Oväntat gravid, 21 år gammal och upptäckte sent i graviditeten

Hej, 
Jag är 20 år, fyller 21 i Augusti, jag studerar mitt andra år på universitet i England där jag bor och lever med min pojkvän som är 2 år äldre än mig. Vi har endast varit tillsammans i 6 månader men varit bästa vänner sedan vi började universitetet. Båda har (hade) en väldetaljerad plan för våran framtid, vi skulle ta våra masters och flytta till Leeds, tjäna pengar och kunna resa och leva gött tillsammans. 

För några veckor sedan fick jag problem med magen som vi trodde berodde på gallsten och jag skickades på ultraljud. Vid det här laget hade magen svullnat upp ordentligt på bara någon vecka. Väl på ultraljudet visar det sig att där är inga gallstenar, bara "något" som trycker på min högra njure. Trots att jag varit flitig med mina minipiller och sedan p-stav så visade graviditetstestet ett plus. Och min värld rasade samman. Dock fanns fortfarande hoppet om abort. Jag vet att det finns många delade åsikter om detta, men för mig var det den enda utvägen. 

Igår när jag kom till gynmottagningen får jag reda på att jag är långt över gränsen för abort, nämnligen att jag är ca 6 månader gravid och har inget annat val än att fullfölja graviditet, och barn. 

Trots extrem rädsla över situationen så har jag landat i att jag inte kan påverka situationen mer än att se till att detta barn får den bästa uppväxten han/hon kan få och jag ska älska barnet oavsett hur oplanerat det var. Detta barnet ska aldrig behöva känna sig oönskat. Dock är jag otroligt rädd för att förlora min pojkvän i detta. Efter viss panikattack on dumma utlåtande så tog han sig samman och lovade att stötta mig i detta och inte lämna mig för att ensam ta tag i situationen. Dock är han rädd att inte få samma stöd hemifrån som jag fått (han ska berätta för sin mamma ikväll). Men efter en tumult uppväxt och en pappa som gick bort för endast 2 år sedan, så drog paniken och rädslan fram gamla demoner och han mår hemskt dåligt över hela situationen och hörde idag av sig till en kurator för att prata ut om alla tankar och känslor. 

Jag vet att han lovade att stötta mig i detta, och jag behöver honom mer än något annat. Men det skrämmer mig att han ska backa ur. Trots att han verkligen inte är den typen av person. 

Det blev ett långt inlägg, men jag var tvungen att skriva av mig och hoppas på att någon där ute kan ge lite tröstande ord eller stöd. Min ursprungliga plan har ju minst sagt slagits omkull, och så även hans. Men har jag satt mig i denna situationen så måste jag försöka göra det bästa av den.