Here we go again, förföljda och trakasserade av socialtjänsten. Soc har startat en planering/utredning på mina barn. Jag har fått jobb och bostad i en annan kommun och undrar nu om soc kommer lämna över ärendet till våran nya kommun eller fortsätta förfölja oss och aldrig låta oss vara ifred? Vår nuvarande kommun är riktiga parasiter som aldrig släpper folk när man väl fått dom om halsen.
Samarbeta..? Så blir du nog av med dom snabbare.
En läkare gör inte en orosanmälan för skojs skull, jag skulle bestämt vilja hävda att problemet snarare är att vi läkare gör detta för sällan. Sedan är det upp till socialtjänsten att utreda huruvida oron har grund eller ej. Som läkare är man skyldig att anmäla vid minsta misstanke om att barn far illa, man måste inte ha några som helst bevis för detta så visst kan det ibland vara så att det inte stämmer (vilket är upp till socialtjänsten att ta reda på) men som sagt problemet är nog oftare det omvända. Det är att som läkare ta sin uppgift på allvar, inte ett uttryck för inkompetens. Men man kan ju läsa mellan raderna i din berättelse att allt inte står rätt till, och ditt sätt att uttrycka dig lämnar ju övrigt att önska.
Samarbeta..? Så blir du nog av med dom snabbare.
En läkare gör inte en orosanmälan för skojs skull, jag skulle bestämt vilja hävda att problemet snarare är att vi läkare gör detta för sällan. Sedan är det upp till socialtjänsten att utreda huruvida oron har grund eller ej. Som läkare är man skyldig att anmäla vid minsta misstanke om att barn far illa, man måste inte ha några som helst bevis för detta så visst kan det ibland vara så att det inte stämmer (vilket är upp till socialtjänsten att ta reda på) men som sagt problemet är nog oftare det omvända. Det är att som läkare ta sin uppgift på allvar, inte ett uttryck för inkompetens. Men man kan ju läsa mellan raderna i din berättelse att allt inte står rätt till, och ditt sätt att uttrycka dig lämnar ju övrigt att önska.
Hur oprofessionellt och obegåvat är det inte att dömma folk efter diagnoser ? Läkaren tror på fullaste allvar att alla med adhd är likadana och att man har ALLA symtom på adhd för att kunna ha diagnosen. Nej det finns ingen som har alla symtom och kriterier på en diagnos utan man har några av kriterierna. Självklart kan man inte sitta och läsa om adhd och förvänta sig att alla med adhd är likadana och har samma symtom. Så fruktansvärt obegåvat och dömmande. Det stinker okunskap och 30 tals tänk här.
Läkare gör det sällan för att det inte brukar finnas någon oro
Jag är själv läkare så jag vet hur det fungerar. Men som läkare inom de flesta specialiteter träffar man ett stort antal patienter och naturligtvis är det endast hos en minoritet det finns skäl till oro, men totalt blir det ändå inte ett obetydligt antal under ett yrkesliv. Att ha ADHD i sig är inte ett skäl för oro men naturligtvis kan det finnas omständigheter som gör att man befarar att barnen far illa och då är man skyldig att anmäla. Saknad det grund för oro är det väl inget att hetsa upp sig över, då kommer utredningen att visa det?
Det går inte samarbeta med någon som man inte har ett skit förtroende för
Vissa folk tror och vet verkligen inte bättre 2018 än vad man gjorde 1930 om adhd och andra neuropsykiatriska "funktionshinder" och tror att bara för att man har diagnoser så skulle man va en sämre mamma än någon annan. Skrämmande mycket okunskap. Eftersom jag har adhd så är jag ju såååå farlig, ALLA med adhd slår ju folk och kan inte sitta stilla och vi är sååå ouppfostrade och man KAN ju då faktiskt ha uppmärksamhetsstörningar samt va dåligt uppfostrad för att man har svårt att koncentrera sig för det gäller ju alla med adhd (ironi) Ingenting har hänt och jag har ingenting gjort förutom att ha adhd. Det är så sinnessjukt vilken skev syn folk har på människor med diagnoser och priset som dummast tar myndigheter med denna syn
När mitt äldsta barn var omkring 3 år lekte hon med sin pappa och satt på hans axlar. Plötsligt gjorde hon någon rörelse, liksom krängde till och gled därmed ner från pappans axlar och pappan som höll i hennes ena hand råkade då vrida till hennes arm så vi åkte till akuten.
Läkaren såg ju att det var en vridskada och frågade dottern vad som hänt varpå hon (hon har asperger) svarade: Pappa vred om armen.
Gissa om jag blev alldeles iskall! Pappan blev alldeles vit i ansiktet, det hon sa var ju sant, men han hade ju inte gjort det med flit.
Läkaren frågade då lugnt hur det gick till och då berättade hon att hon klättrat på pappa och ramlade ner och då vreds armen. Ingen anmälan gjordes.
Orosanmälan gjordes på mig när dottern var äldre och vägrade gå i skolan, från skolans håll. Tre gånger. Jag och dottern gick på mötena och varje gång kom de fram till att det var skolans fel, inte mitt, att dottern inte stannade kvar där. Sista gången gjordes utredningen av högsta chefen, som dessutom var vän privat med rektorn. Men hon kunde ändå inte hitta något fel på oss, utan kom även hon, om än motvilligt, fram till att det var skolan som gjorde fel.
Så, finns en oro för ditt barn och soc inte släpper oron trots samtal med dig så ser de något som du kanske inte ser själv.
Ta emot hjälp om de erbjuder den så ska du se att det löser sig.
Jag är rätt övertygad om att denne läkare inte anmäler varenda patient med adhd. Alltså finns det något annat som gör att det finns en oro om just ditt barn.
Om det nu är så att det enkom är pga att du har adhd så är det väl antagligen något du gör, som du kanske inte tänker på, som gör dem oroliga.
Mitt bonusbarns mamma har adhd och där fanns en oro och soc ville att barnet skulle bo mest hos oss istället. Jag sa ifrån, för mamman var (och är) bra, men behövde stöd och det fick hon då istället och nu går det jättebra med allt.
Det fanns saker hon inte tänkte på att hon gjorde och som hade med hennes adhd att göra och nu har hon fått strategier som fungerar. Hon vet också att hon alltid kan ringa oss om det blir övermäktigt och så kommer vi antingen dit eller så hämtar vi barnet så mamman får landa lite. Om vi är iväg så vi inte kan komma så har vi tillsammans med mamman alltid en back up plan.