När blir man nekad kejsarsnitt?

Man blir nekad om man inte har giltig orsak.

När det inte förekommer några medicinska risker med en vaginal förlossning. Är nog vid få fall dör det beviljas utan medicinsk risk som huvudorsak. Det är enklare läkning i de allra flesta fall för mamman med en vaginal förlossning och är även bättre för barnet om det är ett fullt friskt barn utan komplikationer med vaginal förlossning. Sedan finns det alltid undantagsfall.

Man kan ju bli beviljad för tex förlossningsrädsla... Första barnet föddes jag vaginalt, en svår förlossning, andra övervägde vi kejsarsnitt men gick med på igångsättning efter övertalning/terapi typ, tung men normal förlossning. Tredje barnet krävde jag ett kejsarsnitt. De försökte övertala mig att föda vaginalt men eftersom jag stod fast vid min önskan och även hade förslossningsrädsla och vissa skador sen tidigare förlossningar fick jag snittet beviljat. Det är säkert jätteolika beroende på vilken vårdpersonal man möter. Och vad de har för sparkrav m.m. (snitt är just dyrare).

Man blir nekad om man inte är extremt påstridig! Vet pga erfarenhet. Känner ingen som fått snitt beviljat (som ansökt) förutom en, men det löftet var bara ett sätt att förhala situationen vilket senare innebar en framtvingad vaginal förlossning som hon nu har men utav (både psykiskt och fysiskt).

Jag har alltid vetat att jag hellre väljer bort barn än föder vaginalt. När jag fick höra av bm att man måste gå igenom utredning samt inte får beslut av läkare förrän i vecka 22 (om jag minns rätt), så "slog jag bakut" vilket innebar att jag hävdade rätten till min egen kropp och därför ville ha beslut före aborträttens slutdatum. I och med att jag "hotade" med det (samt kunde påvisa att jag var påläst gällande för & nackdelar med snitt) så fick jag godkänt redan i v11.

Läkaren sa efter min utläggning att han blev provocerad av mitt ultimatum. Jag svarade honom att JAG blev provocerad av HANS rättighet att bestämma över min kropp. Efter det meningsutbytet skrev han på direkt.

Det jag vill komma till är att du måste vara hård och bestämd, för annars kommer du garanterat bli utsatt för övertalning. Du måste också ta detta när du fortfarande har "makten", dvs innan abort är uteslutet.

Det spelar ingen roll att du antagligen aldrig skulle göra en abort, det spelar däremot en stor roll att låta vården tro att det är det är det enda alternativet om snitt nekas.

Att ha rätt till sin egen kropp är dock inte samma sak som att man kan kräva ett kirurgiskt ingrepp, varken kejsarsnitt eller någon annan typ av operation. Visst kan man bli beviljad snitt vid extrem förlossningsrädsla, men argumentet att det vore en rättighet håller inte. All kirurgi innebär mer eller mindre risker och ansvarig kirurg (obstretriker i detta fall) är naturligtvis den som i slutändan väger risk mot nytta och fattar beslutet även om patientens önskan väger tungt.

Önskar du kejsarsnitt stå på dig!!! Jag blev beviljad kejsarsnitt med båda mina barn. Fick genomgå en utredning och det var inte lätt men har man förlossningsrädsla så ska man stå på sig! Är bara DU som kan känna och jag gav mig inte!

Jag förstår att så länge barnet ligger rätt och det ser ut att fungera med vaginal förlossning så vill de ju att man ska vara naturlig.. men på ett sätt så förstår jag inte varför man måste stå på sig så jävla mycket? Alltså man ska klippas, spricka, förblöda, föda i 30 timmar, ha en tjock barnmorska som trycker på magen, tång och sugklocka och få post dramatisk stress och ändå så vill de att man ska föda vaginalt igen nästa gång?!? man får ändå tjata och slåss för att få snittet beviljat.

 

Jag förstår att de finns dem som verkligen vill födda vaginalt, fast barnet ligger fel, vill ändå slippa kejsarsnitt till varje pris.

men måste vården ha precis samma inställning? när patienten skulle föredra snitt, för flera väldigt bra anledningar.

Som flera skrivit här ovan måste man stå på sig för att få snitt. Och visa att man är påläst.

Jag vet faktiskt ett par st som fick beviljat utan att ha just förlossningsrädsla, mer att de hade läst på, och därefter tagit beslutet hur de ville föda på det sättet som de hade funnit var säkrast för barn och mamma. Att de kom fram till att eftersom de var friska annars, så var ett planerat kejsarsnitt det säkraste. Sen var de bara benhårda och lade fram helt kort om och om igen att det inte finns ngn anledning eg att ens träffa sån där aurora-BM, eftersom de inte såg vaginal förlossning som ett alternativ, och därför inte skulle medverka / hjälpa till själva vid en sådan.

Finns säkert grupper för detta på FB med massor av tips, har du kollat där?

Hela detta känns som ett lotteri. Jag tycker att om man är påläst så ska man kunna resonera med en läkare och om hen är på det klara med att man förstått för-och nackdelar så beviljas snittet.

Min story började med ett akut kejsarsnitt då min första son föddes. Latensfasen tog över 4 dygn och när det väl satte igång ordentligt fanns inga krafter kvar. Rätt okomplicerat och vi återhämtade oss bra men vi fick det tufft efteråt av olika skäl. Detta blev också orsak till att vi väntade över 10 år med att skaffa syskon.

Jag vet hur riskbilden ser ut med snitt. Man bör tex inte välja det som förstföderska om man önskar sig många barn eftersom det dels inte går att göra hur många snitt som helst. Och dels kan det påverka möjligheten att bli gravid igen om man får ärrbildningi livmodern. Det är också omöjligt att veta som kvinna om kejsarsnitten är de enda öppna bukoperationer jag kommer behöva göra under min livstid. Sånt vet ju ingen. Och alla operationer medför risker såsom sammanväxningar mm.

Nåväl, nu blev jag gravid och kände till riskerna. Jag hade redan fött m snitt en gång och kände till rutinerna och förfarandet. Hur återhämtningen var osv. Jag hade även tankar som att jag hellre är sydd på ett ställe (magen) än att spricka från a till ö och få komplikationer i vaginan också. Men jag uttryckte mig tydligen helt fel hos min barnmorska som tyckte att det jag fiskade efter inte hade med rädsla att göra, vilket ju var sant. Och då var det ingen idé att boka tid hos läkare eller aurora. Jag var ju inte rädd för att föda utan bara rädd att behöva uppleva samma sak som vid min första förlossning. Så det här skulle gå så bra sa alla och det kommer absolut INTE att bli som senast. Trots att jag försökte ifrågasätta om det verkligen är riskfritt att föda vaginalt efter snitt viftades det bort.

Det som den hände hade jag på känn hela graviditeten och det gick precis som jag befarat. Dvs inte alls. Mitt andra barn är fött med omedelbart snitt (urakut). Jag har en lucka på 2h helt bortkopplad från världen. Jag missade min sons första timmar i livet. Återigen blev min man lämnad ensam med ett litet barn. Precis allt vi inte ville vara med om igen blev verklighet och jag har fortfarande samtalskontakt kring allt som hände.

Det hade kunnat bli så bra. Första mötet. I lugn och ro. Med två trygga och lugna föräldrar som hann förbereda sig. Istället var jag i uselt skick efter att först ha varit i aktiv förlossning och fullt öppen, knappt sovit på ett dygn och sen bara "ridå".

Som sagt, det kunde ha blivit ett underbart minne för livet.

Så ni som vet hur ni vill ha det - stå på er!!!