Vilket alternativ hade ni valt i mitt fall? IVF eller insemination?

Eftersom amh är så lågt så finns ingen tid att förlora känns det som. Är nu väldigt glad att det började tidigt eftersom det verkar ta längre tid med tvåan av någon anledning. Sen blir det så utdraget pga missfall å väntan på mens...

Hoppas ni lyckas med övriga embryon! Är nästan övertygad om att jag ska börja med ivf. Eventuellt ge insemination max 2 chanser.

Du kan ju göra stimulerad insemination. Känns som lite större chans än vanlig, eftersom det kan vara svårt att "tajma" rätt dag.

Jag förstår dig helt och hållet! Tycker ni gjorde ett klokt val för man får räkna med minus/ev missfall i allt. Man blir ju inte gravid vid varje insättning samt att det leder till barn direkt. Det blir ju som med samlag, vissa månader blir det inget eller så blir det men mynnar ut i missfall/MA. Vi kommer köra på i samma takt misstänker jag. Just nu är jag glad bara jag får ett barn, men eftersom inga fel hittats hos mig så hoppas jag det kan funka med fler barn.

Hur upplevde du ivf? Med sprutor och alla hormoner? ÄP? Jag är ett monster vid PMS vanligtvis så det ska bli spännande.

Det är min b-plan. Men är den säker den metoden- att man prickar rätt? Tänker du med äggstimulerande plus ÄL-spruta? Jag har hittat en gynekelog i gbg som kan hjälpa till med VUL osv... så självklart hade det funkat kanske. Försöker tänka praktiskt - har en bit att åka med. Hur skötte du allt praktiska såsom VUL osv?

Jag vill bara höja ett varningens finger så att du inte har för höga förväntningar vad gäller IVF. Både jag och min syster har genomgått det medan en vän valde insemination. För det första är själva IVF-processen både fysiskt och psykiskt påfrestande, speciellt om det inte fungerar direkt. En del relationer klarar inte pressen och tar slut. Alla hormoner man tar gör att motgångarna kan kännas hundra gånger värre. Om du har högt AMH riskerar du även att bli överstimulerad vilket kan vara farligt. Syrran låg inlagd på sjukhuset i två veckor pga detta. Dessutom behöver många ägg inte nödvändigtvis betyda bra ägg. Jag fick ut 17 st mitt första (ganska smärtsamma) äggplock och inte ett enda hamnade i frysen. Det är ungefär 1/3 tror jag som får ägg till frys. 2/3 får det inte.

Insemination är mycket mildare för både psyke och kropp.

Med detta sagt så ångrar jag självklart inte min ivf-behandling. Vårt andra försök fungerade och vi fick till frysen så jag är nu gravid i v 14. Men tänk över ditt val ordentligt. Såhär i efterhand önskar jag att jag varit lite mer förberedd på "baksidorna" med behandlingen .

Oavsett vad du väljer så önskar jag er tre fantastiska små barn i framtiden:)

Säkrast metod är ivf. Jag hade två olika gynekologer som jag hade kontakt med och försökte få tider till (inte alltid lätt eftersom vi måste ha en viss dag).

Älspruta vid insem ska funka men det funkade inte för mig.

Ivf är bättre eftersom det blir billigare att sätta in från frysen än att inseminera plus att ägget redan är befruktat

Hej!

Tack för ditt inlägg. Av vilka orsaker har du, syster och din vän behövt behandlingar?

Jag uppskattar din ärlighet. Vi har gått genom ett helvete under utredningen när det visade sig att min man var steril, vi står starka ihop. Vårt mål är ju en familj. Jag är så rädd för att misslyckas pga allt ?hänger på mig?. Hur gick det för din syster samt väl? Gravida?

Hej. För min vän och mig var det olika grader av manlig faktor. Min man hade nedsatt nivå och min väns man var helt steril och de valde donerade spermier. Min syster har pcos så där var det kvinnlig faktor. Både min vän och jag blev gravida medan min syster och hennes man har valt att separera trots embryon i frysen. Iallafall tillfälligt.

Jag vet hur du känner med att allt hänger på dig. Det är otroligt jobbigt att misslyckas när man ska vara den "friska" parten. Vårt första försök föll främst på min äggkvalitet. Det tyckte jag var otroligt jobbigt eftersom att jag ju skulle vara den som rodde iland projektet så att säga. Det var några månade där som jag verkligen trodde att det var kört. Hade vi inte fått ett bättre utfall andra behandlingen tror jag att det hade kunnat bli riktigt tufft. För min del var det främst progesteronbehandlingen som var jobbig då den gjorde mig otroligt deprimerad (som pms gånger 100). Dock ska man inte glömma att det är ruggigt svårt för ens partner också. Att få se dig bli stucken med nålar hit och dit, sätta morfin och få en jättenål uppstucken i vaginan, sjukskriven efter äggplock och öm och svullen efter det pga något som är "hans fel" kommer vara svårt för honom. Han älskar ju dig och vill inte vara anledningen till att du får lida.

Om du känner att ni har ett starkt förhållande och att du är psykiskt redo för att bege dig in i ivf-djungeln tycker jag att ni ska göra det, chansen är ju ändå snäppet högre än för insemination. Var dock beredd på att det kan ta tid och att processen tär mer än man väntat. Det finns ju vissa som blir gravida på första försöket, knappt får en enda biverkning och får en massa ägg i frysen men det är ju tyvärr inte så för alla. Det kan vara en otroligt spännande resa men det kan också vara tufft och jobbigt för både kropp och själ. Ge er in i det med öppna ögon och se till att hålla varandra i handen vid varje steg. Sen är ni unga i fertilitetssammanhang(vi är lika gamla du och jag). Barn kommer det att bli på något sätt. Försök bara att ta hand om varandra på vägen och se det som en process och en flerstegsbehandling mer än en mirakelkur. Dessutom, är man förberedd på att det kan bli tufft uppskattar man ju ännu mer om det skulle gå smärtfritt:)

Du skriver många kloka saker. Jag har haft tid att bearbeta detta och jag försöker ställa mig in på att det kommer bli tufft. Det är lite det jag tror min man är orolig över, att jag inte kommer palla det. Men... jag måste, för jag vill ha en familj. Med HONOM. Jag har haft chansen att skaffa en annan man där detta inte ens skulle existera men det är ju med honom som jag vill detta med. Din vän som var i min sits - hur lång tid tog det för henne att bli gravid och hur tacklade de med det faktum att de valt donator?

Jag har funderat över andra alternativ men känner inte att adoption tex är ett val för mig. Jag känner mig hemsk som skriver det, men jag vill så gärna uppleva graviditet.

Gick du också genom utredning innan ni började? Vad visade ditt AMH för din (vår) ålder?