Snabb lämning visste ej

Jag kan ju tycka att dom inte gjorde det på ett okej sätt .

Men, 1 av mina barn hade sånna problem med överlämningen på dagis, och då pratar vi inte bara i början utan ända till han var ca 4 år . I början försökte jag vara med så länge det behövdes men de var helt omöjligt. Det kunde gå uppemot 1 timme och tillslut fick någon annan iaf ta över och han blev helt hysterisk.

Tillslut gjorde vi så att jag gick in med honom och pedagogen kom och hämtade honom direkt stog och vinkade i fönstret osv, han skrek även då hysteriskt .

Men vad som hände efter jag gått blev det betydligt stor skillnad på.

När ja stannade länge var han även ledsen länge och tvärt om . Så för oss passade den metoden betydligt bättre och snart nog så va det inga problem med lämningen.

Sen är det ju olika för alla :)

Fy sjutton vad illa. Jag förstår att du blev upprörd.

Angående snabb lämning eller ej så är ju många tvärsäkra på att snabb lämning är bäst men det köper jag inte alls. Det beror på hur barnet är. Min son går i förskoleklass nu men under all förskoleåren följde vi med in i några få minuter. Han har svårt att ställa om snabbt och är alltid avvaktande i början och en "koala" precis som du skrev att ditt barn är. Tack vare att vi gjorde så hade vi inte en enda gång en jobbig lämning under alla år. Jag vet att hade vi tvingats göra en snabblämning i hallen typ hade det blivit jättejobbigt ofta.

Du känner ditt barn bäst och vet vad som funkar. Att det finns studier åt ena eller andra hållet betyder ju bara att det kanske funkar bäst för majoriteten av barn, inte för alla individer. Skulle ni få problem med långa utdragna lämningar där barnet är ledsen så är det ju en annan sak och då får ni prova nya strategier. Nu måste väl rimligtvis fokus vara på att lämna det nyinskolade barnet på ett sätt som får henne att känna sig trygg.

Tack, ska ta upp detta. Pratade idag men det verkar som att de bara har supersnabb lämning och man har inget att säga till om. Förstår om fler föräldrar vill göra på samma sätt, kanske blir för mycket folk och stimm för personalen också?

Men jag känner mig som världens sämsta mamma som inte ens får lyssna till just mitt barns behov och känslor.

Nej det är inte okej, inte ens om det innebär att de har 20 föräldrar i 5 minuter åt gången inne på avdelningen. De måste anpassa efter barnen. De går emot sitt styrdokument, läroplanen.

2.4 "Förskolan ska

komplettera hemmet genom att skapa bästa möjliga förutsättningar för att varje barn

ska kunna utvecklas rikt och mångsidigt. Förskolans arbete med barnen ska därför ske

i ett nära och förtroendefullt samarbete med hemmen. Föräldrarna ska ha möjlighet

att inom ramen för de nationella målen vara med och påverka verksamheten i för-

skolan. " "Förskollärare ska ansvara för

? att varje barn tillsammans med sina föräldrar får en god introduktion i förskolan," "Arbetslaget ska

? visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull

relation mellan förskolans personal och barnens familjer,"

S. 7 " Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygg-

het, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. Hänsyn ska tas till barnens

olika förutsättningar och behov. "

Jag vet åtminstone en förskola som gör precis så här och tvingar föräldrarna att lämna sina barn i kapprummet direkt när de kliver innan för dörren. Det ledde till att en vän till slut bytte förskola eftersom det inte alls funkade för deras barn.
Jag tycker det är riktigt illa och man kan ju undra hur övrig verksamhet ser ut om de även där vägrar att individanpassa. Jag hade inte känt mig trygg att lämna mitt barn där.

Alla barn är olika. Vissa mår bra av snabb lämning, andra inte. Min ena son var hysterisk redan hemma, grät hela vägen till förskolan och lämningarna var hemska. Det kvittade om jag stannade kvar, eller om jag gick därifrån direkt. Personalen föreslog olika lösningar, vi testade och förkastade dem en efter en. Till slut hamnade vi i ett läge där han helt enkelt gav upp när vi kom in i hallen, han bara slutade gråta och gick in. Skönt på ett sätt, men fruktansvärt på ett annat. Personalen såg detta, och kämpade med oss för att få flytta honom till en annan avdelning, och få starta om med ny inskolning på nytt ställe för bryta trenden. Det blev jättebra! Nu har jag en pojk som glatt klär av sig och går in, inte en tår på snart ett år.

