Blir han en bra förälder?

ja, vänta kanske lite med barn iaf...

känner igen ditt dilemma. min kille är också temperamentsfull. han tappar sig själv totalt när han blir arg. däremot har han stor självinsikt om detta. så han använder olika strategier så gott han kan. han vill verkligen inte bli på det sättet, det sårar honom själv mycket då det går emot hans självbild.

jag blir också rädd och väldigt ledsen när hans ögon blir helt svarta. det händer inte så ofta men när det väl händer är det likväl tufft. tidigt i förhållandet förklarade jag lugnt och innerligt att han inte får höja rösten åt mig (han hade då gjort det två ggr) för att jag blir rädd och får panik och så vill jag inte prata med nån i mitt hem. det finns inte i mig. så jag sa att det är en dealbreaker, vi kan inte vara ihop om han gör så. han har inte höjt rösten åt mig sen dess. han har heller aldrig slagit i luften och så men däremot kastat grejer när han blivit arg (bort från mig, inte mot mig).

det är fortf svårt för oss vid konflikter men vi har lärt oss mycket om hur vi ska hantera varandra genom kommunikation. han kan bli riktigt tjurig men han kan berätta för mig vad det är som gör honom tokig och det är bra. ibland kan han inte förklara, om det är nåt djupare, men då brukar han skriva mig en text om sin känslor på sms när vi är ifrån varandra istället. nu kan vi ha bråk som går över på nån minut, det var otänkbart förut, då var det minst en massa timmar ibland flera dar som gick åt. jag har t o m lyckats få honom att skratta mitt i ett tjurigt utbrott! det går att hålla temperament i trim. så länge allt i relationen o livet i övrigt är bra.

jag har också funderat som du, då vi väntar barn nu. hoppas att en pressad situation som föräldraskap kan vara inte pressar tillbaka sättet han försöker hantera sina pressade känslor på.

du är väldigt reflekterande och analytisk, men vad säger din maggrop? kommer han kunna dämpa sin utbrott med hänsyn till ett litet barn? att han är osäker på att bli pappa pga medveten om sitt humör låter ändå rätt lovande. men lär er mer om hur ni löser missförstånd och sårade känslor först innan ni ev drar igång babyverkstad. du måste förklara din gräns tydligt och han sin. chansa inte

Hej

Det är första gången jag startar en tråd och anledningen är väl för att jag börjar bli alldeles för förvirrad för att kunna ta ett bra beslut utan någon annans input.

Jag har levt ihop med min sambo i tre år. Senaste året har vi börjat prata barn, jag vill gärna ha barn snart, han är mer ambivalent om tidpunkten och vill vänta. Jag är också ambivalent men av andra orsaker, eller egentligen är det väl samma orsak. Både han och jag är oroliga för hur han kommer bli som förälder. Missförstå mig inte, jag tror inte att jag själv kommer bli någon perfekt förälder på något sett, men det finns en oro.

Anledningen är att när han blir arg blir han skogstokig. Det kan riktas mot mig eller vilken annan människa i världen. Han säger att man inte "ska stå i vägen", för honom. Om vi hamnar i en konflikt (läs; när han blir provocerad av någonting jag gör, tex att jag säger något han tycker är korkat, att jag himlar med ögonen vid fel tidpunkt, att jag ber honom lägga undan telefonen fem minuter för att vi ska få fem minuter tillsammans) blir jag numera rädd för honom. Han blir svart i ögonen. Säger kränkande saker till mig som "Du är ju helt psykiskt störd", "Ska du gå och börja grina nu", "Du är inte värd den här huvudvärken", "Du är sjuk" osv. Det är saker som gör ont att höra tycker jag. För några veckor sedan gjorde vi slut och var ifrån varann några dagar. Sedan ville han prata om det och erkände att han hade gjort fel i bråket, något som aldrig hänt förut. Han sa att han aldrig skulle kunna hitta en annan tjej som är så bra som jag och jag valde att ge relationen en ny chans, men gav inombords mig själv ett ultimatum att om han inte blev snällare mot mig så skulle jag gå.

Igår blev han arg på mig igen. Han skrek åt mig, när jag gick ut från sovrummet slog han handen i garderobsdörren där jag precis stått. Jag gick in på toaletten. Jag kände mig rädd eftersom han skrek och slog i garderoben. Sedan slog han näven i badrumsdörren. Han skrek något mer som jag inte minns och gick sedan ut en stund. Jag trodde inte att han skulle komma tillbaka för han brukar åka iväg när han blir arg.

Han kom tillbaka, var arg på mig först men började sedan säga saker som jag brukar säga när vi är osams "Jag vill ha en trevlig kväll med dig, jag jobbar imorn så det här är den tiden vi har tillsammans, jag vill att det ska vara bra."

Och då bad jag om ursäkt för att jag hade provocerat honom.

Nu är det morgon och han har åkt iväg. Jag känner mig villrådig om jag borde lämna honom förgått nu eftersom jag hade gett mig själv ett ultimatum. Jag ser en förändring i honom på det sättet att han mer börjat prata med mig istället för att bara dra (hänt två ggr nu) men samtidigt vet jag inte hur mycket skit jag själv orkar ta. Jag tycker det är jobbigt när han blir sådär arg och själv krymper jag och gör allt för att det inte ska bli bråk.

Samtidigt är jag också rädd att jag normaliserat vissa saker i en relation som egentligen inte är okej enligt mig själv.

