HUR går man???

Ja det gör man! Jag har läst att man är försörjningsskyldig tills skilsmässan går igenom. Jag har nyligen fått ett jobb, därför jag tänker mer och mer på egen bostad, men lönen räcker inte riktigt till.

Ni har 6 månaders betänketid och under den tiden ja, då har man fortfarande ansvar för varann, men du kan väl inte på fullt allvar mena att det är det som hindrar dig? 
Under den tiden har ni kanske inte ens hunnit lösa det med boendet så det kan vara så att ni ff finns under samma tak, även om det inte spelar någon roll. 

Om barnen bor varannan vecka får du inget underhåll men om du inte har så hög inkomst kan du ev vara berättad till annat stöd, som du kan läsa om på FK. 
Bor barnen mer hos dig ska han så klart betala underhåll för barnen (inte dig) + att du i så fall får barnbidragen. 

Sen detta med parterapi - partners (oavsett kön) som säger att de inte tror på det - fan säger jag! De är såååå dumma i huvudet ärligt talat. De är rädda för att terapeuten ska tala om för dem att det är de som felat, mycket vanlig att just män också anser att "det här talar man inte om utanför familjen" när det är precis det man behöver. Man behöver hjälp att komma ur de gamla hjulspåren och börja prata på ett annat sätt och det är det terapeuten kan hjälpa en med. 
Jag anser att alla som är i liknande sits som TS, faktiskt måste kräva det. Terapi eller det är slut - för det kommer garanterat ta slut utan hjälp! När ena partnern inte vill anstränga sig att ens testa terapi- kan man ju fråga sig hur viktig relationen då är för dessa. Jag tror tyvärr de helt enkelt inte förstår hur illa det är, de tror att "partnern nog lugnar ner sig snart" och så ska allt bara vara som vanligt. 

Om du TS skulle boka terapi och bara tala om att du gjort det och att ni ska gå båda två - vad säger han då? Om du förklarar att "nu är det så illa här hemma så det finns bara det här vi inte testat - tycker du inte att det är värt att testa, ja då kan vi lika gärna skicka in skilsmässopappren idag" , vad händer då? 

Om ni bor i Sverige så gäller vissa rättigheter men i andra länder kan det funka helt annorlunda...

(inflikar bara då jag tyckte mig läst om någon som bodde utomlands, kanske inte var ts?)

Låter som ni går helt förbi varandra , totalt osynkade. Hans attityd att han måste ha sex och det måste bli penetration med dig annars träffar han andra, usch, jag hade spytt om min sambo ens tänkte tanken istället för att respektera mig...

och att bli ihop inte är något avtal på hur mycket fitta eller kuk man får!! sex är något man gör gemensamt och vill inte båda så sköter man kåtheten var för sig. (onani)

Usch jag förstår att du vill bort. Förstår att han tar energi.

Liknande läge här, velar också och har gjort väldigt länge nu. Vi har haft det rätt ok men väldigt tråkigt i många år. Vi gör sällan något tillsammans som familj själva för när vi gör det är det bara stelt, konstigt, dött och vi har verkligen INGENTING att prata om förutom praktiska saker runt vardag och vår 14åriga son.

Jag har också gått och blivit förälskad och nu fått mersmak, längtar efter att få göra vad jag vill med vem jag vill. Den här mannen och jag kan prata i timmar, och jag älskar det!

Dock så är min sambo den bästa man kan hitta, snygg, trygg, snäll, gör allt för mig.

Jag tog upp detta för 6mån sen, att jag inte trivs och har separationstankar, tycker vi har blivit olika. Jag vill resa, upptäcka, men han trivs bäst på landet.

I den här familjen har det alltid varit jag som fått tjata om att hitta på saker som man och son ibland motvilligt följer med på. Men helst spenderar han sin fritid framför tvn och sonen med Playstation.

Sen den dagen har han verkligen slagit knut på sig själv, han gör precis allt jag vill, är positiv, avgudar mig verkligen och har varit väldigt väldigt ledsen. För mig känns det nog för sent.

Är det ok att lämna en sån fantastisk person bara för att jag inte älskar honom längre? Jo som vän men vill inte ha hans närhet.

Det känns så hemskt att såra någon och välja bort för att det inte "passar"

Har egentligen aldrig känt den där "vi-känslan med honom, har tex inte velat gifta mig med honom.

