Obstinat och oresonlig femåring

Vill dra upp de problem som jag tycker är ALLRA JOBBIGAST med femåringen. Ska också ge exempel på de olika vis vi försökt hantera utbrotten, utan framgång. Och hoppas på tips och råd.

Vid middagsbordet;

Maten duger INTE. ?Jag vill inte ha?.. ELLER; Så glider hon helt lealös ner från stolen och lägger sig under bordet, arg/ledsen, skriker. Eller kryper ihop i fosterställning i stolen och snyftar och säger ens inte med ord att hon inte vill ha! Allt är bara FEL från dag till dag.

Tex; i måndags skulle hon INTE ha det vi åt. Till slut värmde vi köttbullar åt henne, då åt hon. Igår skulle vi alla äta pasta o köttbullar till middag, det skulle hon INTE äta. Slutar med att sambon tar henne till hennes rum och försöker prata med henne medans jag får äta ensam med gråt och skrik som sällskap. Sambon kommer sen ut ensam och får äta sin mat själv och kall. Jag ligger utslagen i sängen (höggravid).. En halvtimme efter kommer femåring ut och äter som inget har hänt. Sitter och sjunger och säger Mmmmmmmm gott. Man kan inte hjälpa att bli irriterad?? Vad var det som var så jäkla fel från början så vi alla fick middagen förstörd, när maten sedan plötsligt var så god!!!!

Lösningar vi försökt vid liknande situationer;

Snabbt tillaga nånting som fröken accepterar (ej HÅLLBART, enligt mig när man är 5 år!!)

Säga; innan du säger att du inte vill ha, så får du iaf SMAKA innan du avfärdar det. = INTE EN CHANS. Hon totalvägrar att ens smaka.

Säga; om du inte kan äta detta så är du inte hungrig!! Här lagar vi bara en middag. Antingen äter du detta eller inget alls = då förflyttas problemet. Från att ha behövt lyssna på tårarna skrik över Att maten är fel, får man istället lyssna på utbrott över att hon inte får sitta med vid bordet och inte ska specialbehandlas......

Hon får väldigt många utbrott dagligen som jag inte tycker är acceptabla vid hennes ålder. Hon ska bli storasyster vilken dag som helst och jag oroar mig på riktigt över stt hon kommer bli en väldigt dålig förebild med sitt uppförande så snart inget går hennes väg. Hon är VÄLDIGT duktig på att låta oss veta att vi lever om saker inte går hennes väg. Men oerhört dålig på att visa tacksamhet om hon får som hon vill. Man får tjata till sig ett tack, det kommer INTE självmant. Max en gång av 20. Känns mer som att; gör vi fel så blir det hus i helvete. Gör vi rätt, så är vi benådade ett utbrott, men ett simpelt tack finns inte på kartan.

Vid olika typer av utbrott fungerar det inte att ignorera. För då får man blodiga magsår mer eller mindre innan det lugnar ner sig.

Att följa upp ett utbrott efter det är över genom att försöka prata om vad det var som gick fel ger ingen effekt.

Att försöka förklara att det inte är OK beteende, eller att VI blir ledsna när HON beter sig illa väcker ingen förståelse eller sympati........ vet verkligen inte hur man ska nå fram till henne :(

Blir nästan långsint!! Tycker det finns en gräns på att ursäkta ett barns dåliga beteende just med att ?det är ju bara ett barn?.....

När utbrottet är överspelat så blir hon vanlig igen ert tag.. vill prata, rita, hålla handen när vi går ut.. medans man själv egentligen fortfarande är irriterad och dränerad, plus man vet att det där INTE var dagens sista utbrott.. blir svårt att leva i nuet när det är så överväldigande mycket missnöjdhet.

Såhär har hon alltid varit, men har alltid tänkt att det måste bli bättre. Men nu börjar jag istället oroa mig för att det kanske bara kommer bli värre och värre ju äldre hon blir. Börjar nästan känna att det är ohållbart.

Det kunde vara jag i den åldern, jag var hopplös när det gäller mat.

Som vuxen så har jag väldigt svårt för den maten som serverades när jag var liten, den ger mig kväljningar och jag ser fortfarande inte måltider som en trevlig sammankomst. För mig är mat i 9 fall av 10 något nödvändigt ont och socialisering vid middagar hemma, nej tack.

Så hur du hanterar detta kan kanske påverkar din dotters framtida syn på mat.

Så mitt tips, lägg ner "trevliga middagar", det kommer inte fungera som det ser ut nu.

Ha nödmat hemma. Det viktigaste just nu är att hon får i sig mat, det andra kan komma senare. Låt henne äta framför TV´n, under bordet, hängande i knäveckan, liggande på golvet, så länge hon äter.

Sonen har varit kräsen som barn, riktigt kräsen. Vi hanterade det genom att alltid se till att det fanns något han gillade, inget tvång att sitta med vid matbordet. För oss var prio att han åt.

Numera så är han en kille som äter allt, sitter mer än gärna med oss och äter och har inga negativa minnen i samband med mat.

Varför får hon inte sitta med vid bordet om hon inte vill äta?

Jag tycker inte att hon ska bestämma vad hon ska äta, det är okej att inte tycka om vissa saker och att hon får slippa det, men inte att få specialmat jämt. Det låter dessutom inte som att det är maten som är problemet utan att hon vill testa gränser. Jag tycker ni ska vara konsekventa, bestäm er för att göra på ett sätt, var tydlig med det och vill dottern inte gå med på det finns det en naturlig konsikvens. Som det där med maten, vill hon inte äta måste hon inte, konsekvensen blir att hon blir hungrig. Ge henne inte annan mat senare utan låt henne vänta till nästa måltid, det dör hon inte av. Jag tycker inte hon ska bli utesluten ur gemenskapen (inte få sitta med vid bordet) för att hon inte gör som ni vill, det lär hon sig ingenting av.

