Känslokall mot barnen

Det beror antagligen på stress, du kan inte hantera situationen. I vår kommun finns det jättebra föräldrautbildningar för barn i olika åldrar, kolla om det finns i er kommun. Jag och min man gick en utbildning och det var jättebra. Skönt att få träffa andra föräldrar och lära sig hantera olika situationer.

Tack, ska kolla upp det.

Det låter som att du behöver skapa lite pauser för dig själv. Sover ettåring en under dagen? Finns det något som 4- åring en kan göra då som gör att han sysselsätter sig själv en stund? Att få en stund att bara slösurfa eller glo in i väggen behöver jag i alla fall. Någon speciell favoritleksak, som man bara plockar fram då?

Är det 4-åringen du brottar ner? Är han trotsig och vägrar eller bara allmänt vill springa iväg och lite dålig på att lyssna? Är det det senare kanske man kan göra det en tävling, vem kan klä på sig snabbast? 4 - åringar kan man ju också resonera med, typ "om du klär på dig kan vi gå till parken!"

Ett-åringen sover efter lunch, då kan jag ibland kolla på en serie eller lyssna på en podd om vi är ute. Med 4-åringen är det full fart hela tiden, han kan leka själv men lugnast för mig är det om vi är ute på gården där han kan träffa andra barn. Pauser är vad jag behöver, gärna nåt som minskar den mentala anspänningen. Ja det är främst 4-åringen. Han blir snabbt uttråkad av att vänta i hallen och jag brukar klä mig själv först för att han inte ska bli överhettad. Har försökt motivera att han ska klä sig själv men jag tror det är ett bekräftelsebehov att han vill att jag klär honom. Ibland går det att locka med parken mm. Han kommer då och då in i regressionsperioder, vill vara liten igen.

Jag känner igen mig till 100 procent.

Det är bara att jobba på lugnet igen och igen och igen. Barnen blir stissiga om man själv är arg.

Sedan får man ta ens utbrott för vad det är. De dör inte av en utskällning eller att man brottar ner dem. Däremot är det fel att göra så men alla felar.

Med tiden när barnen blir lite äldre, från 4-5 år blir de enklare att handskas med. Har inte haft ett utbrott på mina barn på över ett år nu. När det var som värst när barnen var 1 och 3 hände det varje vecka. Och ja, det är jobbigt när kärleken är så stark och man upplever att man kränkt barnen. Jag är väldigt tacksam att den tiden är förbi.

Hoppas du också kan ta dig förbi det.

Bra råd i vardagen.

Ha samma rutiner varje dag/vecka.

Ex

* Bara godis på lördag

* Köttfärssås på måndag, kyckling på tisdag, fiskpinnar på onsdag osv.

* Bra beteende ger positiva konsekvenser, dåligt beteende ger negativa konsekvenser. "Idag är det fredag, jag hade tänkt att göra tacos ikväll men då måste du ta på dig kläderna och sköta dig." Med fyra åringen bör du ersätta fysiska övermanningar med den typen av konsekvenser för TT få honom att göra som du vill.

* Berätta vad som ska hända. "Sen hämtar jag dig på förskolan. Då åker vi och handlar och sen går vi hem och du får se på Bolibompa medan jag lagar tacos."

Ska testa positiva och negativa konsekvenser på 4-åringen. Föräldrautbildning kan också bli aktuellt, men det är ganska långa pass man behöver komma hemifrån, Hoppas det går att lösa med barnvakt om det krockar med att min fru jobbar. Hade åter en jobbig kväll med killarna, jag var nere i en djup svacka. Skulle bara vilja kunna ringa någon i sådana situationer eller försvinna ut ur tid och rum i 20 min för att kyla ner tankarna. Frun kan inte prata i telefon på arbetstid.

Bara att härda ut. Vissa perioder är jobbigare än andra, speciellt när man har mer än 1 barn. De stissar upp varandra. Vår nu 7-åring är väldigt lugn och behärskad medans 4-åringen är ett riktigt yrväder med attityd som gör allt för att få uppmärksamhet. 1-åringen är rätt lugn fortfarande men ljudvolymen blir hög när alla barnen sätter igång med gnäll, lek eller allmänt oljud och det stressar igång mig. Det är helt naturligt att bli trött på sina barn och ?tappa det? speciellt när man är trött, gått hemma länge själv utan den egentid man behöver. Viktigaste är att inte gå över gränsen. I ögonblicket du blir sådär sjukt trött och irriterad kan du lika gärna försöka ett lugnare bemötande eller bara inte höja rösten. Jag har själv känt att det tar mindre energi och att jag blir på bättre humör. Sen kanske det ändå leder till att tvinga på kläderna men som någon sa till mig en gång, ?bara för att barnet är argt och agerar ut behöver inte du bli arg för det och hamna i samma sinnestillstånd som barnet?. Tyckte det var klockrent och jag försöker tänka på det i dessa stunder. Och med det sagt lyckas jag långt från alltid.

Håller med, det är skillnad på att ha fler än ett barn. Man märker hur de påverkar varandra. För egen del känns det inombords när jag är påväg in i sådana här jobbiga situationer, blir spänd pulsen och adrenalinet går upp osv, så det borde inte vara så svårt att identifiera när det håller på att ske,