Separera syskon

Jag gissar att din son inte vill flytta, utan stanna hos dig och sina vänner. Låt honom göra det. 
Sen är det ju inte hugget i sten. Den som stannar nu kan flytta till mamma längre fram och den som flyttat kan flytta hem igen till dig.. 

Vill de bo på olika ställen? Alltså om de får välja utan hänsyn till varandra, skulle din ena ta mamma och den andra pappa?

Försäkra ungarna om att du mår bra så att de inte väljer utifrån vad de tror att du vill, eller känner skuldkänslor för att någon blir "ensam". Ditt ex var självisk, men nu får du tänka på barnen.

Jag säger till barnen att de inte ska bry sig alls om mig el. mamma utan tänka helt på sig själva på vad de vill.

De ska också ta beslut utan att veta vad den andra valt då beslutet inte ska vara beroende av det. Väljer de samma så får det bli så men väljer de olika så måste vi diskutera saken.

Mitt ex är skilsmässobarn och har haft strulig mamma och pappa och flera halvsyskon men inga helsyskon. Hon har bytt efternamn 5 ggr och flyttat runt massor. Hon har aldrig haft någon trygghet i sin uppväxt och hon ser det som att det gjort henne stark. Hennes motto är "Ensam är stark".

Jag är uppvuxen i kärnfamilj med en lillebror. Mamma och pappa är fortfarande tillsammans efter 47år och jag och brorsan är supertajta. Våra barn som är i samma åldrar umgås jämt. Familjen finns alltid där i vått och torrt. Vårat motto är "Blod är tjockare än vatten" och jag har alltid haft deras trygghet. Jag har alltid haft samma namn och jag bor i samma bostad sen 12år tillbaka, bl.a. för barnens trygghets skull. Som person är jag mycket impulsiv och väldigt orädd och våghalsig just för att jag har min trygghet.

Samma kärlek, sammanhållning och trygghet vill jag ge mina barn men mitt ex. tycker inte det är viktigt om man är en stark person. En stark person behöver ingen utan klarar sig bra ändå. Och ja, hon är en sån som kör över folk om hon bestämt sig för något.

Barn ska för det första INTE få välja! Det är fruktansvärt som du skriver, de våndas och känner säkert att de sviker den de "väljer bort". 

Och att de ska välja utan att veta vad den andra väljer - det tycker jag låter konstigt, även om jag kan förstå lite hur du tänker men det sätter ju barnen i en hemsk sits det med. 

Hur resonerade mamman när hon valde att flytta så långt bort? Hon måste redan då ha insett att det kan bli så att barnen aldrig kommer bo hos henne? 

Hur ser barnen på att bryta upp och flytta från vänner och skola? Om de inte är sugna på det tycker jag du ska ta det här via rätten. 

Men Ush vilken dålig mamma. :(((( vad bara tvungen att säga det. Jag förstår inte att det finns vuxna som flyttar ifrån sina barn och tror att de är bra föräldrar. De hittar på sina fjantiga ursäkter men de är allt annat än bra föräldrar.

Men tanke på att mamman bevisligen inte är en bra mamma tycker jag att du Ts ska ha båda barnen fortsatt och att du uppfostrar dem, deras relation kommer säkerligen bli tightare med tiden.

Jag anser att en bra förälder inte självmant sätter sina barn i sitsen att behöva välja mellan föräldrarna. Jag tycker inte att ni ska låta dem välja själva och de behöver inte alls välja, var har du fått det ifrån? Om ni har gemensam vårdnad och du motsätter dig att barnen flyttar så måste de stanna kvar. Mamman har ju valt att flytta vilket är ett märkligt beslut och det kan du inte hindra men du behöver inte alls godkänna att barnen flyttar.

Som sagt var jag starkt emot flytten från början när jag fick höra om detta och har motarbetat det hela tiden just pga att barnen inte ska behöva välja och hur jobbigt det kommer att bli att åka emellan för dem. Tyvärr har mitt ex. manipulerat barnen i flera år att detta inte är någon större deal utan snarare något fantastiskt att de får uppleva en annan del av Sverige och det kommer bli en fantastisk erfarenhet för dem. Hon anser också att barnen inte behöver mig till vardags och hennes nya familj räcker för dem. Hennes man är därifrån förresten.

