Måste alla verkligen ha eget rum? Är det synd om mina barn?
Hej
Jag bor med min stora familj mitt i centrum en mellanstor stad. Vi bor i en femma, men det är en gammal paradvåning så de flesta rummen är väldigt stora. Vi har sex barn som delar på två rum, flickorna( 11, 11, 10 och 7 år) i ett rum och pojkarna(8 och 4 år) i ett rum. Och så jag och maken i det lilla sovrummet och ett litet rum fungerar som kontor/gästrum/hobbyrum.
Vi alla trivs med att bo så här. Barnen gillar(för det mesta) att dela rum och de älskar att bo mitt i stan. Vi har sagt att de själva får säga ifrån när de tycker att det blir för trångt och vi har till och med tagit med dem på en husvisning i ett lummigt villaområde i närheten så att de fick se hur det skulle vara att bo i ett stort hus där alla fick egna rum. Men de föredrar att bo som vi gör nu.
Ändå är det många ANDRA som ojar sig över våra barn. Att det är synd om dem som inte har egna rum. Att de har dåligt med plats och säkert inget privatliv. Att vi vuxna är själviska och väljer att bo så här bara för att vi själva vill. Särskilt makens familj pratar mycket om det här MED våra barn, typ "du har det så jobbigt va lille vän? Du kan väl aldrig ta med kompisar hem? Du har det ju som min mamma hade det på 1900-talet" och sånt. Vi säger ju båda ifrån när de håller på så och de äldre barnen själva tycker att farmor och gänget är ganska löjliga, men ändå....
Så är det synd om våra barn och måste man ha eget rum?