Tvåbarnschocken

Grabben var nästan 3.5 år när lillasyster gjorde entré, han var ett otroligt lätt barn och väldigt lugnt av sig och flickan sov drygt 20 timmar om dygnet hela första året så här var det hur lugnt som helst och ingen omställning för oss precis.

Jag har två gossar med 11 månaders mellanrum. Jag tycker att det är stor skillnad att gå från ett barn till två. Det jobbiga är inte att man får byta fler blöjor eller mata två barn. Det som varit jobbigt för mig/oss har varit att försöka synkronisera rutinerna. Jag har lärt mig att inte stressa, allting får ta sin tid. Men det är lätt för mig att sitta och skriva det, för så var det inte alls i början för mig. Det var och är skitjobbigt ibland. Storebror är idag 21 månader och lillebror 11 månader. Jag jobbar ungefär en dag i veckan och det är fridens liljor ;) Jag älskar min små barn mest i hela världen och ångrar inte en sekund att just dom två finns. Man fixar mer än man tror! Go for ut!

Vi stillade oss vid ett barn, men de i vår närhet som gått från ett till två har alla hamnat i nån slags chock. De har inte kunnat umgås knappt då allt handlat om att få ihop det med barnen, mat och sovtider.
Sen blir det säkerligen inte så för alla. Långti i från. Handlar nog också om vilken sorts förälder man är.

Jag tycker chocken var störst vid första barnet. Vid andra barnet är man ju rutinerad och redan van vid att aldrig få styra sin tid osv längre.

Vår äldsta var precis 1 år och tio månader när nästa kom. Blev inte mycket till chock - vi trodde det skulle bli sjukt jobbigt då vi blivit förvarnade av många. Visar sig att de. Älskar. Varandra! Gör precis allt ihop och har faktiskt aldrig bråkat! Äldsta har aldrig tagit hårt i sitt yngre syskon och ingen avundsjuka har behövts parreras. Vill bara skriva att det kan bli så också!

För mig har det varit olika perioder...
När lilla var bebis kunde jag inte lämna henne ensam en sekund när storebror var hemma för han kunde få de mest bisarra ideer... Inte elakt utan mer undersökande.
Nu är de 9 och nästan 5 och älskar och hatar varandra. De vill kramas, och brottas och det slutar varje gång med att en av dem gör illa sig. Storebror vrålar värst, då han inte riktigt hunnit vänja sig vid att syrran ger igen...

Däremellan har det varit långa perioder när det känns enklare att ha två än det var med en. När de har kompisar hemma (undantaget klasskompisar) så är det bra för de kan bryta och ändra lekkonstellationer, så med 6 barn hemma är det mycket mindre bråk än med två När de börjar ledsna på varann byter de lek automatiskt när de har många att välja på.

Stora bor hos sin pappa på halvtid och lilla gråter efter honom när han är där. Sen är de sams i max 10 minuter när han kommer hem... Fast de 10 minutrarna gör det värt det

konichiwa, skönt! Vi var ganska relaxade med vår dotter från start. Hon fick liksom bara hänga med på allt vi ville göra.

Störst omställning till första barnet. Kändes mycket enklare få barn nummer 2 även om äldsta hade lite svårt med omställningen. Kändes som hon grät en hel sommar över att behöva vänta. Lillebror sov heller typ aldrig (visade sig senare vara känslig mot mjölk) så jag minns knappt den sommaren P g a sömnbrist men ändå upplevde jag omställningen som mindre.

Barn nummer 3 och 4 har inte varit chock alls. Visst lite nytt att det ff fins barn som kan slåss när man tar undan ett barn men syskonen han varit helt som vanligt, de har då redan varit vana att behöva vänta ibland.

2 år mellan alla.

Hemskt.

På riktigt.

Skulle ALDRIG någonsin rekommendera någon att skaffa två barn tätt!!

Absolut minimum MINST tre år emellan, helst 5 år eller när första barnet börjat skolan! Definitivt inte om man är ensam eller äldre heller... Att ha en 1,5 åring och en nyfödd/bebis är så otroligt mycket tuffare än de flesta kan ens föreställa sig.

Nej stanna vid ett barn om du inte kan få fler senare.. Det räcker!