Föräldrar som inte kollar vad barnen gör

Jag hade sagt till barnet att "Oj, nu körde du på mig. Vilken tur att det gick bra. Om du går med vagnen så kommer du inte att krocka med fler tanter. Då hinner du svänga". Typ. Och hoppas att pappan hinner dyka upp och se att jag pratar med barnet.

Pappan stod ganska långt borta, och hade stått där ett tag, pratade med någon bekant. Så jag räknade inte med att han skulle komma. Och barnet verkade fatta för ögonblicket i alla fall.

Eftersom jag är förskollärare är jag van vid att prata med barn jag knappt känner (132 barn finns på min arbetsplats..) så jag brukar alltid säga till på t.ex Öppna förskolan, på lekplatser etc och hoppas att andra gör det om mina barn beter sig dumt och jag inte ser/hör.

I ditt fall hade jag kanske gått fram till pappan och sagt att "Ditt barn körde just på mig med kundvagnen. Jag sa till snällt. Det kanske inte nästa person gör".

Jag hade sparkat till vagnen så att ungen hade fattat att han gjorde fel i att bränna in i mig.

Naturligtvis hade jag inte satsat all kraft i sparken men inte en alltför menlös spark heller.

Jag hade sagt till en personal så fick dom ta fighten. för det är inte okej att springa runt i affären oavsett ålder.

Jo, det är förstås jättebra att göra. Men jag kände att jag bara kommer att bli irriterad om den där pappan fortfarande knappt bryr sig. Han såg lite.... lat ut.

Också en bra idé. Men det var på Lidl och de brukar bara ha personal i kassan, annars ser man knappt personal.

Jag var med om två större barn som tog en cykel och cyklade runt på i en stormarknad. Jag sa till dem. De ställde tillbaka cykeln. Jag försökte se vem som var deras föräldrar, men lyckades inte. Sen när jag stod i kön till kassan såg jag att de cyklade runt igen...

I ditt fall hade jag nog hjälpt det mindre barnet fram till pappan på ett snällt sätt ("kom så går vi till pappa") och så hade jag sagt till honom att barnen springer runt lite väl mycket eller liknande.

Men jag är en sån som säger till när jag ser nåt väldigt olämpligt/störande ...för det mesta inte uppskattat alls av föräldrarna tyvärr. Jag borde nog sluta säga till.

Jag hade sagt till barnet på ett snällt sätt, skitit i det eller sagt till pappan - helt beroende på humör. Men rätt ofta säger jag till barn. Någon måste ju uppfostra dem.

Ja. du ska säga till!

Visst, egentligen ska man. Men när en pappa redan står och tittar på när barnen springer fram och tillbaka - det gjorde han nämligen emellanåt, så han visste definitivt om det - så tänkte jag att det inte kommer att hjälpa ett dugg.

Jag tänker att "droppen urholkar stenen"... om tillräckligt många säger till så kommer dessa föräldrar att ta till sig budskapet till slut. Eller kanske barnen. Hoppas jag...

Det är farligt att ha med småbarn i affärerna lösspringandes så som du beskriver. Jag har tyvärr lätt för att bli riktigt irriterad och skiljer då inte mellan vuxna och barn, hoppas det kan bli en väckarklocka för såna föräldrar.

Men han kanske inte förstod hur man skall bete sig som förälder. En del vet inte det.

Jag var och fikade igår och två pappor var där på konditoriet med ett antal små barn. Ett barn stod och skrek rakt ut vid sidan av bordet. Pappan brydde sig inte ett dugg. Hon fortsatte att skrika, var väl tre år ungefär. Jag blev ju förstås oerhört störd i min mediativa fikastund och vände mig om. Jag tittade på den lilla flickan och log stort och väldigt varmt. Då blev hon alldeles tyst. Jag fortsatte att titta på henne och le, hon tittade tillbaka och till sist satte hon sig ner. I min värld, som jag såg det, var hon en flicka som sökte uppmärksamhet, men pappan brydde sig inte alls.
Sen kom mammorna också. Sen blev det lugnare.
Vi har nog inte kommit så långt med jämställdheten ändå.

Det var bra gjort! Jag misstänker också att det var en pappa som inte brukar ta hand om barnen lika mycket som mamman gör, och framför allt att han inte har lika mycket koll på barns utveckling och därför inte har klart för sig i vilka situationer man måste kolla barnen lite extra.

Hade en bekant som tyckte att hans då 4-åriga dotter medvetet "ljög"  och därför skulle han straffa henne, genom att inte gå dit han hade lovat gå med henne. Jag sa till honom rakt ut att det inte var en medveten lögn - inte i den åldern och inte i den situationen. Men han ville inte riktigt ta till sig det. Kanske gjorde han det ändå och ville bara inte erkänna då att han hade fel, jag vet inte.

Möjligt, men om äldsta barnet var ungefär 6 år, så borde han väl ha erfarenhet? Kanske mammans nye pojkvän som inte är så van med barn?

Det är förstås en tanke.