Lämnad i vecka 14
För cirka två månader sen fick jag och sambon reda på att vi väntar barn, jag blev glad och han mindre glad (milt sagt). Samma kväll började han hota och skrämmas om vad som skulle hända om jag inte gjorde abort och hoten och utpressningen började även komma från andra håll; från hans familj och vänner. Vet inte hur många gånger jag fått höra nu att jag är en självisk idiot utan hjärna etc. Jag förstår hans chock och lite utav paniken men gränser finns det faktiskt. Även fast det här inte var en planerad graviditet så känner jag att barnet blir inte mindre älskat för det och jag har inte kunnat tänka mig abort ens för en sekund, även om jag försökt överväga det för hans skull. Vi har pratat många gånger om barn och framtiden, samt har en jättefin lägenhet ihop och bra förutsättningar. Vi trodde även för två år sen att jag var gravid, vilket jag inte var, men jag gjorde klart för honom att jag inte skulle kunna tänka mig abort, så det har han vetat om sedan länge.
Hur som helst, har dessa två månader varit ett rent helvete. Han har pressat mig så hårt om abort, gett mig ultimatumet att välja mellan honom och barnet och jag har mått så dåligt över det. Jag älskar honom, men jag älskar även vårt barn och att ha sett barnet på ultraljud har bara gjort kärleken starkare, min sambo följde även med på ultraljudet men verkade helt oberörd; satt mest och suckade och kollade bort. På vägen hem frågade han även om jag skulle ringa och boka tid för abort snart. Han har sett hur dåligt jag mått, jag har berättat flera gånger om min rädsla och ovilja över att göra abort samt har berättat om flera bekanta som antingen blivit deprimerade, fått svårt att bli gravida efteråt samt om en kollegas syster som tog livet av sig efter en påtvingad abort. Jag frågade honom om han tyckte det var värt det, "absolut" fick jag till svar. Han skiter alltså totalt i mitt mående. Han har dessutom slagit både mig och magen så jag känner mig både psykiskt och fysiskt misshandlad, känns som jag tappat mig själv totalt. Flera gånger har han hotat om att jag minsann kommer bli ensamstående med noll framtid och har packat sina grejer för att flytta flera gånger men sedan "ångrat" sig- känns mest som försök att skrämma mig till att göra abort. Nu håller han på att packa för "sista gången" enligt honom och började riva ner halva lägenheten och packa ihop sina grejer strax innan midnatt igår kväll, väldigt lustigt med tanke på att han inte ens har fått tag på en lägenhet än (jag ska bo kvar i vår lägenhet). Vi är inte heller tillsammans längre, fick veta det via Facebook och inte ifrån honom. Han pratar knappt med mig, jag är som luft. Hela situationen har eskalerat och blivit något så fruktansvärt "smutsig". Han hånar mig, skriker saker åt mig och barnet samt säger att han är äcklad över barnet och tål inte att se bilden ifrån ultraljudet och har dessutom börjat bete sig illa mot min familj. Han har även gått och smygfilmat mig samt spelat in våra samtal, varför förstår jag inte??? Det är väl olagligt?
Jag är helt förkrossad och förstår ingenting... Inte för att jag känner att han är någon vidare förlust just nu, utan mer för att jag känner mig totalt tappad för att jag blivit så äckligt dåligt behandlad och att jag har tillåtit det. Den enda ljuspunkten just nu är det lilla livet i magen <3
Undrar om någon annan varit i en liknande situation eller har några goda råd?