Min poäng är att personalen ska lyssna och bemöta dig och ditt barn utifrån era förutsättningar. Kommunikation är A och O. Be om ett möte med pedagoger och förskolechef, framför dina synpunkter och önskemål, lyssna på deras argument och besluta därefter hur du vill gå vidare.

Jisses du bestämmer när du känner att ditt barn är redo att släppa dig. Klarar av att gå in på avdelningen och klara dagen där.

Finns ingen där som känner Ditt barn bättre än dig så Du bestämmer när du säger hej då.

Imorgon om du ens går dit med ditt barn så ta det i ditt barns takt. Om du har jobb att gå till, förbered dem att du kan bli sen nu i början för förskolan accepteras inte riktigt av ditt barn och liten är så ledsen.

Argumenterar pedagogen så säg ifrån att du gör så här för det är bäst för ditt barn. Öppna inte upp för diskussion. Du kan lägga till att du frågar om du behöver hjälp.

Hej! Nej sådär ska det verkligen inte gå till. Du ska för det första vara trygg eftersom barnet märker av när du inte är det. De ska inte tvinga dig lämna barnet före ni är redo. Gå inte med på det igen, tvingar de dig så försök byta till annan förskola/dagmamma eller ha barnet hemma längre om du kan.

Har försökt att förklara och prata men de verkar tyvärr inte förstå alls. Bara kör äver mig om att det finns studier hit och dit och det är såhär det känns att vara mamma/pappa, separationsångest os.v!

De har sagt att vi gärna får vara kvar en stund, så trodde att nu förstår de vad skönt. Men vad händer, vi möts av precis samma sak igen? Vad är detta?

Verkligen sliter barnet från mig och säger åt mig/oss att gå nu.

Förstår jag dig rätt TS, att du har blivit lovad vid flera tillfällen nu att ni ska få ta det i er takt och sen har det inte hållits? Jag hade varit fly förbannad - de får gärna komma med tips men inte gå in och köra över mitt i lämningen. Min son har snart gått på förskola i två år, och under närmre 1,5 år har jag haft lämningarna. Han är oftast mammig och vill inte riktigt lämna mig, och då låter jag lämningen ta ett par minuter, uppmuntrar honom att komma igång med någon aktivitet för då kan jag få en hejdåkram och ett bra avsked, medan om jag går direkt blir det tårar och skrik. Dock har jag alltid hållt på att när jag sagt hejdå, då går jag. Men jag säger inte hejdå förrän det känns ok (eller, vid enstaka tillfällen lämnar jag honom till en i personalen ledsen då jag inte lyckas lämna som vanligt då han är arg/ledsen/annat). PS - har det hänt en gång hade jag nöjt mig med ett samtal om saken och att jag inte accepterar att man säger en annan sak än vad man sen gör utan att diskutera saken med mig.

Ja det stämmer. Blivit lovad flera gånger. Jag vill inte att någon tar mitt barn bara sådär och idag utan att jag ens får säga hejdå eller krama om. Är redigt ledsen nu. Behöver bara en kort stund efter att vi tagit av ytterkläder så lillan får komma ner på golvet och landa. Pytteliten stund inte tal om timmar.

Förstår inte varför och hur det kan vara nyttigt för mitt barn att inte ens få säga hejdå eller slitas ifrån

Du gråter?? Inte konstigt att dottern mådde dåligt.

Nästa gång de kommer och ska slita barnet från dina armar. VÄND DIG BORT.

Säg att du kommer in på avdelningen snart och att pedagogen kan vänta där.

VAR TYDLIG OCH ÖPPNA INTE UPP FÖR DUSKUSSION

Japp för blev så chockad. Visade inte detta för dottern varken nån av gångerna och inte heller för de andra barnen. Behöver inte förklara mer än vad jag har gjort i tråden, kanske du är en sådan person som också tycker det är ok att rycka barn ur folks armar? Utan att låta föräldrar säga hejdå.

Men absolut ska inte låta de bara ta sådär nästa gånger.

