjuter sin avkomma så enkelt, så är man kanske inte den bästa föräldern.

Förstår det är en stor stress och se sitt barn missbruka, men är sitt barn så betydelselöst att bara dumpar dom vid första motgången?
Nått jag aldrig skulle göra, ta ett steg i taget och se till att identifiera problemet.
Och som du säger många ggr är missbrukaren redan belastad av någon psykisk ohälsa redan före drogdebut eller som i ditt fall alkohol(även om inte en diagnos är ställd, så finns ofta misstanken att de inte mår så bra).

Sen ska jag också säga, ibland funkar denna bryta kontakten åtgärden.
Men varför chansa med atombomben direkt?
Och sen visar sig inte funka, finns ju liksom ingen väg tillbaka till en mjukare framtoning.
Förtroendet för varandra är ju här helt borta, och antagligen under en mycket lång tid.

Självklart har vi kämpat i en massa år tidigare och försökt hjälpa och stötta. Det är det som kallas medberoende har jag lärt mig nu. Jag har inte helt stängt dörren, men det är hon som får öppna den igen. Jag har fått rådet att göra så här av en massa pers däribland tidigare missbrukare! Jag kämpar på med att hjälpa min dotter på andra sätt hela tiden. Hon vet att vi finns här för henne och längtar efter att få henne tillbaka. Och det tror jag vi kommer få - jag slutar aldrig hoppas! Men Självklart skriver jag inte alla detaljer här.

Hej igen!

Idag är det första gången sedan jag skrev inlägget (för snart två år sedan) som jag vågade mig in hit igen för att läsa vad jag skrev då.
En sådan fruktansvärd smärta och skräck som jag kände då önskar jag ingen i hela världen - man blir söndersmulad i själen...och jag tror aldrig att man blir riktigt hel igen efteråt.
Jag fick så fina peppande ord av många här och det kändes väldigt skönt men samtidigt var jag inte riktigt beredd att få ta emot så mycket elaka kommentarer och bröt verkligen ihop när jag läste dem Jag stängde ner den här sidan och har inte tittat in igen förrän nu. Jag var beredd på diskussioner och samtal och att jag skulle vara tvungen att försvara mig, men på en vanlig diskussionsnivå.

Hur som helst så har allting ändrats till det bättre 
Dottern är drogfri sedan 1 1/2 år tillbaka, har egen lägenhet och jobb och säger att hon aldrig mått så bra som nu  Vi tog upp kontakten så fort hon blev drogfri igen, precis som vi hade lovat henne, och nu finns vi såklart här för henne.
Hon säger att jag inte hade kunnat göra på något annat sätt än att säga upp kontakten som jag gjorde, för hon varken ville eller kunde lyssna på någonting just då - hon säger att det var det bästa jag kunde göra - och det känns fantastiskt skönt att höra. Och jag vet att det är sant! Det visste jag då med - även om det nog är det värsta man kan göra som förälder....

Jag vet mycket väl att allt kan ändras med ett återfall när som helst och det gör mig sjuk av oro såklart - men jag har funnit människor att prata med som befinner sig i samma situation som jag själv och även pratat med folk som har varit missbrukare själva - och det ger en tröst och stöd såklart.

Jag tänker på alla föräldrar och anhöriga som har det som jag hade det. Det är nog ett bland det värsta som kan hända att ens barn/anhörig blir missbrukare och man är i ett sådant stort behov av stöd. Stöd som jag anser att samhället inte kan bidra med.... alla blir helt handfallna när man som jag kommer och begär det. Man måste vara stark och leta sig fram till olika organisationer eller grupper själv. För missbrukare som vill ha hjälp med att sluta tycker jag det verkar vara ett lotteri beroende på vilken kommun man tillhör. Har man tur får man obegränsat med hjälp och har man otur så är hjälpen nästan obefintlig... Min dotter har nog haft en hel del tur och fått mycket hjälp och träffat väldigt bra personer <3
Man kan klaga så mycket på folk som jobbar med sådant här - Ingen nämnd och ingen glömd - men vi har träffat på ett flertal äkta hjältar

