Han vill inte ha barn nu. Kanske sen

Ja, så är det ju i deras fall. Inte hjälpte det...

Ts ÄR ju 30% yngre än sin man...

Vi separerade för 2.5 år sen nu, sen 1.5 år tillbaka är jag tillsammans med en man som verkligen vill ha barn med mig, nu är vi snart inne på tredje försöket till första barnet :)
I mitt förra förhållande så var det nog inte så att jag till varje pris ville ha barn med just honom, men vi var ju gifta och hade varit tillsammans i 12 år... Sen så hade han ALLTID en anledning till varför vi borde vänta och det är ju inte så kul att skaffa barn med någon som egentligen inte vill...så vi fôrsökte inte ens.

Nu är är 35 år gammal och visst, tanken slår mig att det kanske kommer bli svårt att skaffa barn i min ålder men vi får se! Men det är också därför som du inte kan vänta hur länge som helst på honom (fast du är ju fortfarande jätteung :) )
För man ska nog inte heller underskatta tiden det tar att träffa någon ny, en som är rätt för en och som man sen ska lära känna ett tag innan man skaffar barn :)

Men jisses, har jag inte pratat om det i mina tidigare inlägg?

Vad härligt, önskar er all lycka till.

Jag är ingen sån där stark människa som kan lämna. Och stå stadigt kvar på jorden. Jag hatar ensamheten. Ingen trygghet.

Men först skall jag ge det en sista chans. Fråga honom om han fortfarande vill ge det ett halvår. Vill han det så tänker jag ge det den tiden.

Känner igen mig i din berättelse FP. När jag och min sambo träffades ville han inte ha barn, och visste inte om det någonsin skulle förändras. Jag gav honom en deadline, ville han fortfarande inte då så skulle vi göra slut. För vi tyckte ändå det var värt att få så många år tillsammans som vi bara kan fyllda med kärlek än att separera när det kanske är så att vi kan mötas i frågan i framtiden.

Han närmade sig i frågan och kände att han inte inte ville ha barn, men kände sig inte redo och kände ingen längtan. Vi pratade mycket om varför, om det var något konkret som behövde hända för att han skulle känna sig redo, byta jobb osv men var inget sådant. Vi pratade om att tid inte gör någon som helst skillnad. Vi kom fram till att det handlade om en rädsla för den enorma förändringen, och om att inte känna sig redo men tro att jag föddes redo och redan är en förälder utan barn. Han har lugnat sig i att jag inte heller är en färdig förälder utan att det är något vi lär oss tillsammans, och vi har just börjat försöka.

Tycker du har helt rätt inställning, det är ingens fel utan det är vad det är, ingen har rätt/fel känsla utan ni har ett hinder ni behöver ta er över, tillsammans eller ej. Önskar dig all lycka till, hur det än blir så blir det till det bästa.

Tack för du delade med dig av er fina berättelse. Förstår att ni måste vara lyckliga som kommit så långt till bebisverkstad.

Tror inte heller tid spelar någon roll för min man. Men just nu är det lite extremt då vi totalrenovera ett hus själva. Han har så mycket att tänka på. Vi har bestämt att ge det ett halvår med förhoppning att det har lagt sig lite. Han säger att han skall närma sig tanken och jobba med den. Han tog upp ämnet lite med en kompis som valt att inte skaffa barn. Tyvärr så kunde inte kompisen delvis så det var tragiskt. Gav inte min man så mycket vägledning tyvärr.

Det är svårt, frustrerande. Svårt att hålla huvudet högt. Han är 36 år, känns som han borde veta om han vill ha barn eller ej. Jag blir besviken. Varför kan han inte göra detta för oss? Ska vi kasta bort allt detta för att han är osäker och inte riktigt vet. Försöker tänka klart men det är svårt. Igår kom han insmygande bland lakanen när jag sov. Hade underbart sex, tänkte yes nu händer det. Men blev avbrutet. Besviken igen igen igen.

Ny dag nya tag.