Enligt min familjerättsadvokat, så bestämmer sig barnen att de vill bo hos sin mamma så kommer jag att ha svårt att hindra dem från att flytta om jag inte har mycket starka bevisa att miljön där borta är högst olämpliga för dem. Motsätter jag deras önskemål utan större bevis och argument kan jag enligt min advokat istället förlora min del av vårdnaden då jag inte är samarbetsvillig och inte vill det bästa för barnen. Jag har inte hört med någon annan advokat om detta stämmer, vilket jag tänkt göra.

Tingsrätten går också 90% på barnens vilja så chansen att jag vinner där är mycket liten om barnen bestämmer sig att de vill flytta.

Fast om det uppenbart är dålig hos mamman (men det kanske bara är saker du säger, inte att det faktiskt är så?) så kommer rätten se även det. 
Det brukar vara så att den som har flyttat automatiskt har sämre chans än den som bor kvar där barnen har skola, vänner och trygghet. Om det däremot på något sätt framkommer att du är en lite slarvig förälder - nå - då står ni kanske lika i rättens ögon, du och mamman. 
Har du förklarat för barnen att de INTE behöver flytta alls? Säger de att de vill vara kvar hos dig måste ju det gälla då, om din advokat har rätt, lika väl som advokaten säger att rätten kommer flytta på barnen om de önskar till mamman? 
Det jag vet om liknande fall är att så små barn som din yngsta åtminstone, inte får välja! 

Jag tycker du ska ta ett ordentligt snack igen, redan idag med barnen, verkligen på djupet prata om hur det blir när man flyttar, byter skola, ska hitta nya vänner osv - har de verkligen tänkt på det? Det är klart det kan bli jättebra och spännande men det beror ju helt på hur social och framåt man är själv. Speciellt en tonåring vill säkert hellre vara kvar med sina vänner (om nu barnen har en bra social situation?) 

I familjerätten samtalar man för att göra ett juridiskt bindande avtal, så det är ingen skillnad mot Tingsrätten, bara att man slipper en hel process och kostnaderna. Säger du där att du inte vill att barnen flyttar, och mamman inte går med på att de stannar hos dig - ja då hamnar ni i rätten. Du har en enorm fördel och det är ju att de bott hos dig tiden efter skilsmässan + att mamman flyttade långt bort. Använd den fördelen! Om du är väldigt tydlig med att du verkligen inte önskar att barnen ska flytta kanske hon inte orkar driva hela processen från sin sida. 

I tråden vet vi inget om hur barnen egentligen trivs hos dig, har du en känsla för att de saknar sin mamma och gärna vill vara där så får du ju väga in det. Vi får ju bara din bild av att mamma när lite "flängig" och det är det jag utgått från, att det är bättre barnen är kvar hos dig men du måste kämpa för det! 

Om jag var du skulle jag köra ända in i kaklet, hela processen. Då har du gjort vad du kan och du visar barnen att du strider för dem (så blir du inte bara en pappa som gav upp, liksom) men du måste givetvis prata mkt med barnen om det här, vara helt säker på att de säger vad de vill. Om de verkligen, verkligen vill vara hos mamma och de vågar säga det till dig, då kanske du måste gå med på det men utifrån det du skrev i TS låter det inte så. Om 13-åringen vill vara hos dig, utgå från det och sen tycker du att barnen inte ska delas på - kör det i rätten!

Hej

Jag var 13 år när mina föräldrar skiljde sig (23 år sen). Mina syskon o jag fick välja var vi ville bo. Vi stannade alla 5 (4 tjejer o 1kille) hos pappa till en början, men efter 1 år fick den minsta flytta till mamma igen eftersom hon bara var 4 år och min pappa jobbade nätter och kvällar ibland. Vi 4 bodde aldrig varannan helg eller varannan vecka hos mamma, vi bodde alltid hos pappa. Fast hon bara bodde 3 mil ifrån oss.