Ha det så bra allihop <3
Kram från mig

Min gissning, mot bakgrund av hur du resonerar, är att du inte slutat missbruka, alternativt aldrig hann fastna i drogerna. Kanske brukar du uttrycka dig lika kallt och kategoriskt till dina anhöriga som till ts? Kanske pressar du dem att hjälpa dig, genom tvång och skuldprojicering, på samma sätt som du nu argumenterar med ts? Det hade varit intressant att prata med dina anhöriga och se om de delar din uppfattning om att allt gått så bra för dig med hjälp av deras stöd. Vem vet - de kanske är helt slut. Du har uppenbarligen inte accepterat ngn gränssättning från deras sida, eftersom du klankar på TS som sätter gränser. Kanske känner du smärta när du läser ts trådstart; dvs att du slås av hur stor risk det är att även dina anhöriga snart säger "Stopp! Nu räcker det!" så som TS gjort.

Eftersom det är så självklart för dig att anhöriga ska stötta en missbrukare, verkar du inte förstå de allvarliga konsekvenserna för de anhöriga. Det finns inget självklart i att acceptera drogmissbruk, inte ens som förälder. Jag vet inte hur långtgående antisociala beteenden du uppvisat när du missbrukat som värst, men när missbruket gått för långt finns det många personer som blir rent farliga för sina anhöriga (fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, socialt, juridiskt ...). Många som missbrukar är så självcentrerade att de tycker det är självklart att de anhöriga ska ställa upp och sopa både kriminalitet, missbruk och antisociala beteenden under mattan, ge pengar, vara psykolog, ständigt ajour och i övrigt städa upp skiten som kommer av missbruket, utan att gnälla - år efter år, tills de anhöriga förintat sin egen person. 

Men sådan 'hjälp' är INTE att stötta. Vad du än vill tro. Första steget mot hjälp är att kontakta socialen, precis som TS gjort. Att våga ta hjälp av 'samhället', organisationer, myndigheter - ja allt som krävs för att få experthjälp så snabbt som möjligt. Då finns chans att dottern får en vårdplan med en helhetslösning innan hon tar sista överdosen eller kraschar av knarkets konsekvenser. Hela livet behöver förändras för att man ska kunna sluta och då behöver kompetenta personer ta vid och ge adekvat behandling. TS har gjort rätt som säger att hon finns för sin dotter när hon bestämt sig för att bli drogfri. TS kan skapa förändringar inom dottern genom att bryta deras rutiner och bryta medberoendet. Finns många fina framgångsexempel på detta. Ts agerar som en föredömlig förälder, med massor av kärlek, men också med tydliga gränser. Tuff kärlek kallas det.

TS har rätt att dra en personlig gräns mellan sig och knarket, det är INTE att vara ego - det är bäst både för TS och dottern. Däremot är det ego av dottern om hon inte accepterar gränssättningen, ger sin mor skuldkänslor, hot och annat för att modern inte längre vill vara med och rulla runt i gyttjan. Då respekterar hon inte sin mor och det borde vara kränkande att ta emot hjälp från någon man inte respekterar, eller hur? Alltså ett ytterligare skäl för Ts att dra en personlig gräns mot dotterns knarkande. Det är stor skillnad att stötta en ödmjuk person som verkligen vill sluta med drogerna och som är glad för den hjälp som ges, mot att stötta någon som inte alls inser sina drog- och antisociala problem och som bara tar och tar ... Ansvaret ska ligga där problemet hör hemma, dvs hos missbrukaren. Missbrukaren måste bära ett helt eget ansvar för att sluta om hen ska lyckas.

--------------
Håller tummarna för dig och din dotter, ts! 

oj, ser nu att jag skrivit en hel novell i en gammal tråd :/ hehe

Ser också att allt gått bra. :D Så intressant och glädjande att du följde upp tråden så resultatet kom fram. Så starka och duktiga ni varit, du och din dotter. Imponerande!