Känner verkligen igen den besvikelsen och frustrationen, så svår situation... Vad skönt att du bestämt dig för att ge honom den tiden, mest tänker jag för att du vet då att det har ett slut om ett halvår, vad resultatet än blir av hans grubblande. Jag håller tummarna för att det blir till det bästa.

Min sambo ville ha barn men fick "kalla fötter". Vi hade försökt i ett år först utan att lyckas och nästa steg var utredning. Han mådde inte bra, fick katastroftankar och vi gick i terapi. Ett år handlade det om honom och jag väntade. Jag parkerade drömmen.

Min mamma fick mig att vakna. Hon tyckte jag skulle köra på egen hand i Danmark. Idén fick mogna ett par månader och jag bestämde mig. Sa till sambon att jag gör det med eller utan dig som far. Du väljer. Du väljer om relationen ska fortsätta eller ej. Han gjorde slut. Jag åkte till Danmark.

Körde IVF själv utan att lyckas, träffade en ny man mitt i alltihop, vi får snart vår första tillsammans via äggdonation.

Mitt budskap:

- du lever en gång, du har en skyldighet mot dig själv att uppfylla dina drömmar

- det är faktiskt inte säkert att man kan få barn, bara för att man vill. Du tar en risk som skjuter på det och din sambo verkar ta för givet att det går

- du är så pass ung att du har tid att hitta en ny man som delar din dröm. Men åren går sjukt fort om inte allt bara rullar på. Du vill kanske helst ha flera barn? Min resa tog nästan 5 år.

Kör ditt race. Det är SÅ befriande - om är smärtfyllt - att fatta beslut om sitt eget liv och släppa taget om "ankare" till partners. Våga.

Finns det något mer oattraktivt än en person som inte vill ha barn? Jag tror inte det.

Det tyder någonstans på att personen fått fel uppfostran och har helt fel värderingar och syn på livet. Jag skulle inte kunna leva med en sådan person. Även om han skulle ändra sig finns hans ruttna värderingar kvar.

Gå vidare och träffa en man som fått en trygg uppväxt och vill bilda familj med dig.

Tyvärr så tror jag att han inte vill ha barn då han skjutit på det flera gånger och nu även sagt att han kan tänka sig vara utan barn. Men att han lovar tänka på det och det kanske blir rätt tillfälle är nog för att han älskar dig och vill inte förlora dig och kanske hoppas du kan ändra dig i barnfrågan. Jag är tjej och vill inte ha barn men tog upp det med min kille redan första månaden vi var ihop. Har även tagit  upp frågan igen efter något år tillsammans ifall han ändrat sig och vill ha barn så jag isåfall skulle kunna släppa honom fri. Men vi är fortfarande ihop. Denna diskussion om barn måste man nog våga ta upp i ett tidigt skede -sen är det självklart inte lätt. Tycker du ska ta ett rejält snack igen och vara extra tydlig med att du verkligen vill ha barn och be honom vara ärlig om han verkligen vill ha barn el ej.
Kanske handlar det bara om rädsla och då går det nog att lösa men det kan också vara så att han verkligen inte vill.

Ruttna värderingar och fel uppfostran??? För att man inte vill ha barn? Varifrån  har du fått det ifrån? Sen är det faktiskt också så att man kan älska barn och ha en bra barnsyn fast man inte vill ha egna.

Det säger sig självt. Att få barn är det känslomässigt största du får uppleva i livet. Om nu barnen inte själva vill ha barn har det uppenbarligen inte förts vidare till nästa generation.

Så svårt och tungt. Slits mellan hopp och förtvivlan. Fick rådet av manlig kompis att inte tjata, prata eller pika om barn utan släpp ämnet. Ja det låter vettigt. Men känns som jag måste vara den starka och lägga band på mig själv samtidigt som det är min dröm som ev kan bli krossad genom att inte få barn med honom. Styrka, håll huvudet högt. Fortsätt med vardagen. Får inte prata om det. Blir tokig. Ibland vill jag ge upp. Hatar att behöva vänta på någon annans grubblande. Speciellt när det handlar om min framtid.

Tack ni som delar med er. Läser och tar till mig det jag kan.

