Ger upp detta (Bonusförälder)
Gifta i 2 år, I 5 år har vi bott ihop...tillsammans i 7. Båda har barn sedan tidigare och ett gemensamt. "Problemet" är makens 9 åring, ända sedan vi träffades har har varit extremt otrygg. Fram tills för ett år sedan vågade hon inte ens vara i ett annat rum än pappan. Följde honom överallt och fick panik om han "försvann" ex från köket in till tvrummet utan att hon märkte det. Men det som är mest jobbigt är sömnen...fram tills för 2 år sedan låg han hos henne i sängen varje kväll när hon skulle sova, hon vaknade 6-8 ggr varje kväll (varje gång hon somnat och han gick särifrån)
Nu har han succesivt vant henne vid att först sitta brevid sängen, flytta stolen längre och längre ut för att nu sitta utanför. Hon vaknar dock fortf många ggr...hon är livrädd för att somna, ligger och stirrar och när hon till slut somnar vaknar hon i panik och skriker efter pappa. Han kommer tillbaka, sätter sig där igen sedan upprepar detta sig 4-5 ggr till varje kväll! Han sitter mellan 1,5-2 tim hos henne varje kväll.
Som ni kanske kan räkna ut- vi har ingen tid för OSS, inget samliv över huvud taget.
Dagtid följer hon pappa som en svans, kan tillägga att makens 15 åring var precis lika dan fram till hon blev 14, då började hon vilja sova själv. våran gemensamma son och mina amdra barn är och har aldrig varit några problem med. Sitter hos dom läser eller sjunger, sedan sova och dom är helt ok med att jag går till min säng och sover när de har somnat.
Jag har lessnat, gett upp, orkar inte mer.
Känner mer och mer att jag inte tycker om barnet och jag VET att det enda rätta av mig är att lämna..flytta.
Hon känner säkert att jag inte tycker om henne och det krossar mitt hjärta, hon förtjänsr bättre, jag vet...jag är inte så ond som jag kanske låter.
Har sökt lägenhet i 3 mån nu, men det är svårt.. bor i en srorstad och det är jättesvårt att få tag på nåt (hyra/köpa)
Ville bara prata av mig och se om någon varit i liknande situation eller känt lika dant? 
