Styvdotter pratar illa om vår familj.

Men dessa regler fanns väl inte innan du kom in i bilden? Därav är det i hennes ögon Dina regler.

Kära påve? Du kanske älskar mig också? Precis som du älskar din styvdotter...? 

Nåväl. Regler ja. Ständigt dessa regler. Låt mig fråga dig följande, hur gamla är dina barn? Ert gemensamma och det jag förstod att du har sedan tidigare. en annan fråga, hur gammal var din styvdotter när du och pappan flyttade samman? Hur länge har du känt henne? Du kanske redan har skrivit det någonstans?

Det kan ju vara så att när det kommer med andra i bilden, så måste det anpassas för att det ska fungera.

Jag är ingen regelperson, men inser ändå att är det fler barn så måste det styras upp litegrann.

Vi hade inga många regler när sonen växte upp, men det kunde ändå skilja sig när syskonen var hos och när han var ensam. Han blev faktiskt mer begränsad näs syskonen var hos oss, för att de skulle få utrymme och plats.

Vi måste väl ändå tro ts att hon har gjort, vad hon har kunnat, för att få en bra relation med mannens dotter, att hon verkligen tycker om flickan. Som oss andra är inte ts felfri och hon har säkert också gjort fel, precis som vi andra gör i vårt föräldraskap.
Tonåringar kan ibland vara pest och pina.

Min del i det hela? Regler! Styvdotter tål inte regler. Men annars ska ni veta att alla våra närstående blev precis lika förvånade som vi, alla har sagt precis samma sak "va du som ställt upp och varit så snäll mot henne i allt hon gjort, både gott och ont, allt du ordnat och sett till, alla tjejkvällar". Jag har verkligen anpassat, gått på tå många gånger, men det funkade inte. Hon påstår att hon mår dåligt av mina regler. Märk det är faktiskt mina OCH PAPPAS regler. Men nej, mina.. Min släkt har också varit jättesnäll mot henne, hon har alltid fått julklappar, presenter, fått sova över hos mina föräldrar med min dotter, har fått uppmärksamhet från alla mina anhöriga. Men hon påstår att ingen av oss varit snälla. Mina föräldrar är faktiskt riktigt upprörda och sårade över det för de har investerat tid och kärlek i henne. Så de förstår inte alls. Men de är väl också häxor?? 

Ja du kära påve, jag älskar faktiskt henne, men fördet betyder det inte att man gillar alla beteenden! Rakt då inte. Gillar inte allt med mina barn heller, det är det som kallas uppfostran och vägledning. Men många kör ju med fria själar och fri uppfostran stuket.

Du har då offerkoftan på och tänker inte reflektera över din del i en konflikt med en 15-åring. Det skulle nog underlätta för dig om du tänker på att hon är ett barn, förvisso ett lite större barn, men fortfarande väldigt omogen i tankar,känslor och konsekvenstänkande. 

Dessutom är hon en människa som förmodligen är lite mer komplex än bara det som syns och märks utanpå. I henne kan finnas känslor och tankar som du inte har en aning om och som kan ha gett upphov till den här situationen.

En vuxen, som du är, som inte alls vill reflektera över sig själv utan bara vidhåller att man är utan skuld borde i den här situationen ta ett steg tillbaka och låta konflikten svalna. 

Du som är vuxen borde också veta att ett barn inte bara är en produkt av de vuxna utan sin egen person. Det kan alltså vara så att hon ogillar dig och dina barn helt utan mammans förskyllan. De kan ju båda ogilla dig och dina barn, men det behöver inte vara på grund av mamman som flickan ogillar dig, utan helt enkelt för att ni inte går ihop och hon inte önskar ha dig i sitt liv.

Vuxna människor som är sårade över att de investerat tid och kärlek i en tonåring som sen beter sig illa, borde också reflektera över om deras tid och kärlek är så villkorade, var den då äkta? 

Väldigt få människor låter sig villigt förändras, men i gemensam ansträngning så kan en relation förändras. Dock bara om båda parterna vill.

Framgår det någonstans att ts beter sig illa mot flickan? Att hon är frustrerad över situationen framgå ju klart, men det är ju inte samma sak som att hon beter sig illa eller hur?

Så med det menar du att det egentligen är onödigt att försöka utröna vad som har hänt och hur det ligger till med diverse faktorer som kan spela mycket stor roll när det handlar om relationer? 

Min erfarenhet av kärlek (hon skriver förresten älskar och inte som du "tycker om") i nära relationer är att en oerhört viktig beståndsdel i nämnda kärlek handlar om förståelse eller åtminstone en mycket stark vilja att förstå. Så när ts skriver att hon älskar flickan samtidigt som hon inte i den här tråden uppvisar någon vilja alls att försöka förstå henne så är det klart att jag undrar över vad det står för.

Det är naturligtvis som ts själv skriver att man kan ogilla någons beteende (det gäller för övrigt även tonåringar som förstås också kan tycka att olika vuxnas beteenden lämnar mycket övrigt att önska) och det är helt i sin ordning, men när det är bara och enbart det som kommer till uttryck samtidigt som ett påstående om att älska någon förs fram så tycker jag att det väcker funderingar som leder till följdfrågor. 

Ts skriver också att pappan inte tycker att det här skitsnackandet är något problem att ta tag i när flickan inte bor hos dem. Ts säger vidare att pappan gjort många ansträngningar för att tala med flickan och och ta itu med "detta" - vilket kanske handlar om en dålig relation och inte bara om de problem som ts upplever som mest framträdande just nu (kritik mot ts och ts barn samt ointresse för syskonet). 