Kanske har du rätt i detta med att få barn är något av det största känslomässiga man får uppleva, MEN jag håller definitivt inte med dig om ruttna värderingar. Förstår inte hur du överhuvudtaget kan tro att någon som inte vill ha barn har ruttna värderingar. Har ju inget med det att göra överhuvudtaget. Eller rättare sagt varför  tycker du det är en rutten värdering att inte vilja ha barn?
Tror heller inte att trådstartaren tycker sin pojkvän har ruttna värderingar bara för att han velar. De verkar ju uppenbarligen älska varandra -därför ett svårt dilemma.

Jag har själv fått höra att jag har en bra barnsyn och ett bra barnperspektiv och det finns tom en som sagt att hon tycker det är jättesynd att jag inte vill ha barn då jag skulle bli en bra mamma. Men jag har mina anledningar att inte vilja ha egna barn. 

Jag förstår att det måste vara jättejobbigt och tungt för dig. Det där med att inte prata om det -jag vet inte om jag håller med om det, men tar du upp det varje dag blir det för mkt. Hur länge har ni varit ihop och hur länge har ni varit sambos i lägenheten? Har ni vart ihop mindre än ett år då kan jag tycka det är okej vänta ett halvår - har ni varit ihop längre så rejält snack tidigare. Kanske låta bli barnpratet en månad med bestäm nån dag då ni pratar allvar om det. Kanske ska ni ta hjälp av nån terapeut så båda vågar lufta känslor?
Hur ofta pratar du om det då? varje dag? Då förstår jag om det är tjatigt, men å andra sidan du är 27 och du vet att du vill ha barn - då tycker jag han borde vara ärlig med dig - kommer han verkligen ändra sig om ett halvår? 
Och känn efter - är barnlängtan starkare eller är kärleken till honom starkare? Finns ju ingen garanti att man får barn även om man vill men du vill ju försöka iallafall.
Fosterbarn? ta hand om andras barn varannan helg el nån gång i månaden? tills ni vet hur ni vill ha det tillsammans?

Hej alla.

Var ett tag sedan jag skrev här. Vill uppdatera er och förhoppningsvis ge lite hopp till er tjejer som går igenom samma vånda som mig.

Jag valde att sluta prata efter jag gjort klart att detta är viktigt för mig, jag vill ha barn med honom. Efter det var jag tyst om barn väldigt länge. Igår så hade vi sex och jag har haft lite jobbigt med det då jag blivit så ledsen när han inte kommit i mig. Känt mig så ledsen och besviken. Men så igår, utan att jag ens tänkte på det så kom han i mig. Blev så chockad. Glad. Lättad. Han menar allvar.

Var viktigt för mig att försäkra att han gjorde det av fri vilja och det gjorde han menade han på.

Så hörni, det Finns hopp! Även om jag gärna vänta lite med bebisverkstad så blev jag så glad !!

Så kul att ni kommit igång med bebisförsöken! 

För oss lossna det på lite samma sätt. Jag sa till flera månader innan mina p-piller tog slut och att jag inte tänkte ta fler. Efter det körde vi med säkra perioder med inställningen att blev det något så blev det. Han frågade alltid hur jag låg till och jag svarade ärligt. Var det osäker period så drog han ut den. En dag frågade han inget (det var en säker period för mig). Veckan därpå gick jag in i mitt bebissnack igen och då sa han att vi ju jobbar på det nu. I början var jag rädd att han bara gjorde det för min skull men nu frågar han vilka chanser det finns och anstränger sig extra under äl veckan. Ibland styr han kundvagnen en runda ner om barnavdelningen på ICA för att "kolla läget". 

I vårt fall har det handlat mycket om våra olika bakgrunder och förutsättningar när vi växt upp som har satt stopp tidigare. När vi väl började prata mer om detta och att våra upplevelser inte nödvändigt betyder att våra barn kommer få samma uppväxt så har det släppt. Sen behövde sambon tid att bearbeta tanken själv tror jag. 

Vi ska påbörja sjätte försöket snart och jag börjar förlora hoppet men han säger hela tiden att det kommer. Det är nog tur att vi inte alltid är i fas med våra känslor, då peppar vi varandra när den andre är lite nere