Precis vad jag också tänkte säga

Precis. Personalen förordade också snabb lämning när barnen var små. Jag vägrade och stannadde några minuter för småprat, kram och berättelser om vad vi skulle göra på kvällen. Det funkade för oss och vi hade nästan aldrig några uppslitande scener. De gånger det var skrik och gråt väntade jag ut känslostormen innan jag gick.   

Skillnaden var att personalen mötte upp oss där vi var. Kunde komma med ett lekförslag och lockade in. Kunde säga "ska vi visa mamma teckningen du gjorde igår" 

Det TS beskriver är horribelt. Så hanterar man varken barn eller föräldrar

Hur har det gått? Har det blivit bättre?

Jag skäms för min yrkeskår. Jag ber om ursäkt för mina kollegors bristande kompetens. Det är hemskt som du och ditt barn har blivit bemött.

Jag har arbetat som förskollärare mer än 20 år, haft många inskolningar. När avsked väl ska ske bör det gå relativt snabbt. MEN det ska vara en lugn övergång innan dess, och särskilt om det är under inskolningen.
Barn blir trygga av igenkänning, rutiner. Har föräldern varit med hela inskolningen, så ska mötet mellan barn - pedagog och verksamhet, vara det som blir övergången vid första avskedet.
Dvs barn och förälder kommer in på avdelningen som man gjort tidigare under inskolningen, barnet känner igen sig, börjar leka, pedagog aktiverar och det kan ta allt från 5-15 minuter då man som pedagog ser att barnet kommer igång och leker och släpper föräldern. Då är det dags för avsked och då får det inte ta för lång tid.
Om det går så gör man inget överdrivet avsked första gången, vinkar och går. Egentligen helst utan pussar och kramar. De första gångerna. Utan mer "hej, hej nu går jag syns om en stund."  Om jag som pedagog kan undvika att ta barnet från förälderns famn är det att föredra. Om jag tar barnet ifrån föräldern så blir jag som pedagog den "onda" som tar barnet från tryggheten. Men om barnet och föräldern vill kramas så får man utgå ifrån det och ha gosedjur etc bredvid och trösta med och visa för barnet att "Vi som hade roligt nyss, gråt lite och sedan leker vi." Bekräfta känsla och locka med lek.
Sen gör man på samma sätt den första tiden ( tex ett par veckor) och man märker att tiden som föräldern behöver stanna blir kortare och kortare.

Det är DET som är snabb lämning. Själva övergången som måste få ta tid. Inte bryta en rutin som varit under inskolningen.
Ju mer tid man lägger på att trygga barn i början av sin förskoletid och ge barnet tid att i sin egen takt lära känna barn/pedagoger utifrån sina förutsättningar ju bättre blir det för barnet i längden.
Jag är HELT emot sk 3 dagarsinskolning. Kan gå om det är ett äldre barn i 4-5 års åldern som är van vid förskola. Det är inte schemat som ska styra barnet utan barnets behov av antalet dagar som ska styra. En del barn behöver ha sin förälder i 3-4 dagar, en del 5-6 dagar. Min erfarenhet är att oftast så räcker två veckors inskolning och då är barnet själv på förskolan de sista dagarna (korta dagar).
Jag har inte sett någon forskning som säger att barn mår bra av att helt plötsligt bryta en rutin. Små barn lär känna med upprepning/igenkänning som ger trygghet. Samma enkla fenomen vid en inskolning, logiskt tänkande.

Du kan ju visa mitt inlägg för förskolechefen och fråga om synpunkter på vad jag skrivit.
Det finns även en utmärkt bok som heter "Anknytning i förskolan" av Malin Broberg mfl. Kan ju fråga om förskolans pedagoger har läst den.

Om jag skrivit för oklart återkom.
Stå på dig för ditt barn skull. 
/Förskollärare och specialpedagog med 20 års erfarenhet.

Har haft möte och nu går det mycket bättre vid lämning. Tar det lugnt och myser och kramar massor och barnet får kika runt ett tag, sen när hen själv vill ner så säger vi hejdå. Men det är jag mamman som hen är sådär som en koala på och gråter ändå ibland, med pappan går det enklare.

Så det är något vi måste jobba på nu, hur man nu gör det? Värker i hjärtat de gånger hen gråter men vi tar igen det massor hemma sedan igen.