Styvdottern är nu 15 år. Ts skriver att pappan "väl till sist fick nog". Det är inte acceptabelt. Man får i mitt tycke inte nog av sina ungar på ett sätt som gör att man - trots många tidigare kontaktförsök - inte fortsätter att söka ett sätt att ha en fungerande relation på. Jag tvivlar på att ts skulle vara nöjd med något sådant om det är så att ts och mannen skiljer sig och mannen sedan när det gemensamma barnet kanske blivit en "besvärlig" tonåring skulle välja att ge upp om hen. 

Vidare och angående regler. För människor som har mindre barn kan det te sig horribelt hur större ungar och ungdomar inte omedelbart och utan problem låter sig omfattas av de regler som de mindre barnens föräldrar ser som så självklara. Den som har en tvååring som så himla gärna hjälper till att plocka i och ur diskmaskinen ser med förfäran på hur slappt uppfostrad någon annans trötta åttaåring är som inte "ooooorkar" ställa in i diskmaskinen. Deras barn skulle minsann aaaaldrig och så vidare. På samma sätt är det ofta med tonåringarna som hamnar i nyfamilj där nästa kull och nästa kulls mamma plötsligt är rättesnöret och vad de både förväntas förhålla sig till men också på något sätt leva upp till. De hamnar inte sällan i en omöjlig situation. Ts som väl är i vuxen ålder, antar jag i alla fall, tycker att hon inte kan göra något rätt alls. Min gissning är att den känslan delas av femtonåringen och det är förmodligen en del av anledningarna till att hon inte längre bor med dem (en annan kan ju vara att hon inte ids flytta emellan).

Så för min del så tycker jag att det är viktigt att ställa frågor, få veta mer, vrida och vända på information som ges och ifrågasätta sådant som verkar och låter konstigt. Exempelvis som med yttrandet "Jag älskar detta barnet!" där det samtidigt inte finns en tillstymmelse till positiv attityd och/eller en infallsvinkel som syftar till att se på det som hänt och händer ur ett perspektiv som inte är totalt endimensionellt och anklagande.

Jag håller med dig. Men det jag ville ha fram är att jag tror inte ts är den elaka styvmodern.
Haha, detta med den flitiga två-åringen kontra 8-åringen är klockrent. Du vet väl sedan tidigare att jag anser att regler, de ska man ha om det behövs, inte regler eller principer bara för att. Vi hade ytterst få regler, men de regler vi hade, det var det en orsak till.

Men jag tror inte ts kan svara på det, för då hade hon inte ställt frågan här. Hon har inte svaret helt enkelt. Hon vill troligen väl, men det har blivit så fel

Exakt, precis så är det. Vi har regler av en anledning just för att vi är fler och blev ny blandfamilj, och det var ju inget vi satte oss ner och skrev upp liksom, utan som kom efter hand på naturlig väg. Från båda håll, mest faktiskt trivselregler. Typ; plocka upp dina handdukar, ställ upp dina skor, släng din smutstvätt, hjälp till att plocka bort/fram, ta din rentvätt, var tyst efter ett visst klockslag på vardagar, läggtider, samt typ om inte min make ville dra ut filtar från vardagsrummet ut på gräsmattan för picknick så fick mina barn ändra på det, och jag ville ha två särskilda kökshanddukar för disk och torka munnen osv osv. Det hon nog inte tänkt på är ju också att regler ändras med åldern (exempelvis hade hon ju inte ta din rentvätt när vi träffades, vid 15 tycker vi det är legitimt) och att även mina barn fått rucka och anpassas. Hon har aldrig tänkt så. Men som sagt vi HAR HAFT en superbra relation, vi umgicks mycket, pratade och hade fint samspel. Jag ordnade utlandsresa åt henne och pappan, det mådde jag även gott av. Sen nånstans på vägen har det gått käpprätt åt helt fel håll.. :-/ sen att hon har velat sova över hos kompisar mitt i veckan har vi gått med på och mycket sånt där "som hon vill", just för att vi inte har nåt motargument emot det. Har vi ingen anledning så brukar hon få vara ganska fri, förutom viss koll med umgänge och var hon befinner sig. Alltså normala "bry sig om regler" . Vi har utgått från det och hon har ett pålitligt umgänge, är klok och förnuftig så då har hon fått sova över på vardagar när hon vill. Hon har även kommit till mig om vissa tjej saker, som hon ville jag skulle övertala pappa om osv. Nånstans har det blivit fel.

Pappan har haft otaliga familhemöten med dottern, mamman och han själv om hennes mående och situation på sistone. Så han har ju verkligen försökt. Han tycker inte han vill förvärra deras relation just nu, DÄRAV att han inte vill ta tag i detta nu (tycker hon ska få tid att andas med mamman och om några månader göra nytt försök om återinflytt), han har inte gett upp henne. Jag skulle aldrig kunna vara gift med någon som skiter i sina barn. Jag har stöttat honom i att träffa dem, men ämnet är känsligt.. Känner det i luften. Har han stoppat huvudet i sanden tro?

Hur har det gått TS? Känner igen mig i så mycket som du skrivit.

Jag förstår precis hur du har det...dottern vill inte acceptera regler. Kanske är det så att det är slappare hemma hos mamman av olika orsaker.

Jag blir förvånad av att så många alltid är på barnens sida. Så länge man är snäll och tar till sig styvbarnen ska de acceptera regler. Det finns regler gör att få struktur och ordning i familjen. Tonåringar kan vara hemska.