Det jag undrar nu är vad jag ska göra. Jag vill som sagt ha barn men jag är rädd att både jag och barnen i framtiden kanske kommer få lida över hans ilska, vara rädda och få höra massa kränkande saker. Jag vill inte att mina framtida barn ska utsättas för det. Det som talar för att stanna med honom är att jag valt att vara tillsammans med honom de senaste tre åren för att han självklart har fina sidor. Vi är båda ambitiösa och målinriktade, vi tar våra respektive jobb på allvar och har samma syn på pengar, att inte sätta sig själv i massa skulder osv. Det jag tänker är att jag inte träffat så många män som är som honom, ingen egentligen. Och jag är rädd att om jag ger upp på honom kommer jag inte hitta någon som jag tycker är lika intelligent och ambitiös som han, jag har svårt att se mig själv med någon som inte tar sitt arbete på allvar bland annat. Jag kan inte längre prata med mina vänner eller familj om vår relation, de flesta tycker att jag borde göra slut. Men vi har byggt upp ett liv ihop och många delar av del livet älskar jag. Dessutom bor vi ihop och när folk säger att jag bör göra slut känner jag att det är lätt för dem att säga som inte riskerar att förlora sitt hem.

Hjälp mig nu, vad tror ni? Ska jag fortsätta arbeta på vår relation då jag har sett utveckling hos honom, eller ska jag helt enkelt gå? Tacksam för svar.

Hej

Det är första gången jag startar en tråd och anledningen är väl för att jag börjar bli alldeles för förvirrad för att kunna ta ett bra beslut utan någon annans input.

Jag har levt ihop med min sambo i tre år. Senaste året har vi börjat prata barn, jag vill gärna ha barn snart, han är mer ambivalent om tidpunkten och vill vänta. Jag är också ambivalent men av andra orsaker, eller egentligen är det väl samma orsak. Både han och jag är oroliga för hur han kommer bli som förälder. Missförstå mig inte, jag tror inte att jag själv kommer bli någon perfekt förälder på något sett, men det finns en oro.

Anledningen är att när han blir arg blir han skogstokig. Det kan riktas mot mig eller vilken annan människa i världen. Han säger att man inte "ska stå i vägen", för honom. Om vi hamnar i en konflikt (läs; när han blir provocerad av någonting jag gör, tex att jag säger något han tycker är korkat, att jag himlar med ögonen vid fel tidpunkt, att jag ber honom lägga undan telefonen fem minuter för att vi ska få fem minuter tillsammans) blir jag numera rädd för honom. Han blir svart i ögonen. Säger kränkande saker till mig som "Du är ju helt psykiskt störd", "Ska du gå och börja grina nu", "Du är inte värd den här huvudvärken", "Du är sjuk" osv. Det är saker som gör ont att höra tycker jag. För några veckor sedan gjorde vi slut och var ifrån varann några dagar. Sedan ville han prata om det och erkände att han hade gjort fel i bråket, något som aldrig hänt förut. Han sa att han aldrig skulle kunna hitta en annan tjej som är så bra som jag och jag valde att ge relationen en ny chans, men gav inombords mig själv ett ultimatum att om han inte blev snällare mot mig så skulle jag gå.

Igår blev han arg på mig igen. Han skrek åt mig, när jag gick ut från sovrummet slog han handen i garderobsdörren där jag precis stått. Jag gick in på toaletten. Jag kände mig rädd eftersom han skrek och slog i garderoben. Sedan slog han näven i badrumsdörren. Han skrek något mer som jag inte minns och gick sedan ut en stund. Jag trodde inte att han skulle komma tillbaka för han brukar åka iväg när han blir arg.

Han kom tillbaka, var arg på mig först men började sedan säga saker som jag brukar säga när vi är osams "Jag vill ha en trevlig kväll med dig, jag jobbar imorn så det här är den tiden vi har tillsammans, jag vill att det ska vara bra."

Och då bad jag om ursäkt för att jag hade provocerat honom.

Nu är det morgon och han har åkt iväg. Jag känner mig villrådig om jag borde lämna honom förgått nu eftersom jag hade gett mig själv ett ultimatum. Jag ser en förändring i honom på det sättet att han mer börjat prata med mig istället för att bara dra (hänt två ggr nu) men samtidigt vet jag inte hur mycket skit jag själv orkar ta. Jag tycker det är jobbigt när han blir sådär arg och själv krymper jag och gör allt för att det inte ska bli bråk.

Samtidigt är jag också rädd att jag normaliserat vissa saker i en relation som egentligen inte är okej enligt mig själv.

Det jag undrar nu är vad jag ska göra. Jag vill som sagt ha barn men jag är rädd att både jag och barnen i framtiden kanske kommer få lida över hans ilska, vara rädda och få höra massa kränkande saker. Jag vill inte att mina framtida barn ska utsättas för det. Det som talar för att stanna med honom är att jag valt att vara tillsammans med honom de senaste tre åren för att han självklart har fina sidor. Vi är båda ambitiösa och målinriktade, vi tar våra respektive jobb på allvar och har samma syn på pengar, att inte sätta sig själv i massa skulder osv. Det jag tänker är att jag inte träffat så många män som är som honom, ingen egentligen. Och jag är rädd att om jag ger upp på honom kommer jag inte hitta någon som jag tycker är lika intelligent och ambitiös som han, jag har svårt att se mig själv med någon som inte tar sitt arbete på allvar bland annat. Jag kan inte längre prata med mina vänner eller familj om vår relation, de flesta tycker att jag borde göra slut. Men vi har byggt upp ett liv ihop och många delar av del livet älskar jag. Dessutom bor vi ihop och när folk säger att jag bör göra slut känner jag att det är lätt för dem att säga som inte riskerar att förlora sitt hem.

Hjälp mig nu, vad tror ni? Ska jag fortsätta arbeta på vår relation då jag har sett utveckling hos honom, eller ska jag helt enkelt gå? Tacksam för svar.