Även om det var vi barna som fick bestämma vart vi ville bo så kände vi länge att våran mamma valde bort oss. Vi tyckte inte att hon kämpade nog för att vi skulle välja henne. Men hon hade precis som ditt ex startat en ny familj, som vi kände betydde mer för henne. Men vi har alltid undrat om vi valde rätt och man har oxå levt med skuldkänslor eftersom mamma var så bra att kasta det i ansikte på oss "det var ni som valde" "ni valde pappa" "allt hade varit annorlunda om ni valt mig".

Jag tycker inte att du ska sära på barnen alla syskon tycker sina små syskon är jobbiga, men det är syskonkärlek. Vi 4 som bodde hos pappa har bra relation till varandra idag, våran lilla syster drar sig undan mer och mer ifrån oss. Hon har ingen bra relation till mamma heller, inte ens med de två yngre syskon hon växte upp med.

Min man och hans bror fick bo ca 60 mil ifrån vandra efter att föräldrarna skiljde sig ( ca 30 år sen). Min man blir arg när han tänker på det, han kan inte förstå föräldrarnas dumma beslut. Samma tycker hans bror.

Tycker inte barn ska få välja, för man vet inte hur det kan påverka dom längre fram. Om dina barn stannar hos dig så hoppas jag att mamman ångrar sig och flyttar tillbaka.

Hej @Anonym (ööö), ledsen för sent svar men jag skrev aldrig att de hade det dåligt hos sin mamma utan de har det väldigt bra där hos henne också. I.o.m. att vi inte kunde komma överens så blev det tyvärr att beslutet föll på barnen och det var det jag var mest arg på att hon satte dem i den jobbiga sitsen att vara tvungen att välja mellan oss som de trivs hos och älskar.

@CarmenCM, Tack! nej det är precis vad jag också tycker och jag har pratat med så många som också blev separerade från sina syskon och de har alla sagt samma sak som dig.

Vad som än händer så kommer jag aldrig att tillåta att de separeras. Jag sa till barnen att om en av dem väljer mamma så är inte den andra välkommen att bo hos mig. Kanske låter det hårt men jag ville att de skulle veta hur starkt jag var emot den frågan. 

Jag kan i.a.f. meddela att barnen grät, deppade och tvekade in till sista minuterna och mitt ex. försökte in i det sista att manipulera dem men till slut tog barnen beslutet att stanna kvar hos mig. :) Så nu bor de permanent hemma med mig och träffar sin mamma 1ggr i månaden kanske.

För 2 veckor sen när vi träffades alla 4 för att bestämma umgängesschema för våren så självklart försökte hon pressa barnen igen att de ska bestämma sig nu för hur de ska göra i höst. Hennes motivering var att de ska slippa ha ångest hela våren för hur de ska göra i höst samt för att kunna planera.
Jag sa självklart emot och sa att mycket kan hända på 8 månader och därför inte så lämpligt att redan nu bestämma det samt att de ska få njuta nu av att de tagit det svåra beslutet och inte börja pressa dem igen. Så nu är inget bestämt för hösten och preliminärt ska det inte bestämmas förrän i Maj.

Självklart saknar de sin mamma, styvpappa och sina småbröder där nere men det är oftast när de är trötta el. när det hänt något jobbigt t.ex. på skolan. Annars nämner de aldrig dem. De märker också att jag aldrig hindrar dem från att träffa sin mamma. De får ringa dem och prata i fred och ha kontakt med dem när det passar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att de har en bra kontakt med sin mamma och hennes familj också. Det är något jag känner att de inte får ha med mig när de är hos henne. De ska alltid avbrytas och jag ringer alltid olämpligt. :/

Tack i.a.f. alla för era rekommendationer och för era historier. De har varit mycket lärorika och intressanta!

Glömde nämna också att mamman sagt till barnen för 2 veckor sen efter vårt möte att "Då ni valde pappa nu kanske ni kan bo hos mig i höst. Det är väl rättvist?" :/