Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?!

För två år sedan hade jag sagt nej, och kallat det omedelbar attraktion. Men så träffade jag min sambo, såklart blev jag attraherad men också en annan känsla. Omedelbar trygghet, trots att vi inte kände varandra alls, en vilja att vara omhändertagande och nära. Inga tveksamheter alls, jag visste från det han klev ur bilen att han var min.

Samma här.

Fast de har ju inte träffats, utan hon har sett honom på en buss och kollat upp honom på facebook.

Fast då tyckte du ju att han var attraktiv=tilldragande, bara att det var annat än utseendet du fann attraktivt.

Trådämnet:
Jag tror på starkt ögonblickligt intresse men kärlek i min vokabulär förutsätter att man känner varandra och det gör man inte om man ses på bussen; där kan man max bli förälskad i ett utseende och i sin föreställning om personen.
 Däremot kan ju ett starkt första intryck/kraftig ytlig förälskelse öka chansen att man lär känna personen och att det leder till att kärlek följer på attraktionen/förälskelsen.

Huruvida man känner förälskelse eller kärlek är ganska mycket en åldersfråga har forskarna konstaterat. Äldre hoppar ofta över förälskelsestadiet.

DN skrev om det för ett tag sedan.

Visst finns kärlek vid första ögonkastet.

Samma här. Det handlade inte om förälskelse utan en omedelbar och djup kärlek.
Fel och brister har alltid varit en icke-fråga. De finns där och det är ok, så det behövs inte åratal av inkännande för att acceptera varandras fel och brister som någon i tråden nämnde.

Men äldre brukar inte bli kära i en person på en buss eller hur?
Tonårsförälskelse är det precis som ts beskriver.
Att äldre inte upplever det på samma sätt beror nog på att de personerna de faller har det funnits en relation till innan.

Jag tror faktiskt inte det undersöks i vilka situationer äldre personer blir kära utan det jag har läst är vad de känner.

Sannolikheten att äldre redan haft ett förhållande är gigantisk och ingår i det där man kallar livserfarenhet. Hur man känner och varför man gör det är summan av alla tidigare erfarenheter så ja, där ingår relationer oavsett karaktär på relationen.

Tycker ordet tonårsförälskelse är rätt fånigt, det TS beskriver är en förälskelse och det kan hända i vilken ålder som helst och gör det också.

Aa jag förstår vad ni menar och håller med, men om vi går ifrån trådämnet lite så vill jag nämna det jag nämnde först i inlägget, att jag även är väldigt kär i en kille på min skola. Jag började gymnasiet i höstas och på samma skola i en årskurs över, (dock samma ålder) så går en kille som jag från några veckor efter skolstarten tycker är jättesnygg. Vi har lektioner ihop 3 gånger i veckan och vi har egentligen bara pratat litegrann sedan jag började där. I början fick jag en känsla av att han "gillade" mig också, då han ofta kollade på mig och var liksom charmig. 

Har förstått nu senare att egentligen bara är hans sätt att vara och att han är en väldigt charmig, snygg, självsäker kille med glimten i ögat och jag tror många kan tycka samma sak om honom som jag gör, men är inte säker och alla tycker nog inte så, är liksom inte en sådan som "alla" tycker är snygg. 

Dock så har jag sedan ca början av året blivit mer tillbakadragen och blyg tillsammans med honom och den klassen han går i, då jag har en tendens att bete mig på det här sättet när jag gillar någon. Blir liksom pirrig, nervös, varm och knäsvag så fort jag ser honom i korridoren eller när jag går in i klassrummet. 

Agerar därefter och har redan social fobi och det försvårar allting, måste liksom hitta "rätt tillfälle" för att jag ska kunna prata med honom, har så svårt att bara gå fram o snacka eller lägga till på fb mm. 

Tycker inte han kollar på mig lika länge och då får jag liksom jobbiga känslor inom mig om att han säkert inte gillar mig längre, (om han ens gjort det från början) , pga. att jag kanske uppfattas som tråkig och blyg, är blyg men inte tråkig. 

Eftersom han är en sådan självsäker kille, (som jag upplever honom) så matchar vi väl inte riktigt eftersom jag är allt som inte han är. 

Gud jag hatar verkligen att få känslor för folk eftersom jag blir ett nervöst vrak i närheten av folk, hatar mig själv så mycket då och kan nästan gråta på toaletten i skolan för att jag inte vågar något. 

Vet att jag har mycket att jobba på hos mig själv innan jag inleder någon typ av kärleksrelation, vet det så väl och förväntar mig ingenting av oss två i framtiden, men ändå känner jag en sån djup sorg och besvikelse eftersom jag inte känner att jag kommer hitta någon bättre än honom. 

jag har en tendens att falla för denna typ av killar, sådana som är tvärt emot mig, men självsäkerhet är väl något som lockar alla antar jag. Men ingen kille jag gillar gillar någonsin mig tillbaka känns det som. FAN.

Åh, jag tycker tonårsförälskelse är så fint, det är så mycket romantik och drömmar som inte blivit rubbade av livet.

Jo såklart men vafan liksom. Jag vill, vill, vill  ha tillbaka det.
- Vad sa du? Nä jag är inte ett dugg avis.

Men vet du, jag tror du beskriver det som flera av oss gjorde när vi var unga. Det där med att upptäcka förälskelsen, första kärleken (och olycklig kärlek), då har vi alla varit nybörjare. Det första förhållandet, det första uppbrottet. Att vara skakig i knäna, att vara nära till gråt. Bli ett nervöst vrak och säga helt fel saker, snubbla, på sina egna fötter, rodna och svettas som efter ett maratonlopp. Det är precis som det ska vara och vet du, man lär sig så mycket av detta, man lär känna sig själv. Men såå jobbigt ibland.
Så du är en fullständigt normal tonårsflicka som börjar upptäcka förälskelse och alla bra och dåliga saker om detta.

Inte du heller (fast jag har ju ändå lyckan att känna av den ibland fortfarande, trots att objektet för min låga har varit med mig så länge och tanten är 55+ )

Jo, jag känner det också ibland.
På det hela taget är jag tacksam att ha den himlastormande perioden överstökad..

Läs detta ts, anar du lite, lite nostalgi

Ja attraktion iaf. Killen jag såg utanför min sons förskola på väg till jobbet fastnade jag direkt för. Var tvungen och försöka lista ut hur jag skulle få kontakt med honom. Snart fem år sedan är vi fortfarande tillsammans och han är verkligen den rätte.

Gud va mysigt! Har lagt till killen jag såg på tåget på sociala medier nu, haha!!! är livrädd :O

Ja absolut!

Träffade en typ av själsfrände för ca 20 år sedan. Tyvärr var vi inte mogna för det förhållandet. Det var av och på hela tiden. Himmel o helvete. Kunde inte vara tillsammans och inte utan varandra. Höll på så i ca 7år sen gav vi upp.

Tänker fortf på honom även om vi inte har kontakt längre