Måste alla verkligen ha eget rum? Är det synd om mina barn?

Börja behandla mannens familj likadant då. Ställ ledande frågor till dem gällande deras levnadssätt "är det inte synd om er som... " typ.

Hur många kvm är våningen? Hur stort är det gigantiska rummet? 

Vi bor också i en enormt stor sekelskiftesvåning där rummen inte bara är många utan även mycket stora. Jag har trots det svårt att se att fyra barn skulle kunna dela på ett rum och ha den sorts privatliv i alla fall så småningom förmodligen önskar ha. 

Men det är väl bara att flytta när det inte längre fungerar för barnen. Finns ekonomin så finns inga problem. Kritikerna kan väl informeras om det. "Vi flyttar när barnen så önskar."

Det är snarare normalt för däggdjur att sova tillsammans med andra.

Kan ni inte avdela rummen bättre så det blir som separata rum då? Det är lätt att sätta upp väggar

Om alla trivs med det ser jag inget problem. Tvivlar på att det kommer fortsätta så för er dock nu när de börjar komma upp i åldern och bli ungdomar. Puberteten förändrar barn massivt och i den åldern tycker jag alla borde ha någonstans de kan vara ifred.

Nej, de enda som kan bedöma om era barn trivs att dela rum eller inte är ni och era barn. Jag tror vurmen för eget rum är överdriven. Tänk hur man är som vuxen, nog sjutton sover man bättre när man hör andetagen från någon man är väldigt nära (partner, syskon...). Det är mänskligt att vilja sova ihop.

Det jag tror är viktigt är att barnen kan hänga med kompisar någonstans, men det kan vara vardagsrummet, ett källarrum eller ett barnrum - bara alla känner sig välkomna.

Jag minns en fin artikel i nån heminredningstidning jag läste om två brödern i 16-18-årsåldern som hade delat rum i hela sitt liv. Iom att nån mor- eller farförälder gick bort fick familjen ett stort arv och köpte hus och byggde ett "gästhus" med två rum och ett badrum för pojkarna. De valde att inreda det med ett gemensamt sovrum och ett tv/dator-rum för de trivdes med att dela sovrum. :)

Tänker på hur underbart det är att barnen faktiskt får vara med och välja. En fantastisk möjlighet som inte alla större familjer har. Så jag blir bara alldeles varm i hjärtat när jag läser det här!
Barnen trivs tillsammans och dessutom med tanke på TS beskrivning om storleken på rummet så verkar det inte finnas några svårigheter att avdela rummet om det behövs.

Tänker lite osökt på den där kristna familjen i USA, kommer inte ihåg vad de heter, men de har gått på tv.... 17 and counting? Asch men i vilket fall som helst bodde ju faktiskt barnen ihop tills de gifte sig eller så. Men å andra sidan så var ju sex innan äktenskapet omöjligt när de behövde förkläden när de dejtade tills de gifte sig...

Antar att så inte är fallet nu. Men de verkade ju bara tycka det var skönt att bo i samma rum som systrarna eller bröderna. Fast det kanske var en extreme liknelse...

Ok, jag skiter i att vara anonym för det kan man tydligen inte vara i den här forumsdelen! VARFÖR ligger tråden i sandlådan?! Är det så otroligt att sex barn delar på två rum?! Varför skulle jag ljuga om det?! Jag ljuger INTE!

Er andra hinner jag inte svara fören imorgon.

Nej, det är inte synd om dina barn och barn måste inte alls ha egna rum. Jag hade gärna sett att mina barn delat rum, för jag tycker det verkar ganska mysigt. Det hade nog dock inte funkat så bra hos oss, då det skiljer för många år på barnen, nio år mellan de båda första och sen sju år till yngsta.
Hade mina barn varit någotsånär jämnåriga, hade jag tyckt att det skulle vara kanon om de delat sovrum och kanske haft ett annat till lekrum.

Jag kan dock tycka lite synd om de barn som växer upp i området där min arbetsplats finns. Där bor många barnfamiljer i två- och trerummare, inte för att de har sämre löner, utan för att de prioriterar att ha en ny BMW på parkeringen och att ha ett hus i hemlandet, som de åker till en gång per år. Men det handlar klart om kulturskillnader och de barnen kanske är nöjda, vad vet jag egentligen.

Nej! De måste inte ha egna rum.

Våra barn (2) har ett litet rum där det går in en våningssäng, en bokhylla och med lite god vilja skulle vi nog få in ett litet skrivbord också. Vi har ett rum "över" men barnen själva VILL dela. 

Vi har väl lackat ur någon gång och erbjudit dem att få eget rum, där de kan ha egna saker och egna vänner. Båda två har varit nöjda med idén - ända tills de inser att de får sova själva! Då vill de enbart dela rum! De har en enorm trygghet av varandra har vi kommit på. Förstår dem till fullo - här sover mamman och pappan i ett rum tillsammans och sedan så ska de ligga själva och sova?! 

Det var till och med så att storasyskonet som var 3-4 år på den tiden, önskade att de skulle få dela rum när bebisen flyttade ut från vårt rum! Kan säga att vi har inte hört någon som pratat illa om detta, utan snarare att de verkar ha de ganska mysigt och att vi gjort våningssängen till varsitt krypin är nog ett steg till.