Ger upp detta (Bonusförälder)

Hur hanterade dina föräldrar dina rädslor, och hur hanterar du din sons?

Har du några råd att ge? Vad ska man tänka på för att inte förvärra ett barns rädslor?

Mina föräldrar var nog inte så genomtänkta, men gick mig oftast till mötes. Lät mig undvika situationer jag inte klarade av. Hämtade mig från scoutläger när jag ringde o dyl.

Vi har träffat en psykolog när det gäller sonen och hon tyckte i huvudsak att vi ska göra på samma sätt. Tanka trygghet och förr eller senare släpper det även om det är tungt på vägen. Klarar han inte av barnkalas ska vi exempelvis som föräldrar vara med även om andra barn i hans ålder klarar att vara där själva. Är han orolig för något ska vi lyssna och förklara utan att negligera hans känslor. Inte pusha för mycket utan hela tiden visa att vi är med honom.

Det är ofta superjobbigt. Dagislämningar har varit tortyr under två år, fram tills lillebror kom och vi kunde ha storebror hemma med. Nu är han i grunden tryggare när han slipper dagis, men kommer in i faser där han blir oerhört orolig.

Det sjuka är att min man var likadan som barn, men även han är stark och trygg idag. Inte så otippat att vår son skulle bli så alltså.

Kan tillägga att fyraåringen sover med oss varje natt, vilket är det enda sättet för honom att sova hela natten. Har en vän vars åttaåring fortfarande sover hos dem, och hon ser inte det som något onormalt - man får väl göra det som passar ens familj bäst och alla barn är olika.

Känner bara att felet ligger på båda era sidor . Om det är ett fullt friskt barn, så är det något som inte görs helhjärtat, från din sida. Pappans fel, om allt annat i relationen stämde, är för att han är där vid vartenda tjut. Har du varit med så länge, då har du absolut en del skuld i detta beteende. Det kanske är så tydligt att du ogillar henne eller bara hennes beteende, kanske hon utnyttjar det i denna ålder för att retas tillbaka på dig något av dina egna oschyssta beteenden , vilken enbart du känner till, eller också är hon bara superrädd, något i typ med mörkerrädd, oavsett så kan springandes till henne lindras eller ersättas med någon liten smart metod. Om ni ska göra det här tillsammans då måste ni vara som en enhet , underminera inte varandras auktoriteter genom att tjafsa inför x. Ni kan testa tvärtom-metod, att ni tar in henne till er hon sover med er som en liten bebis, i er säng till exempel , bär in henne, krama , stoppa om , ändå tills hon får nog eller upptäcker att det finns andra fördelar med att sova ensam (ni väcker henne inte med tvn , hon får sova ut, att något är mycket bättre med att sova ensam) - se till att snart vara ärliga med vad hon får , att i ett sällskap, har ni ett visst tempo, dock med avbrott för barnen då och då. Om hon väljer sitt rum , och ni lämnar henne där , lämna dörrarna öppna i början och visa att hon ska komma in till er om det är något. Om hon börjar tjuta och ni kommer springandes och det inte var något , kolla snabbt att nästa stortjut förhoppningsvis inte var något och låt henne komma till er , som förhoppningsvis orkar hålla famnarna öppna , obs inte obligatoriskt med ett leende. Finns bara för henne, tills hon känner sig trygg och får nog med att hänga efter er. Ju mer ni missunnar henne er tid o sällskap desto mer sällskapssuk kan jag tänka mig att hon blir. Funkar inte tvärt om metoden, krama till hon får nog , och hel-öppenhjärtligheten , ja , då kan det vara väldigt betydande att gå över till skolan och kolla vad det är för uppmärksamhet som hon får där , och vad hon inte får - att intressera sig för hennes liv! På hennes nivå sätta sig in i vad det är som får henne att öka i panik på fritiden. Om hon bor i storstaden , kanske lösningen är så enkel som att sätta in en sport. Himla svårt att säga , men bemöt henne, och glöm inte att bemöta dåligt beteende med ärligt svar, utan att vara värsta överkänslig. Lufta vissa teman m barnet . Är hon extremkrävande kan lite ansvar och hushållssysslor få henne att landa på jorden igen.

Wow, känns som om ni behöver bli en enhet som inte delar tid på gamla x-ets ovanor. Annars hade jag nog också känt för att dra om han inte kan samla sig genom att sätta dig och hans egna inte röst i första rum.

Tack för ditt svar. Så värdefullt att få höra någon som har erfarenhet. Jag förstår att det varit jättejobbigt och påfrestande för er alla. Så underbart att det ser helt annorlunda ut i dag.  Ni verkar vara väldigt kloka föräldrar, som hanterat detta helt rätt. Ha det bra!

Känner igen detta.

Har en son som idag är 9 år men varit otroligt otrygg pga sin pappa och jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han fick panik. Jag var tvungen att ta med honom överallt! Han fick somna i min säng och han sov hos mig och han fick panik om jag gick ut på balkongen utan att han märkte det. Kunde inte gå 2 meter från honom! Detta pågick under MÅNGA år.

Han har en ångestdiagnos efter utredning på BUP. Vi har jobbat på detta under sååå många år, babysteps. Men eg försvann det inte (eller inte borta helt men mer eller mindre) förrän han fick medicin. 

Det vi gjorde dock var att jag HELA tiden berättade vart jag var, vart jag gick osv. Även om jag gick och duschade så sa jag "nu går jag och duschar så om du ropar och jag inte svarar så är det därför" och alltid hade jag dörren öppen osv. Undan för undan så tog jag mig lite längre och längre ifrån honom. 

Jag fick rådet från BUP att INTE "träna" honom att vara utan mig utan snarare tvärtom. Ge honom MASSA närhet, trygghet och hela tiden visa att jag fanns där. Att han kunde lita på mig. Säger jag att jag är hemma så är jag hemma, säger jag att jag ska ligga bredvid honom hela natten så gör jag det, säger jag att jag går ut på balkongen så gör jag det etc. ALLT handlar om att få honom trygg med att han kan lita på mig och det gör att man undan för undan kan öka "friheten" och det har funkat... men det har tagit tid. Dessutom är han i behov av medicin också men det blev lite bättre även innan medicinen. 

Så bra att ni med erfarenhet berättar om detta. Många som inte har det, kan vifta bort det med att det handlar om bortskämda barn, som curlas av sina föräldrar. Att barnet istället behöver stramare tyglar och gränser, för att lära sig att ett sånt "beteende" inte lönar sig. Men så skapar man ju inte ett tryggt barn.

Så tack för att du berättar.

Jag hade börjat undra varför hon är sådan? Vad triggar problemet? Vad händer när Jon är hos sin mamma? Kanske händer det saker där som gör att hon är rädd att pappa ska försvinna? Kan mamma och pappa kommunicera? Jag hade kontaktat en psykolog..

Flickan har varit så här sen hon var två år. Hon är likadan när hon är hos sin .mamma. Det var samma sak med hennes storasyster,

Nu har jag inte svarat på ett tag här....

Min man har varit och pratat med sin "samtalscoach" (beteendeterapeut) en halvtimme i juni och anser att han "sökt hjälp"

Situationen är oförändrad men nu har flickan varit hos sin mamma 2 veckor.

Jag är så less på min man, så jävla tråkig människa...äcklas av honom han sover naken och springer runt här naken om kvällarna.

Vad tror han?!

Svårt att få tag i lägenhet dock