Det märks att du inte har erfarenhet av riktigt matkinkiga barn. Jag kan lugnt säga att det var inte för att testa gränser, utan för att jag helt enkelt inte fick ner maten.

Att låta barn vara hungriga för att de inte klarar av att äta den maten som serveras tycker jag är barnmisshandel.

Många kräsna barn lär sig äta nya rätter allt eftersom, bara det få gå i sin takt.

När det gäller ts flicka så tror jag det är så att det blir kaos inom henne. Det blev inte som hon hade tänkt sig och då blir det kaos i henne, inte trots, utan äkta besvikelse som hon inte kan hantera.

Tja, vår son kunde bete sig (och kan bete sig), men vi valde att INTE göra maten som en stridszon, av den enkla anledningen att sambon och jag är uppvuxna med det och har inga positiva erfarenheter.

Det är inte frågan om att sätta gränser, det är att hitta en väg att få barnet att få en positiv upplevelse till mat.

Varför får hon inte sitta med vid bordet om hon inte vill äta?

Jag tycker inte att hon ska bestämma vad hon ska äta, det är okej att inte tycka om vissa saker och att hon får slippa det, men inte att få specialmat jämt. Det låter dessutom inte som att det är maten som är problemet utan att hon vill testa gränser. Jag tycker ni ska vara konsekventa, bestäm er för att göra på ett sätt, var tydlig med det och vill dottern inte gå med på det finns det en naturlig konsikvens. Som det där med maten, vill hon inte äta måste hon inte, konsekvensen blir att hon blir hungrig. Ge henne inte annan mat senare utan låt henne vänta till nästa måltid, det dör hon inte av. Jag tycker inte hon ska bli utesluten ur gemenskapen (inte få sitta med vid bordet) för att hon inte gör som ni vill, det lär hon sig ingenting av.

Hur är hon på förskolan? Om hon äter lunchen där utan bråk och inte är underviktig så skulle jag testa linje 1 ovan, alltså att hon sitter med vid bordet och får äta det som serveras eller vara hungrig. Gillar hon några särskilda grönsaker? Gurka, paprika, morot? Man kan ju ställa fram det och så får hon äta det om maten inte duger.

Har bekanta som gav barnet i uppgift att skriva matlista. Kanske kan fungera att skriva för en vecka. Eller rita?

Jag tycker mest det låter som att hon har det rätt jobbigt med sina egna känslor. Jag hade kollat upp utvecklingssteg kring femårsåldern. Sen är det klart att det kan väcka känslor och reaktioner med en mamma som inte har lika mycket ork som vanligt (förståeligt) och att det kommer ett till barn som ska ha kärlek och uppmärksamhet. Inte vanligt heller att barn "går tillbaka" lite i utvecklingen då.

Jag hade funderat mer på hur hon tar omställningen än vad hon blir för förebild för bebisen, som närmsta tiden inte kommer vara särskilt medveten om vad och när storasyster äter middag.

För sjutton, flickan är inte mer än fem år, det är inte alla femåringar som har förmåga över att varken ha distans eller reflektion och kunna diskutera vad som är fel.

Tänk så här.

Din flicka har målat upp en bild av vad hon vill ha till mat, när hon kommer fram till bordet så stämmer det inte, då blir det kaos i hennes hjärna (troligen i kombination av lågt blodsocker).

Vet du, jag känner igen mig så väl i detta. Jag får riktiga flashback när jag läser det du skriver.

Får jag ge dig ett par tips.

Är det så att hon har lågt blodsocker, så ge henne något innan, en tomat, gurka, oliver, paprika, en knäckebrödsskiva, något som höjer blodsockret till en högre nivå.

Förbered henne, berätta vad ni har lagat för mat, låt henne bestämma något  tillbehör (sallad, grönsaker, potatis eller ris), om det är någon sås hon tycker om.

Om det blir fel, bekräfta, säg att du förstår att hon är arg för att det inte blev som hon vill, låt henne vara arg och framför allt, släpp det sedan, om hon själv vill prata, så låt henne göra det. Vill hon inte, så behöver hon inte.

Då blir det ingen maktkamp, ingen förlorare.

Hon har det absolut jobbigt med sina känslor! Hon har språkstörning men kan göra sig förstådd, men inte med särskilt målande ord och meningar vilket säkert bidrar till en hel del frustration. Överlag är hon en riktig känslomänniska som främst reagerar innan hon riktigt verkar hinna tänka efter, och har hon väl gått in i den där känslostormen så är det svårt både för oss att nå fram, men antagligen även för henne att bryta det och försöka resonera/tala om vad det var som är fel och vad vi kan komma på för lösning som gör alla nöjda.... Tråkigt verkligen. Och något vi har lite hjälp med (logoped) men som med allt statligt är det ej tillräckligt, kan gå 3 månader innan nya kallelser, vilket är sjukt. Har även träffat barnpsykolog, men hon anser att hon är för ung för att sätta diagnos på (om hon nu ens har en sådan.. själv tror jag bara att hon är omogen och dessutom begränsad pga sitt ordförråd, vilket i sin tur gör att hon hamnar back pga det också....!) så det enda psykologen sa var ju spåkstörning, men det visste vi ju redan. Bakomliggande faktor förblir okänd.. för närvarande åtminstone.