Vad säger ni? Ni som orkar läsa allt haha

Hello, hoppar in här, känner igen mycket som skrivs i den här tråden. Jag tänker att det är bättre att vara ärlig med hur du känner. Det kommer att såra din partner, men det sårar mer er båda två att ni fortsätter tillsammans när inte de rätta känslorna finns där. Och ju längre tiden går dessto mer finns risken att ni blir bittra på varandra. Och då kan det bli så att det slutar med separation som inte blir bra. Ibland kan man hitta tillbaka till de känslor som en gång fanns, men du skriver att det nog är för sent fast han anstränger sig att göra allt du vill. Om du tror att det finns en chans att ni kan hitta tillbaka till varandra, kanske ni ska pröva familjerådgivning om ni båda vill det. Annars tror jag att det är bättre att bryta upp när man ännu är på god fot. Men ja man måste ju själv vara redo att ta steget och det är en process i sig. 

Lycka till !

Här kommer en kort sammanfattning av min historia: 

Jag och min man separerade för bara 6 dagar sedan. I början av augusti tog jag upp att jag inte längre är kär i honom. Vi har varit tillsammans i 16 år och har två små barn. Tror att vi hade kunna separera bra, om vi hade gjort det då. Men vi bestämde att försöka en gång till, fram till oktober. Då ville han att jag skulle ändra mig vad gäller initimitet. Det gick inte så bra, jag kände inte att jag ville vara nära honom.

Vi har haft samma problem till och från i fyra år. Vi har olika värderingar om typ allt, vi är väldigt olika som personer, har olika föräldrastilar, han har varit väldigt elak mot mig vid flera tillfällen (som jag tror har påverkat mina känslor). Jag tycker inte att han har tagit sitt ansvar vad gäller barnen och hemmet, men han själv tycker att han gör allt han ska och att det bara är min ursäkt för att jag inte vill ändra mig. 

Vi prövade familjerådgivning för ett par år sedan, då blev vår relation tillfälligt bättre men jag har tagit upp det (att vi borde gå på familjerådgivning)
ett flertal tillfällen det senaste året, men han 
vill  ju inte det för det är bara jag som ska ändra mig och ändra mina känslor och då blir ju allt bra. 


Tre dagar efter att vi bestämde oss att separera så flyttade han. Vi hann inte förbereda barnen alls, dom blev  chockade. Jag o barnen kom hem från att ha varit ute i parken och lekt och då hade han packat väskorna, vi berättade för barnen och sedan drog han till sin nya lägenhet. Han flyttade långt bort också.

Nu försöker jag ta en dag i taget, barnen är hos honom den här helgen, dom kommer mest bo hos mig. Jag är väldigt ledsen över att allt gått så snabbt och att han anser att allt ansvar för separationen ligger på mig. Men jag fattar också att han är sårad. 

Hoppas att det går bättre för er alla här i tråden 

Kramar till er

Helt enig

Hur går det ts?

Om ens omgivning tror att allt är så himla bra i ens förhållande har man enligt mig misslyckats totalt med sin ärlighet mot nära och kära.

Det är väl precis i nöden man behöver vara ärlig om hur allt är och få förståelse för hur det är. Att få tröst och sympati och stöttning i en svår situation.

Det är väl exakt det familj och närstående är till för?

Vad är vitsen med att ljuga och mörka?

Precis, det är det familj är till för! Tyvärr valde min familj att fullständigt vända mig ryggen och sparka på mig när jag berättade om separationen.

Har du varit öppen och ärlig med hur ni haft det då?

Stor skillnad på att berätta fullbordat faktum utan att dom vetat något och på att hela tiden under årens lopp berätta vad som inte funkar och hur ni verkligen kämpar.

Det är just det jag menar med mitt inlägg ovanför.

Han har ingen försörjningsplikt för dig, däremot har han försörjningsplikt mot sina barn.
Det betyder inte att han ska betala din hyra om du flyttar, det betyder att barnen inte ska behöva sakna det som de behöver.

Ja, vi har haft det skakigt till och från i många år och mina föräldrar vet om det. Jag var HELT säker på att mina föräldrar skulle finnas här och stötta mig. Hade tydligen fel.